Tre Kronor mot Kanada 1949 – då stormade tusentals in

1949 var det för första gången dags för VM-hockey att spelas på svensk mark.
När Tre Kronor skulle möta Kanada blev det kalabalik.
Ronnie Rönnkvist bjuder på en nostalgitripp.

Den 12:e februari 1949 spelades den första VM-matchen i ishockey på svensk mark. Tanken var att matcher under VM skulle spelas på Stockholms Stadion, men även på andra ställen både i Stockholm och ute i landet. Tyvärr skulle det visa sig att det var blidväder i nästan hela Sverige så samtliga matcher fick i stället spelas på klassiska Stockholms Stadion, vilken nu mera går under Olympiastadion då den byggdes inför OS 1912, eftersom det var enda konstfrusna banan i Sverige. Arenan kunde vid den här tiden ta emot 12 680 åskådare.

Jag tänkte inte grotta ner mig i Sveriges insats utan mer kring den kanadensiska laget och dess prestation.

Till saken hör att inför turneringen var Svenska Ishockeyförbundet oroliga för att det kanske skulle vara ett svagt intresse hos stockholmarna eftersom hockey innan den här turneringen var is-sport nummer två i Sverige efter bandyn.

Kanada hade skickat ett förstärkt Sudbury Wolves att representera landet. Den 15 januari möttes Sverige och Österrike. Svenskarna vann ganska enkelt med 15-0. Den som fick rubrikerna den här dagen var i stället Kanadas match mot blivande världsmästarna från Tjeckoslovakien. Tommy Russel i det kanadensiska laget fick en spearing i magen av en tjeckisk spelare, vilket gjorde honom smått galen. Han började jaga dom tjeckiska spelarna. Folk på läktarna fick panik och lämnade Stockholms Stadion rädda för vad som var på väg att hända. Dagen efter var det också svarta rubriker i landets tidningar.

Den här händelsen gjorde också att folket i vår huvudstad blev nyfikna på det här med ishockey och framför allt på det sätt som Kanada utövade sporten. Arenan tog alltså drygt 12 000 åskådare, men polisrapporter från den här dagen visade på att närmare 50 000 personer hade letat sig till Lidingövägen och köerna ringlade långt ner på Sturegatan mot Stureplan. Till saken hör att den relativt ovana arrangören inte var villig att öppna portarna för publiken tidigare än 30 minuter innan nedsläpp. En av männen som jobbade vid vändkorsen med att ta betalt hade dessutom svårt att ha koll på det här med kronor och ören, vilket såklart retade upp publikmassan som ville in och se på ishockey.

En anledning till att insläppet blev försenat var att matchen innan, den mellan Tjeckoslovakien och Schweiz, drog ut på tiden och arenan inte riktigt hann tömmas. Nu trängde folk på och började klättra över det rostiga staket som omger Stadion för att komma in och se matchen, vilken många trodde redan hade börjat. Vissa delar av staketet rasade in och närmare 20 personer fick omplåstras efter att den extrainkallade poliskåren på häst lyckats få ordning på folkmassan. När förstärkningen kommit till platsen bildade polisen en så kallad spärrkedja, men då poliserna öppnade upp för att släppa igenom spårvagnar smet folk emellan och in på läktaren vid det nedfallna staketet. Det sägs även att en polishäst brändes av en cigarett av en uppretat och milt sagt berusad herre.

Enligt rapporterna var den officiella publiksiffran runt 10 000, men i polisrapporten stod det att närmare 6 000 hade plankat in. Övriga fick snällt vända hemåt eller till något av alla öl-hak längs Valhallavägen för att värma sig eller kyla av sig. Välj det ni läsare tycker passar bäst.

Enligt samma polisrapport stod att en överkonstapel och fem konstaplar var ditkommenderade för att övervaka matchen, men efter uppbådet hade det totalt kallats tre kommissarier, 14 överkonstaplar, 230 konstaplar till fots samt fem beridna poliser.

Matchen? Jo, den slutade 2-2 och båda lagen skötte sig helt utan anmärkning. Dock blev matchen uppskjuten runt 50 minuter då allt lugnat ner sig en smula ute på Lidingövägen. 

Det mest anmärkningsvärda från turneringen var annars Kanadas match mot Danmark. En match som Kanada vann med 47-0! Det ni Jens Nielsen, Heinz Ehlers, Lars Eller, Frederik Andersen och ni andra danska hockeystjärnor.

Lars-Gunnar Björklund i boken ”Pucken” från 1972:

”Man ska inte skratta år Danmark i ishockeysammanhang. Jag tror inte att någon gjorde det heller i Stockholm 1949. Visserligen fick danskarna, efter att använt klubban som spatserkäpp, smisk med 47-0 mot Kanada, men inte var det någon som garvade för det. Nä, vi hade annat att garva åt.

På gamla Stadion hade inga moderniteter letat sig in. Ingalunda. Sålunda användes en anslagstavla modell/Ä för att registrera det kanadensiska målkalaset. Tavlan var så finurligt konstruerad att den gav upplysningar för åskådarna genom sin triangulära konstruktion. Det enda tråkiga var förståss att siffergubben på det sättet hade tre sidor att hänga upp siffror på. När Kanada daskade in 10-0 hade gubben redan bytt 27 siffror och svidat av sig vinterpälsen. 

Vid 21-0 åkte blazern av och hade det inte varit så svinkallt i olympiaborgen så hade bergis killen stått näck redan på 30-talet. Något matematiskt geni är jag inte, men så här efteråt i lugn och ro har jag räknat ut att gubben bytte 153 siffror och var blåare än danskarna efteråt. När kanadensiska puckarna regnade in som värst bakom Jensen, eller vad han hette, så tog vi upp hejarop för sifferkillen. Som sämst låg han tre mål efter, men dat ju i och för sig inte dåligt.

Nu har han dragit sig tillbaka eftersom elektroniken och elektrikern har satt stopp för slika charmiga shower, men fortfarande finns han kvar i mitt minne som mannen som konkretiserade vad som egentligen menas med ekorrhjulet.”

Ur OLD SCHOOL HOCKEY med Åke Lassas:
”VM 1949 kom inte bara att bli Åke Lassas första landslagsturnering. Den kom även att kallas för ”Slaget om Stadion” efter att grindarna gett vika då publiken ville komma in på arenan för att se Sverige mot Kanada. Kanadensarna hade dagen innan matchen mot Sverige svarat för en ganska ful match mot Tjeckoslovakien och folk vallfärdade nu till Stadionborgen för att se dessa råskinn.
– Matchen slutade oavgjort (2-2) och jag satt på läktaren. Polisen hade uppmanat i högtalarna att folk skulle besinna sig vid entréerna och på läktarna så det inte skulle bli några ytterligare olyckor.
– När väl matchen började kom den att bli den snällaste i hela turneringen och jag kan inte dras mig till minne att det skulle varit speciellt många utvisningar.”

Turneringen vanns av Tjeckoslovakien före Kanada och USA. Sveriges Tre Kronor slutade på en fjärdeplats.

Kanadas lag vid VM 1949

Målvakter:

Al Picard
Bob Mills

Utespelare:
Barney Hilson
Herb Kewley
Joe Tergesen (Hette egentligen Sven)
Raymond Bauer
Joe DeBastiani
Bill Dimock
Doug Free
Emile Gagne
Norman Hashey (”Bud” kallad)
Johnny Kovich
Donald Munroe
Al Rebellato
Jimmy Russell
Tommy Russell
Donald Stanley