SZEMBERG: Dyster prognos – framtiden tillhör USA och Kanada

Vilket tidsmässigt perspektiv bör man anta för att kunna fastslå en kvalitativ tillbakagång?
Kan man ställa förbundsstyrelsen till svars efter åtta raka mästerskap utan att ha nått final?
Och vad händer med Sveriges ishockey när den år efter år dräneras på kompetens?
Dessa frågor ska Szymon Szemberg försöka besvara i denna tyckare om Sveriges status som världsnation i ishockey efter årets hockey-VM.

Fakta: Efter det senaste VM-guldet 2018, har Tre Kronor deltagit i åtta mästerskap i IIHF:s regi (två OS och sex VM). I dessa turneringar har Tre Kronor förlorat i kvartsfinal fyra gånger, åkt ut i semifinal tre gånger och inte ens kvalificerat till slutspel en gång. I fyra av dessa turneringar har Ryssland, av kända skäl, inte deltagit men trots detta har Sverige inte nått final i något av dessa mästerskap. 

Vi kan också lägga till parentesen 4 Nations, dock en turnering där alla kunde ställa upp med sina starkaste lag. Prestationen där är lite svårbedömd, men faktum kvarstår – Tre Kronor gick inte till final.    

Samtidigt har Tre Kronor sjunkit ner till sjätte plats på IIHF:s världsranking, en ranking man toppade tre år i rad 2012-2014. (Damkronorna har för övrigt sjunkit från trea 2007 till åtta 2024, men det är en story för en annan dag).

Alla länder har sina ups-and-downs, men ett decennium med vikande trend är tillräcklig lång tid för att kunna fundera på saker, dra slutsatser och för att kunna ställa frågor.  

Man kan laborera kring många ämnen; är förbundskaptenen rätt man; tar han ut rätt lag, trots att både Finland (två gånger) och Tjeckien i närtid har visat att man kan vinna VM med en inhemsk stomme och spets från NHL, så fortsätter vi att ha en orubblig övertro på ”NHL-proffs”; var det rätt att ha frivillig träning dagen före semin mot USA medan Jänkarna gnuggade PP och break-outs; behövs det verkligen en till assisterande coach och ”senior advisors” som flygs in; och vad är det sportsliga värdet med en året-runt landslagsverksamhet och EHT när varken Kanada eller USA spelar några som helst landskamper under säsongen och inte ens har en fast förbundskapten?

Vi har inte topparna längre

Allt kan diskuteras, men vad det kokar ner till är – vi har inte de spelarna som vi en gång hade. 

Och hur man än vrider och vänder på de saker som tas upp ovan så är det kvalitén på spelarna och laget som till syvende och sist avgör.

När vi tittar på NHL så fanns det en tid när våra bästa spelare under lång tid konkurrerade om de finaste individuella troféerna (grundseriens MVP, bäste back, bäste målskytt, slutspelets MVP), som blev uttagna till de två All Star Teams efter säsongen (som alltså innebär att de anses som etta eller två på sin position i NHL), spelare som allmänt ansågs som top-5 på sin position samt spelare som bar fram sina lag till Stanley Cup, final eller en ”deep playoff run” som det heter.

Vi hade Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström och Henrik Lundqvist som absoluta ”5:or” dvs bäst i världen på sin position. 

Vi hade spelare 4+ eller 4, dvs världsklass eller strax under; Daniel och Henrik Sedin, Markus Näslund, Daniel Alfredsson, Henrik Zetterberg, Nicklas Bäckström och tidigare Börje Salming, Kent Nilsson, Thomas Steen, Mats Näslund, Håkan Loob, Tomas Sandström, Patrik Sundström, Tomas Jonsson och Bengt-Åke Gustafsson.

Alla pålitliga pjäser, både för sina klubblag och när de representerade Tre Kronor. Men därtill hade vi spelare som, av en eller annan anledning, inte hade stora NHL-karriärer men som var kulturbärare i Tre Kronor och som levererade på högsta nivå. 

Vi hade bastioner som Thomas Rundqvist, Jonas Bergqvist, Jörgen Jönsson, Kenny Jönsson, Anders Eldebrink och Håkan Södergren. Spelare som var bärande aktörer i sina svenska klubblag, men som alltid försvarade sina platser i Tre Kronor, även i de upplagorna med många ”NHL-proffs”. Det var killar som kunde driva sovjeter och kanadensare till vansinne i VM eller Canada Cup.

Vilka är de bärande hemmaspelarna idag?

Även om det fanns de som ansåg att OS 2018 och 2022 utan NHL-spelare var ”värdelösa” så gav de dock en mycket bra indikation på konkurrenskraften hos våra inhemska/europeiska spelare. De höll inte. Ingen final, ingen medalj. 

För att vara riktigt säker på min tes vad gäller svenskar i NHL frågade jag ett antal rutinerade kanadensiska journalister som dagligen bevakar ”världens bästa hockeyliga”.

De svaren jag fick kan sammanfattas så här:

• Vi har inga spelare i NHL idag som är i Foppas, Suddens eller Lidas yppersta elitklass.
• De som är närmast att uppfylla de ovan satta kriterierna är Erik Karlsson och Victor Hedman, båda runt 35, dock med tillägget att ”de är inte i närheten av vad de en gång var”.
• En skriver om William Nylander: ”Han är den som är närmast att vara en ”5:a” men jag är inte säker att han har det i sig att lyfta sig” (till Foppas eller Sundins klass).
• En annan om Nylander: ”Jag tycker att han är en av de mest extremt begåvade spelarna i NHL, och den coolaste. Men han passar inte in i dina kriterier, särskilt inte angående slutspelsdelen.”  
• En annan röst om framtidens spelare: ”Den spelare som jag skulle säga har störst chans att bli superstjärna är Leo Carlsson, vissa NHL-folk har kallat honom för en vänsterskjutande Mats Sundin.”
• Om Elias Pettersson: ”Om han får ihop sina grejer, har Pettersson den bästa möjligheten att komma upp i Forsberg & Sundin klass.”
• Sverige har en bättre bredd idag, men Sveriges bästa är inte lika bra som de födda tidigt 70- och 80-tal.
• En sammanfattar spelarutvecklingen, inte bara i Sverige, utan i Europa så här (låter engelskan vara kvar) ”It’s a sad state of affairs, to be sure. I’ve spoken about it before about how Canada and the US are pulling away from the rest of the world when it comes to developing players.”

Kanada/USA kommer att dominera

Det luriga med stora förändringar är att de sker långsamt och över lång tid. Därför finns det en tendens att inte se att det rör sig om ett sakta sluttande plan och när man då tittar tillbaka tio, tjugo eller trettio år så ser man vilken skillnad det är nu mot då. Eftersom förändringen sker så långsamt finns en benägenhet att acceptera det nya och bli faktaresistent. 

Journalisten som förutspår en framtida dominans av Kanada och USA är troligen rätt ute. Och det är inte konstigt alls. De senaste 25-30 åren har NHL tagit de bästa spelarna från Europa vilket för Sverige och för de andra europeiska nationerna innebär ett svårt kompetenstapp, samtidigt som de bästa nordamerikanerna varje dag får mäta sig med Europas bästa. Detta gör att kvalitén och tävlingen på deras hockey ständigt ökar, medan motsvarande på vår sida av Atlanten konstant minskar. Och nu har vi även damernas PWHL.

Det är ingen tillfällighet att USA och Kanada, för andra gången på tre år, har tagit hem alla fem VM-kategorierna under IIHF:s beskydd (herr, dam, U20, U18). På de senaste tre åren har Kanada och USA vunnit 14 av 15 VM. Lägg till 4 Nations. Och i OS kommande februari är USA och Kanada favoriter.

Det finns någonstans en brytpunkt för hur mycket talangdränering Sverige och Europa mäktar med och den är redan både nådd och passerad.

Fakta i målet:

• De senaste åren är 30 procent av NHL-spelarna från Europa. De tre-fyra senaste säsongerna har Sverige haft 140 spelare med NHL-kontrakt. Det är en oerhört hög summa för ett land som Sverige. 
• Av dessa spelar i runda tal 80 i NHL och 60 i AHL. I snitt har 105 svenskar spelat minst en NHL-match varje säsong de senaste fem säsongerna. C:a tio procent av NHL:s spelare är svenskar.
• Lägg till de över 30 svenskarna av hög kvalité som spelar i Schweiz, så innebär detta en stor dränering på talang hos SHL-lagen, något som också påverkar Hockeyallsvenskan. Förutom att kvalitén på ligorna påverkas, måste de 170 spelarna (140 i NHL/AHL och 30 i Schweiz) ersättas. Detta i sin resulterar att SHL-klubbarna måste värva från utlandet och det för med sig att tämligen genomsnittliga utländska spelare kan begära löner på uppåt 300,000 kronor per månad.
• Sverige har ungefär 500 elitspelare på herrsidan utspridda på sex-sju ligor i världen. Uppåt 40 procent av denna elit inte spelar i Sverige. Detta är en anmärkningsvärt hög siffra för ett land vars hockey förväntas vara i världsklass och där SHL har ambitionen att vara världens näst bästa liga och där Svenska Ishockeyförbundet vill att vi 2030 har världens bästa hockey.  

Så billigt att NHL-lagen kan chansa

Detta påverkar svensk hockey negativt på framförallt tre sätt:

1. För många spelare drar till NHL, även spelare som inte är NHL-redo. Det innebär en kvalitetssänkning hemmavid.
2. Klubbarna får inte en ekonomisk ersättning som motsvarar det värde spelaren har för NHL.
3. Eftersom klubbarna inte kan ersätta de flyktade spelarna med egna talanger, måste de importera spelare och ge dem höga löner då det råder brist på kreativa spelare. 

Svensk hockeys representanter refererar ibland till ”vårt fantastiska NHL-avtal”. Det är fantastiskt.

För NHL.

Förutom att en NHL-klubb kan ta en spelare under kontrakt betalar NHL en schablonsumma på ungefär 3,5 miljoner kronor om spelaren har varit i den klubben i fyra år. Varje år skriver NHL-klubbarna kontrakt med runt 60–70 européer, varav 15–25 svenskar. Den sammanlagda summan som NHL årligen betalar för det antal av Europas främsta talanger är runt 20 miljoner dollar. 

NHL har idag en rekordomsättning på c:a 8 miljarder dollar (c:a 85 miljarder kr). Det innebär att NHL får betala ungefär 0,2 procent årligen av sin omsättning för att få det viktigaste som ligan är ute efter från Europa – de mest talangfulla europeiska spelarna.  

Det är så överkomligt för NHL-klubbarna att de kan chansa på halvfärdiga spelare. Det finns i alla bollsporter ett samband mellan starka klubbar, en stark liga och starkt landslag. En utarmning av det nationella seriespelet innebär på sikt ovillkorligen en försvagning av landslaget. 

Draft-hetsen tar bort fokus

Ett problem kopplat till NHL är den tidiga hetsen i svensk ungdomshockey, det som förbundets nye strategiske sportchef Mike Helber har identifierat som ett av de fyra största utmaningarna att ta tag i. En stor del av den hetsen är NHL-draften. 

Vi har redan bakom oss flera kullar som, påhejade av föräldrar och agenter, började fundera på draften när de var 14-15. Problemet blir att man fokuserar på vad man tror är målet – draften – istället för att koncentrera sig på att utvecklas till den bästa spelaren man kan bli och att i lugn och slipa på sina fundamentala grunder.

Här ser vi också en kontinuerlig förskjutning. När svenska spelare började bli aktuella för NHL-klubbar på 70-talet kunde bara den som var stjärna i Tre Kronor komma på tal. Efter ett tag räckte det att vara stjärna i klubblaget och nu räcker en säsong som lovande SHL-spelare för att få NHL-kontrakt. Som experten Sanny Lindström uttryckte det, vägen mellan J20 och NHL har aldrig varit kortare. 

Det har gått så långt att vi tar det för givet. Djurgården hinner knappt få fram Anton Frondell (född 2007) eller Victor Eklund (sen 2006:a) förrän alla redan insett att de kommer gå högt i draften till sommaren och gör de en säsong i Djurgården i SHL så anses det som en framgång.    

Våra största NHL-stjärnor – som också blev bärande spelare i Tre Kronor – hade även de NHL-drömmar. Men deras NHL-resa kom som ett resultat av målmedveten träning för att bli så bra som möjligt och det ingick i en process där allt fick sin tid, juniorlaget, klubblaget, juniorlandslaget, Tre Kronor – och NHL. 

NHL:s omättliga aptit på svenska spelare (snart har NHL 34 lag), kombinerat med det nästan obefintliga priset för en spelare, är det som bäddar för hetsen. Först till draften och sen kontrakt. Och det är en av de bidragande anledningarna till att Sverige inte längre får fram spelare av den absoluta världsklass vi en gång i tiden fick fram.                

Och det i tider då dagens juniorer via hockeygymnasier och andra nivåer har mycket bättre förutsättningar än spelarna som växte upp på 70- och 80-talen. Då fanns det två elithockeygymnasier i Sverige. Idag finns det 33.   

Vilket ansvar har SIF:s styrelse?

En av våra största spelare genom tiderna säger när han reflekterar tillbaka:
”Sverige vann VM 1987 med tillägg av spets från NHL men främst tack vare en extremt stark stomme från Elitserien. Det skulle aldrig kunna hända idag.”

En tidigare förbundskapten hade denna reflektion:
”Varför väljer NHL-organisationer att ta över icke färdiga svenska spelare för att ta hand om deras utveckling? Min tes är att den svenska utvecklingsbiten av spelet ishockey är för tunn. Jag känner att vi är för dåliga på att göra en grundlig omvärldsanalys. Vi måste bli bättre på att analysera vad det är vi ligger efter i på isen, framför allt gentemot USA och Kanada. Och finna lösningar för att förbättra det.”

Det var ett berömvärt beslut av svenska ishockeyförbundet att införa positionen strategisk sportchef och det finns nog ingen mer lämpad än Mike Helber att ta det jobbet. Mikes rötter är inte bara i USA utan precis på den plats i Michigan där USA Hockey har etablerat en i det närmaste vetenskapligt driven utvecklingsakademi för sina juniorlandslag. Han vet vilka som leder utvecklingen idag.

Men även med den kunskapen blir Helbers uppdrag väldigt svårt om det massiva flödet av talanger till Nordamerika fortsätter i oförminskad takt. Samtidigt måste Svenska Ishockeyförbundet och ordförande Anders Larsson rannsaka sig själva. Under Larssons ganska exakt tio år som ledare för svensk hockey har vi tappat positioner, på både herr och dam, och vi får inte fram spelare av yppersta världsklass som tidigare.

Låt mig avsluta med några rader från TV-experten Erik Granqvists inlägg på X i efter den redan klassiska TV-konfrontationen efter semi-förlusten mot USA:

”Vi måste våga ifrågasätta när det inte är bra nog. […] Lär vi av de bästa i världen på olika områden eller kör vi vidare i samma hjulspår som inte ger de resultat som svensk ishockey vill ha? Är det för många ”ja-sägare” som vaktar sina egna positioner och duckar direkt det blir känsligt, istället för att diskutera och hitta nya lösningar? […] Frågor behöver ställas till personer i ledande ställningar.”  

Szymon Szemberg
Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015.
2006 sammanställde Szymon en banbrytande studie om europeiska spelares migration till Nordamerika.