Målvaktshjälten var bäst när det gällde: ”Absolut världsklass”

Han stod på huvudet i semifinalen mot USA. När VM-guldet säkrades var Anders Nilsson bäst när det gällde. Hans spel i förlängningen och inte minst straffläggningen banade väg för ett nytt svenskt VM-guld.
– Det är en form av lättnad och glädje, säger matchvinnaren.

KÖPENHAMN (HOCKEYSVERIGE.SE)
41 räddningar och en närmast osannolik nolla i lördagens semifinal mot USA. Trots den urladdningen hade Anders Nilsson mer kvar i tanken. Den svenske målvaktshjälten släppte visserligen in två mål under ordinarie matchtid, men när det väl blev vinna eller försvinna presterade han sin bästa hockey.

I slutet av förlängningen stoppade han Kevin Fiala i öppet läge framför kassen. Och i straffläggningen repade han snabbt mot efter att Sven Andrighetto gjort mål på Schweiz första straff. Han stod i vägen för resten.
– Det finns inga ord. Världsklass. Absolut världsklass, löd Filip Forsbergs omdöme om Nilsson efter matchen.

Själv var den jättelike keepern lugn som en filbunke när han kom lunkade med VM-pokalen i sin trygga famn efter guldfirandet på isen.
– Jag hade en bra känsla. Jag vet att vi har många duktiga spelare som kan hänga dit dem på straffarna. Det var skönt att vi vann till slut, konstaterar han.

”JAG VAR GANSKA KOMFORTABEL”

Hur gör man för att förbereda sig för en straffläggning?
– Man går till sig själv och fokuserar på det man ska göra, försöka att inte bita på första dragningen de gör. I slutändan ska man rädda pucken hur det än ser ut. Det var skönt att jag kunde göra en räddning mer och att vi kunna göra ett mål mer än dem.

Hur reagerar man på att släppa första straffen?
– Jag var ganska komfortabel faktiskt. Jag visste ju vilka skickliga straffläggare vi har i laget och kände att det skulle kunna gå att vända. Det gjorde vi också.

Hur hanterar man nervositeten?
– Det är nästan värre att sitta på läktaren än att spela hockey själv. Det är nog bättre att stå på isen själv än att sitta däruppe.

Han sammanfattar sina känslor enligt följande:
– Det är en form av lättnad och glädje. Svårt att sätta ord på det just nu.