Stanna i Modo eller flytta – talangens svåra val: ”Lite spännande och ovisst”

Efter två A-lagssäsonger och 91 allsvenska matcher med Modo sitter forwarden Emil Alba på utgående kontrakt. Hockeysverige.se reste till Ekerö för att träffa 20-åringen, prata om tiden i Ö-vik, kompisen Markus Olssons tragiska bortgång och valet han står framför gällande sin framtid – i Modo eller någon annanstans.
– Jag håller alla dörrar öppna, säger han till hockeysverige.se.

EKERÖ (HOCKEYSVERIGE.SE)
Alba.
Känns efternamnet igen?
Backgiganten Mats Alba vann SM-guld med AIK 1982 och 1984. Nu är det hans yngsta son, Emil, som börjar göra sig ett namn i hockeykretsar.

De senaste två säsongerna har han tillhört Modos A-trupp, men var han kommer spela nästa säsong är fortfarande inte klart då hans kontrakt har gått ut.
– Det är lite spännande och ovisst nu eftersom det är första gången jag är i den här sitsen. Jag säger som farsan alltid säger, att det alltid löser sig på något sätt, säger Emil Alba när vi slår oss ner i solen på Träkvistavallen på Ekerö bara några kilometer från det vackra Jungfrusund där färjorna till Slagsta söder om Stockholm kommer och går.
– Jag har pratat med Modo lite fram och tillbaka. Vi ska prata mer, men ingenting är sagt så vi får helt enkelt se. Jag håller alla dörrar öppna.

Eftersom pappa Mats är AIK:are, lockar det att en gång spela där?
– Ja, det har varit min dröm sedan jag var liten så det ska jag inte sticka under stolen med, säger Alba med ett leende.

HOCKEYTOKIG FAMILJ

Varför är vi på Ekerö för att träffa en av Modos forwards? Jo, det var här Emil Alba växte upp och inledde sin hockeykarriär.
– Det var med pappa som mitt intresse för hockeyn började. Både pappa och brorsan (Mikael) är hockeyfantaster. Jag hängde med på brorsans träningar och matcher, men farsan hade tyvärr lagt av redan innan jag var påtänkt, säger 20-åringen med ett leende och fortsätter:
– Jag hade farsan som tränare fram till det jag var 12-13 år. Utan honom och brorsan hade jag aldrig varit här som hockeyspelare idag. Sedan är hela min familj hockeytokig. Även mamma (Marie) och syrran (Johanna). 

Spelade din syster också hockey?
– Nej, men syrran önskar att hon kunde. Hon har lite knäproblem, men annars hade hon garanterat spelat.

Mats Alba (till höger) i AIK-tröjan 1986. Foto: Bildbyrån

”JAG FICK ALLT UPPLAGT PÅ ETT FAT”

Mikael Alba, Emils storebror, är åtta år äldre och debuterade i allsvenskan för AIK redan säsongen 2008/09. Trots åldersskillnaden har han betytt mycket för lillebror.
– Han har alltid varit en som jag alltid har sett upp till. Vi har alltid tränat tillsammans och tävlat på skottrampen hemma på Gräsåkersvägen. Som liten ville jag vara bättre än honom och självklart ville han vara bättre än jag, så det har varit lite tävling mellan oss.

Är du nere och hälsar på honom i Mariestad där han spelar i dag?  
– Jag var nere förra året, men sedan har vi tajta scheman eftersom vi båda spelar hockey. Däremot var han uppe i Ö-vik och spelade med Mariestad mot Ö-vik Hockey. Då fick jag chansen att kolla två perioder innan min träning.

Mikael Alba valde att spela i AIK som junior, men Emil han tog i stället klivet direkt från Mälarö till Modo.
– Jag fick ett väldigt bra intryck av Modo, en storklubb med fantastiska förutsättningar för en kille i min ålder att spela hockey och jag fick i princip allt upplagt på ett fat. Jag ångrar inte ett dugg att jag tog Modo. Det har varit lärorika år och utan tiden där hade jag nog inte spelat i Hockeyallsvenskan nu.
– Klart att jag funderade lite på AIK, men när Modo hörde av sig var det ganska klart i mina ögon att jag ville flytta dit.

Emil Alba stortrivdes i sin nya hemstad redan från första dagen.
– Det var drömmen. Visst var det en del nytt, men jag tyckte att det var jättekul att bo och klara mig själv. Jag fick växa upp. Det var nog jobbigast för morsan och det var lite tårar när vi skildes åt, men det gick bra.

Foto: Ronnie Rönnkvist

MÅNGA STOCKHOLMARE I MODO

20-åringen från Ekerö var långt ifrån ensam stockholmare i det J18-lag som han kom att spela i. I laget fanns Andreas Ljung från Arlanda, Daniel Muzito Bagenda från Bålsta, Noah Pereira, Huddinge, Dmytro Timashov från Sollentuna samt Martin Liljekvist och Erik Ullman från Trångsund.
– Det var kul, men tror det om du vill, jag kände inte någon av dom innan. Den jag hade haft lite kontakt med var Martin Liljekvist och även lite Max Lindholm som också kom upp dit en sväng. Jag kan ha mött Noah och dom här i någon match, men vi spelade aldrig i samma serier eftersom vi spelade lite längre ner i seriesystemet.

Du kom från en ganska låg serie där Mälarös juniorer spelade, men ändå antog Modo dig, det låter inte som något alldeles vanligt.
– Jag är väldigt glad att Modo vågade göra den chansningen. Jag har aldrig spelat på någon elitnivå här på Ekerö. J18 och J20 var i division 1 och A-laget i division 2.
– När jag var mindre och var på camper fick jag alltid höra att jag måste byta klubb för jag skulle aldrig lyckas om jag stannade här. Det vill jag verkligen säga, att det är ”bullshit” om du spelar i en elitförening eller inte. Du kan bli hur bra som helst ändå.
– Om vi säger att jag valde en elitklubb redan då jag var 12-13 år hade jag suttit och pendlat in till AIK eller Djurgården… inte Djurgården utan AIK (skratt). Då hade jag gått miste om så mycket och aldrig fått dom möjligheterna jag har fått här. Ekerös policy är att alla ska våra med och spela och att det ska vara kul. Det här har verkligen Ekerö lyckats med.

Markus Olsson. Foto: Bildbyrån/Jonas Forsberg

OM TRAGEDIN: ”FICK SE SIDOR AV FOLK SOM JAG ALDRIG SETT”

Även om tiden i Modo har varit en framgångssaga för kille från den lilla klubben på Ekerö så har inte alla dagar varit ljusa dagar. I början av april, bara dagar efter att Emil Alba och Modo vunnit J20-SM-guld, hittas lagkompisen och målvakten Markus Olsson avliden efter en drunkningsolycka.
– Tyvärr minns jag fortfarande den händelsen som att det hände igår. Jag kommer exakt ihåg kvällen det hände, dagarna efter och följande dagarna. Det var otroligt tragiskt, fruktansvärt.

Hur hanterade gruppen det här?
– Jag fick se sidor av folk som jag aldrig hade sett tidigare, säger Emil Alba innan han tar ett djupt andetag för att ladda om för att fortsätta berätta om den tragedi som det här innebar för alla inblandade.
– Det var mest positiva sidor som kom fram och vi kom samman ännu mer. Det är inte alla gånger tuffa tonårsgrabbar vågar gråta inför varandra och visa att man är knäckt. Jag tror att det var ganska viktigt för oss att visa varandra att det finns viktigare saker än hockey, men det var riktigt tufft där ett tag.
– Kvällen han gick bort träffade jag honom och vi stod och snackade hur länge som helst. ”Kul att se dig” och allt sånt där utan att ha en aning om att det skulle bli sista gången vi skulle träffas. Overkligt… Då var det verkligen ”Det här kan inte vara sant, det kan inte hända”.

Åter till dom ljusa stunderna och dina två A-lagssäsonger i Modo, hur skulle du sammanfatta dem?
– Det har varit en fruktansvärt rolig tid och väldigt lärorikt även om inte alltid resultaten gått vår väg. Jag fick komma med i A-laget förra säsongen och den här har jag fått växa in i kostymen lite.

Varför har inte Modo fått ihop alla bitar?
– Jag har faktiskt inget svar på det. Vi hade höga förväntningar på oss att vi skulle gå upp direkt igen, men det är en process. Det är bara att kolla på alla andra lag som åker ner. För ett lag som Modo, som spelat i högsta serien så pass länge, blir det en omstart. Då måste man också inse att det kommer ta lite tid eftersom vi börjar om från ”scratch”.
– Det är en resa jag tror alla i Modo och klubben måste göra, att inse vart man är någonstans och ta det därifrån, säger Emil Alba som också ser en stor potential i Modo mycket tack vare klubbens återväxt.
– Dom har så fantastiska möjligheter. Det är bara att kolla på alla juniorer som kommit från Modo senaste åren vilka som är där nu. Det finns många guldkorn att plocka fram därifrån.

Foto: Bildbyrån/K-G Z Fougstedt

”DET ÄR PRESS PÅ OSS”

Det är en speciell miljö att spela i Modo med trycket utifrån att lyckas, men det har inte Emil Alba upplevt som något större problem.
– Klart att det är press på oss från fans och stan. Alla vill att vi ska lyckas, men allra mest vill vi själva det. Det där med press är ingenting man märker av en helt vanlig dag, men det är helt rätt att det ska vara en press.

Har ni pratat om det här inom laget?
– Vi har pratat lite om förväntningar och så vidare, men vi har kommit fram till att vi ska fokusera på vårt så mycket som möjligt. Vi kan inte påverka vad andra skriver i tidningarna, vilket man gillar att göra där uppe. Vi har ett jobb att sköta så vi försöker hålla oss till det.

Andreas Johansson var den som lyfte upp Emil Alba i A-laget och har blivit en viktig person i Emil Albas hockeyliv.
– Han gav mig en grym möjlighet. Jag var med redan på försäsongen. Han ställer krav och är hård. Redan då jag kom upp i A-laget sa han ”skit i dom äldre, vad dom säger, kör över dom på träningen. Du ska slå dig in här”. Jag är oerhört tacksam att jag fick den möjligheten.

När Andreas Johansson fick lämna Modo kom Per Bäckman in som tränare tillsammans med Tomas Jonsson. Den här säsongen har det varit Hans Särkijärvi som styrt i båset. Tre väldigt olika personligheter.
– Det är lite skilda världar. Farsan hade haft Pelle Bäckman som tränare så vi diskuterade lite om hur han är. Även om det var lite kontraster mot Andreas så var det nyttigt också att få uppleva den tränarstilen.

Hur ser du på att Hans Särkijärvi nu lämnar Modo?
– Klubben behöver lite kontinuitet och det hade kanske varit bra om han fullföljde sitt kontrakt. Nu passade inte det med hans familjeliv och det måste man respektera. Det är annat utanför hockeyn som spelar in också, avslutar Emil Alba innan vi går in i ishallen på Träkvistavallen där han fått mer eller mindre hela sin hockeyuppfostran.