Tragedin blev vändningen efter hemska skadan: ”Pappas begravning förändrade mig”

Vad händer när rampljuset släcks och man som elitidrottare tvingas att ställa om sig till en ny verklighet? Hockeysverige.ses nya artikelserie ”Livet efter karriären” tar itu med de frågorna. Här möter ni spelare, pensionerade som aktiva, som på ett eller annat sätt tvingats se framtiden i vitögat när de ställts inför tuffa omständigheter.

Först ut: Mike Owilli, 30, som fick se en lovande karriär raserad av en allvarlig skada blott 22 år gammal. Efter depression och ett butiksjobb på Vivo leder han i dag ett medieföretag med 50 anställda i centrala Stockholm. Här är hans historia om hur hans pappas plötsliga bortgång kom att innebära vändningen i en nedåtgående spiral.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
För Mike Owilli var hockeyn allt under uppväxten. Det var hans tillflyktsort, där han hade sina vänner. Som barn var han ganska stökig och hockeyn gav honom ett sätt att omvandla all energi han gick och bar på till något positivt.

Han inledde sin spelarkarriär i Hammarby. Detta eftersom hans storebror Moses Owilli spelade för Hammarbys 78:or. Efter sin tid i stockholmshockeyn fick han chansen att utvecklas både som hockeyspelare och människa genom spel i den amerikanska juniorligan USHL för Indiana Ice. 

När Mike Owilli kom hem från Indiana tog Mora kontakt med honom för spel i Hockeyallsvenskan. Den tidigare juniorlandslagsmannen skulle då på allvar etablera sig i den svenska seniorhockeyn, men i oktober 2009 var oturen framme. I en situation invid sargen faller Owilli och bryter lårbenshalsen. 
– Det var en situation som egentligen händer flera gånger per match. Personligen har jag inte gått igenom särskilt många gånger vad som hände. Så som jag uppfattar det ska jag åka ner och hämta puck och motståndaren kommer i ryggen. Jag får ett felskär och hamnar helt fel. Sedan är det bara svart, berättar Mike Owilli när ​hockeysverige.se​ träffar honom på hans kontor vid Stureplan i Stockholm för att prata om hur livet gått vidare efter det att han mer eller mindre tvingats sluta med det han älskade mest, hockeyn.

Owilli fortsätter:
– Jag kommer ihåg att jag skriker, ser min bästa polare Robin Gartners blick och sedan svartnar det. Sedan vaknar jag upp på Mora lasarett, men fattar inte vad som hänt. Min dåvarande flickvän gråter och då förstod jag att ​”fan, det här är inte bra”. 

Vad får du för besked när du vaknar upp?
– Beskedet är att jag skadat mig rejält, men jag tror inte att jag riktigt fattade då. Sedan ser jag benet och förstår att jag blivit opererad eftersom jag hade en stång i benet. Efter det kommer läkaren in och förklarar att jag brutit lårbenshalsen.
– Jag kommer ihåg att jag tänker ​”lårbenshalsen, är inte det sådant som pensionärer bryter?” Jag kunde inte koppla och det var för mycket information för min hjärna. 
– Som idrottsman kände jag innan skadan att kroppen kändes bra, jag hade blivit så mycket bättre i spelet, koordinationen och så vidare. Det här skulle vara säsongen när jag skulle blomma. I stället blev det en tomhet, frustration och bitterhet ​”vad hade jag gjort för att förtjäna det här?” Jag bestämde mig ändå relativt snabbt för att jag skulle ta mig tillbaka. 

Foto: Bildbyrån/Daniel Nilsson

”JAG VAR BITTER OCH DEPRIMERAD”

Mike Owilli var tillbaka på is fem månader efter skadan, men återkomsten blev inte vad han själv hade hoppats på. 
– Jag stressade tillbaka. Egentligen vet jag inte varför, men jag ville väl visa mig mentalt stark eller något. Så här i efterhand, jag ska vara helt ärlig, jag visste direkt efter det hade hänt att det var helt kört. 
– Jag försökte ändå lura hjärnan mentalt att jag skulle komma tillbaka på samma nivå. Psykiskt gick jag nog in i en förnekelse för det var inte så där jag hade målat upp att det skulle bli. Det enda som konsumerades i min hjärna var hur jag skulle komma tillbaka så snabbt som möjligt. 
– Min jobbigaste tid var ett år senare när jag kände att det var nog. Jag skulle inte klara av att komma tillbaka på samma nivå igen. Jag hade ändå varit proffs, men nu flyttade jag hem till morsan på söder i gamla pojkrummet. Det var jäkligt tufft. 

Det här blev ett rejält nedköp mentalt för den då 22-åriga stockholmaren. 
– Jag var bitter, deprimerad och allt var alla andras fel. Jag tror att jag var en jävlig person under den här tiden. Det var nog så jag hanterade det. 
– Sedan började min bearbetning av det som hade hänt. I samma veva som jag kom hem gick min pappa bort i en stroke. Det här var nog botten för mig, alltså kombinationen av att hockeykarriären var helt över och farsans bortgång. Det var väldigt tufft för mig mentalt och en knepig tid eftersom jag inte visste vem jag var och vad jag skulle göra. Samtidigt kände jag att jag inte hade haft tillräcklig tid till att lära känna min farsa eftersom han och morsan var separerade vid den tiden. Det gjorde att det fanns en saknad. 

Vad fick dig att gå vidare efter det här?
– ​Att jag åkte på begravningen förändrade mig. Enligt kenyansk kultur hos Luofolket begravs pappan i det land han kommer ifrån. Det var en fantastisk begravning. Först då förstod jag vilken resa farsan hade gjort till Sverige för att skapa ett bättre liv för mig, mina syskon och min mamma. 
– Där förstod jag att det är upp till mig att sätta standarden för vad jag ska göra med mitt liv. Det var pissigt det som hänt och det kommer ta en lång tid att komma tillbaka, men det fanns någon lärdom i det här.

Hade du jobb klart när du lade av med hockeyn 2011?
– Nej, jag hade satsat allt på hockeyn. Det var ju det jag skulle göra, alltså spela hockey. Jag hade gått ur gymnasiet och alltid haft lätt att lära om jag sätter mig in i saker. Tanken då jag åkte över till USHL var att jag skulle ha spelat college efter det. Jag fick också stipendium från två division 1-universitet, men jag klarade inte kraven för att komma in där eftersom jag hade spelat i allsvenskan. 
– Den sommaren ringde Harald Lückner och frågade mig om jag ville komma upp till Mora på en träff. Jag fick ett väldigt bra bemötande. Vi åkte hem till Janne Simons och han bjöd på fika. Jag drack inte kaffe i den åldern så han bjöd mig på saft och sa skämtsamt ​”det här började inte bra”.
– Där och då, att få träffa Harald och Janne som var enormt välkomnade och berättade att dom ville ha mig där…, säger Mike Owilli samtidigt som han spricker upp i ett varmt leende då han minns tillbaka till den tiden. 

Mike Owilli, till höger, i Hammarbys tröja 2007. Foto: Bildbyrån/Björn Tilly

”MÄRKTE ATT MIN POSITIVA GLÖD FÖRSVANN”

Men något jobb att falla tillbaka på efter att han bestämt sig för att sluta hade han alltså inte. 
– Då hade jag flyttat hem till morsan. Jag var tvungen att plugga upp mina betyg så jag gick på Komvux. Samtidigt fick jag jobb på en matbutik, Vivo i Hornstull. Jag jobbade extra och fick ta alla dåliga pass där. 
– Det kanske var bästa jobbet jag någonsin haft även om jag sa upp mig efter tre månader. Jag är en positiv och glad person, men där klagade alla hela tiden. Dom flesta hade varit där under en väldigt lång tid. Många gånger tänkte jag att den där personen inte kommer vara kvar här imorgon, men han var ändå tillbaka, ältade och klagade. 

Det här var något som Mike Owilli inte vara en del av.
– Jag märkte att min positiva glöd höll på att försvinna och jag började också komma in tankesättet att allt var jobbigt. Då bestämde jag för att säga upp mig eftersom jag kände att, det där inte var rätt miljö för mig.
– Då kände jag också att jag måste få jobba med något som är väldigt kul, annars skulle jag gå under. 

Vad tar du för steg då?
– Jag träffade en gammal hockeypolare som jobbar på ett mediabolag. Han lyckades ordna en intervju till mig. Parallellt som jag pluggade upp mina betyg för att komma in på universitetet jobbade jag med försäljning inom media, annonsering och digitala kanaler. Jag blev jäkligt duktig på det och helt plötsligt fick jag samma kickar som jag fick ute på isen.
– Jag kände att jag hade hittat hem. Det var i den här miljön jag ville jobba. Många var gamla hockey- och fotbollsspelare och jag kände ​”fan vad det här är kul”. Jag tror att det var där det vände för mig. 

När, hur och varför startade ni företaget Borg & Owilli?
– Under tiden där träffade jag min partner och han jag driver byrån med, David Borg. Han är rå-gnagare och jag ”bajare” så det var ingen bra start, skrattar Mike Owilli och fortsätter:
– Han är väldigt idrotts- och kulturintresserad samtidigt som vi förstod varandra affärsmässigt väldigt bra. Han var bäst på det företaget, men skulle sluta eftersom han skulle sätta igång något annat. När han gick genom dörrarna sa han ​”Mike, vi kommer jobba ihop någon gång i framtiden”. 
– Efter två år, när jag fortfarande pluggade, kontaktade han mig och frågade om vi skulle köra igång någonting. Vi började jobba ihop hos en annan arbetsgivare där vi lärde oss mycket om hur vi inte skulle bygga ett bolag. Det var ingen bra företagskultur där, men vi fick fria händer med att utveckla produkterna och lära oss förstå vad som är avgörande för att saker ska fungera. 

”FÅ TRODDE ATT VI SKULLE KLARA DET”

Där och då föddes alltså tanken att starta Borg & Owilli.
– Vi var i våra bästa år och kände varandra bra arbetsmässigt. Det som är svårt när man ska hitta en partner är att veta om den ena kommer jobba mer eller mindre och ser vi samma sak då vi kommer till affärer eller bygger bolag. 
– Där är vi väldigt olika som personer. Han är kreativ medan jag är mer strategisk. Han är gasen och jag är den som bromsar hela tiden. Vi kompletterar varandra på ett bra sätt och även om vi är olika som personer ser vi affären på samma sätt. Vi sparade pengar och satte upp en plan för hur vi skulle dra igång det. 

Har du haft nytta av din idrottsbakgrund i affärsledarskapet?
– Ja, väldigt mycket. Jag har lärt mig vad laget före jaget innebär. Man måste se alla individer och också att alla individer är väldigt viktiga. Det spelar ingen roll om du har en femma som producerar alla målen om du inte har ett försvar eller en keeper. Då kommer det aldrig att fungera. Så är det exakt att driva ett bolag. 
– Dessutom har jag med mig det här med att förstå att man måste jobba väldigt hårt för att nå sina mål. Det kommer inte av sig själv på en räkmacka. 

Hur bemöttes ni i början i den här ganska tuffa branschen där det egentligen finns hur många konkurrenter som helst?
– Det var få som trodde att vi skulle klara det. Många ifrågasatte oss, är ni tillräckligt kompetenta, hur ska ni göra och så vidare. Det var mycket sådant, men vi hade en nog en trygghet i att vi trodde på det, i en ungdomlig naivitet, för idag hade jag själv ifrågasatt oss, skrattar Mike Owilli.
– När vi satte igång var det en tuff konkurrens och så är det fortfarande, men jag tror dels motgångarna jag har haft i mitt liv, men även David som är en optimist och visionär utan dess like… Jag är också en optimist, men vid den tiden hade vi en övertro på oss själva. Där har vi fått lov att bli ödmjuka. Vi har lärt oss väldigt mycket med tiden och lär oss fortfarande varje dag. 

Foto: Ronnie Rönnkvist

”HOCKEYN FINNS KVAR HOS MIG”

I dag har Mike Owilli klivit från hockeyrinken, via Vivo i Hornstull till att driva ett bolag med 50 anställda och ett kontor på Stureplan. 
– Allt har gått väldigt snabbt framåt, men jag ska vara helt ärlig också med att jag har jäkligt höga mål. Både min mamma och flickvän är på mig om att leva lite mer i nuet och uppskatta det jag har, men jag vill ha mer. 
– Givetvis, utifrån hur det såg ut för åtta år sedan och satt i pojkrummet då kunde jag inte drömma om det här. Det ska jag vara helt ärlig och säga. 

Tänk vad du ändå har skapat.
– Nu när du säger det så… Om någon hade sagt det till mig då hade jag nog bara garvat och sagt att ​”du är helt crazy”
– Det jag tycker är roligast och är enormt tacksam för är att det så otroligt många kompetenta, kreativa och duktiga personer som valt att jobba här. Personer som jag uppfattar tycker det är kul att komma till jobbet varje dag. Det är jag mest stolt över.

Ser du någon hockey i dag?
– Zinken kan jag inte gå på längre, men jag följer polarna som fortfarande spelar och sedan gillar jag NHL väldigt mycket. 
– Hockeyn finns kvar hos mig. Ett mål som jag har och vill förverkliga i framtiden är att göra någonting med hockeyn. Jag skulle nog inte vara en jättebra tränare, men jag kanske skulle kunna ta ett engagemang i en styrelse eller något projekt för ungdomar inom hockey. Just nu finns inte tiden, men längre fram hoppas jag kunna göra det eftersom hockeyn har gett mig så väldigt mycket. Det skulle kännas bra att ge något tillbaka, avslutar Mike Owilli.