KARLSSON: När den gamla tidens hjältar försvann – då fanns Håkan kvar

Det är något sorgligt i luften den här våren. Nej, det är inte bara pollen, utan något tyngre. Håkan Södergren gör sitt sista VM som expert – och plötsligt känns inte hockey-VM som hockey-VM längre.

I en hockeyvärld där vi allt oftare säger “de bästa kommer ändå inte till VM” och där laguppställningarna byts ut snabbare än ett powerplay hinner slås upp i zonen – har det funnits en trygg konstant. En stadig röst, en mullrande malmklippa av erfarenhet, som från sin position högt upp i kommentatorsbåset ändå lyckats stå mitt i smeten: Håkan Södergren, eller ”Håk-Eye”, som vi som låtsas känna honom säger.

Han har varit där så länge att man nästan glömt att han inte alltid varit där. Med sin självsäkra pondus och sin karakteristiska stockholmska har han blivit själva ljudet av ett VM.

För det är ju så. När Salo, Foppa och Sudden försvann, när den gamla tidens Tre Kronor-hjältar hade gjort sitt – då fanns fortfarande Håkan kvar. 

Han har haft sina uttryck, sina favoriter, sina ”det där är för dåligt”-blickar. Han har aldrig varit rädd för att säga vad han tycker – och tur är väl det, för det har ofta varit vad vi själva suttit och tänkt men inte lyckats formulera lika vasst. Jag har långt ifrån alltid hållit med i det Håkan faktiskt sagt, men jag har alltid lyssnat. Och det är väl på något sätt det bästa beröm man kan ge till en person som jobbat med TV. Jag har velat höra vad han har att säga.

Jag har inte kunnat slita blicken eller örat från TV:n.

Det finns en särskild trygghet i människor som inte viker ner sig, och Håkan har varit den tryggheten i en turnering som ibland kan kännas som en urtvättad skjorta. Vissa år har Tre Kronor sett ut som stjärntäta guldmaskiner, andra år som ett gäng grabbar som vunnit en korpmatch och nu åkt till Riga på svensexa. Något överdrivet kanske, men ni fattar. Men Håkan har varit där. Han har varit där och alltid gjort det som han varit där för att göra: Nämligen TV. Att göra TV är inte samma sak som att skriva en krönika, eller skicka ut en tweet med en åsikt. Det är något helt annat. Och där har han alltid varit bland de bästa i klassen.

Vi har blivit så vana vid honom att vi knappt längre märker hur mycket han färgar vår VM-upplevelse. När kameran sveper över bänken och kommentatorn harklar sig inför ett analysbyte – då lutar man sig automatiskt lite fram. Vad säger Håkan nu? Håller han med? Skakar han på huvudet?

Och nu… ska det vara slut? Idag gör experternas expert sin sista VM-sändning.

Det känns faktiskt lite som när man var liten och ens bästa kompis flyttade till en annan stad. Man visste att det skulle hända, ändå kom det som en chock. Vem ska ryta till när backen slår icing i boxplay? Vem ska flina när Sverige gör mål och säga något som låter som en blandning mellan belåtenhet och en riktigt nöjd grillmästare? Kanske slänga in ett underfundigt skämt som svar på Niklas Holmgrens eller Niklas Jihdes frågor?

Kanske kommer någon ny som revolutionerar hockey-bevakningen i det här landet. Men det kommer inte vara Håkan. För det finns bara en Håk-Eye. Och han lämnar ett tomrum som ingen riktigt kommer kunna fylla.

Svensk idrotts-TV:s kanske viktigaste händelse var när TV3 chockartart köpte upp rättigheterna till hockey-VM. Jag var inte ens född då, men har förstått det som att det normalt så lugna svenska folket i princip skulle ha alla inblandades huvuden på ett fat. Nu är TV3 (eller TV6 som sänder numera) otroligt synonymt med hockey-VM. Och en person har varit med hela vägen. Han heter Håkan Södergren. Han betydde mycket för svensk hockey som spelare, men jag tror baske mig han betytt ännu mer för Tre Kronor och VM-intresset i det här landet i sin roll som TV-profil. 

Tack till dig, Håkan, för att du fick oss att känna att VM fortfarande var något att bry sig om.

Även när superstjärnorna stannade hemma.