Överväldigad efter legendariske pappans begravning: ”Aldrig känt så mycket respekt, känslor och kärlek”

I veckan gick den ryske hockeylegenden Vladimir Petrov ur tiden. I förrgår begravdes han i Moskva. Hockeysverige.se har fått en exklusiv och känsloladdad intervju med sonen Janis Petrov om den stora faderns liv, hockeygärning och den fantastiska begravningsceremoni som staten anordnade i Vladimir Petrovs ära.
– Jag har nog aldrig i hela mitt liv känt så mycket respekt, känslor och kärlek på en så kort tid som jag har gjort sedan jag kom hit. Det har varit överväldigande, extremt rörande, säger sonen till hockeysverige.se.

Nyligen fick hela hockeyvärlden beskedet att hockey-ikonen Vladimr Petrov hade avlidit. Han var en del av sovjetisk hockeys allra största kedjor tillsammans med Valerij Charlamov och Boris Michajlov, en formation som ledde nationen till mängder av internationella framgångar under 1970-talet. Under torsdagen begravdes han högtidligt i Moskva. En av personerna som var på plats, tillsammans med många stora ishockeyprofiler men även vanliga ryska medborgare som ville hylla denne legendar, var hans son Janis Petrov.

Begravningen hölls under högtidliga former i Moskva. Foto: Privat

Janis Petrov har bott i Sverige hela sitt liv, men ser ändå hans pappas Ryssland som ett land som ligger nära hjärtat. Hockeysverige.se fick en exklusiv intervju med honom dagen efter begravningsceremonierna i Moskva.
– Jag har nog aldrig i hela mitt liv känt så mycket respekt, känslor och kärlek på en så kort tid som jag har gjort sedan jag kom hit. Det har varit överväldigande, extremt rörande… Om jag ska vara ärlig har lite svårt att sätta ord på känslorna kring begravningen.
– Jag har inte fått någon siffra, men man uppskattade att det var runt 4 500 personer under ceremonin i CSKA-hallen. Jag har två halvbröder, Maxim och Vladimir. Vi har olika mammor allihop men samma pappa. Vi och Svetlana, pappas nuvarande fru, stod längst fram i CSKA-hallen under en och en halv timme och skakade hand med 4 500 människor. Det var väldigt svårt att hitta känslor där eftersom det var så många människor. Allt var så pompöst så det blev svårt att ta in allting.

Porträttbild på Vladimir Petrov i foajén till CSKA-hallen. Foto: Privat.

Efter ceremonin i hallen åkte familjen och närmsta vännerna vidare till jordsättningen av denne hockeylegend.
– Det var 200 personer, släkt och nära vänner, som åkte till begravningsplatsen Memorial Center som ligger norr om Moskva. Den byggdes 2013 och man måste ha fått någon form av utmärkelse för att få begravas där och det ska dessutom vara signerat av Vladimir Putin. Idag ligger det bara 78 personer på den här platsen. 
– Memorial Center är en park som Hyde Park men lite större och med många statyer. Det var där gravsättningen var. Enligt den kristna tron ska man besöka graven om nio dagar, om 40 dagar och sedan efter ett år för att hedra honom. Så det blir det blir lite pendlande fram och tillbaka.

Kransarna var en gåva från Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev. Foto: Privat.

Vilka stora hockeylegendarer fanns på plats under begravningsceremonin för att hedra din far?
– Vjatjeslav Starsinov, Vladislav Tretjak, Aleksej Kasatonov, Igor Larionov, Aleksandr Maltsev, Boris Majorov… Vladimir Putin och Dmitirij Medvedev skulle ha varit där, men det var tydligen någon ekonomikonferens i Sotji så dom kunde inte närvara. I stället hade man skickat Putins högra hand. Givetvis var även Boris Michailov där. 
– Boris Mikhailov är som en familjemedlem och som en extra pappa åt mig. En varm och väldigt rolig person som också betytt mycket för vår familj. Han och pappa var som siamesiska tvillingar och har så varit sedan hockeytiden, säger Janis Petrov med ett skratt.
– När man bar ut kistan från CSKA-hallen gick vi allihop på led. Det var pompöst med militärer eftersom pappa också var militär. Då gick Michajlov längst fram i ledet och bar en tavla på pappa. Sedan kom vi i familjen precis bakom.
– Det var inte vi i familjen som arrangerade begravningen utan det var staten. Det var fantastiskt att man ville hedra honom på det sättet.

Vladimir Petrov i landslagströjan. Foto: Arkiv.

Om vi skruvar tillbaka klockan lite, hur fick du beskedet att din pappa gått bort?
– Jag fick ett telefonsamtal från min brors fru. Vi visste att han var sjuk och att det här kunde ske när som, men att det skulle ske just den natten visste vi inte. Klockan två den natten sa läkarna att han bara hade några timmar kvar.
– Pappa hade levercancer och har haft det i drygt ett och ett halvt år. Han har levt med det utan några problem, men det eskalerade hans sista tre veckor och allt gick väldigt, väldigt fort.

Blev det en tuff sista tid för honom?
– Sista tre veckorna var tuffa, men innan det levde han som vanligt även om det givetvis alltid är tufft att ha cancer. Sista två dygnen var han vid medvetande men fick en del medicin mot smärtan.

Vilken kontakt har du haft med din pappa under åren?
– Kring 1981 tappade jag kontakten med min pappa under sju, åtta år, av olika anledningar som vi inte behöver ta upp här. Efter slutet av 1980-talet tog vi upp kontakten och efter det har vi haft jättemycket kontakt.
– Framför allt har jag haft extremt mycket kontakt med min äldre bror Maksim. Jag har också en son som heter Maksim och som är döpt efter honom. Jag har egentligen haft mer kontakt med min pappa via min bror även om min pappa har varit med. Det handlar naturligtvis om kommunikationsbrist. Hans engelska är lite knagglig och jag kan inte ryska. Men min bror har spelat bandy här i Sverige och pratar både engelska och lite svenska.
– Jag vill ändå säga att senaste tre åren har vi haft väldigt mycket kontakt. Vi ses tre, fyra gånger om året. Sedan bor han i Moskva och jag i Sverige. Han hade dessutom väldigt mycket uppdrag inom hockeyn i Ryssland. Bland annat var han rådgivare åt CSKA Moskva men även inom förbundet. Det var mycket resor för honom, vilket naturligtvis också gjorde att vi inte sågs lika mycket som vi ville.

Bild från begravningsceremonin som hölls inne i CSKA-hallen. Foto: Privat.

Man kan ändå förvånas över att en av Rysslands genom tidernas bästa hockeyspelares barn bor i Sverige. Men här är en av svensk hockeys största spelare en liten bov i dramat.
– Mamma är svensk. Hon och Uffe Sterners fru, Pia, var barndomsvänner och älskade hockey över allt annat. Under 70-talet tror jag inte mamma och Pia missade något hockey-VM. Mamma hade bestämt sig för att Petrov var hennes man och Pia hade bestämt att Uffe var hennes man. Dom gjorde allt för att det skulle bli så och dom lyckades båda två.
– Grejen är den att Pia fortfarande är gift med Uffe och mamma var tillsammans med pappa i elva år.

Vad skulle du säga att han har betytt för rysk ishockey?
– Pappa var en väldigt stark ledare och en av få personer som kunde gå in på (Viktor) Tichonovs kontor och ”säga till honom vad han skulle göra”. Han hade enorm pondus och var extremt respekterad inom hockeyn.
– Det skilde tre, fyra år mellan Michailov, Charlamov och pappa. Hela den kedjan… Det är som man brukar säga att Tarasov skapade hockeyn och Tichonov förstörde den. Vi har pratat mycket om det där, att hockeyn skulle vara en stor glädje. Man skulle dansa hockey enligt Tarasov. Sedan kom Tichonov. Det var då man blev flyttade till dom här camperna och bodde där 340 dagar om året. Då blev det helt plötsligt ett ”yrke”.
– Som pappa sa så gjorde dom det här för att dom ville se världen. Man bodde på camperna eftersom det var enda sättet att få komma ut och resa. Även om det var stenhårt så fann dom ändå glädje i form av den vänskapen som dom hade. Dom bodde ju hela tiden med varandra.

Ishockey-VM 1981, Sverige mot Sovjet. Vladimir Petrov framför Peter Lindmark i målet.

Nötte inte det förhållandet på vänskapen också?
– Jag frågade pappa om dom inte blev galna på varandra. Då sa pappa: ”Ja, ibland blev man det. Vi kunde ha lite olika åsikter. Jag brukade sova med fönstret öppet, men Michailov ville sova med fönstret stäng. Det var vår största konflikt vi hade” 
– Han berättade också hur dom löste det. Dom öppnade fönstret för att släppa in frisk luft, gick utanför dörren i 30 minuter, sedan gick dom in, stängde fönstret och gick och lade oss för att sova. Det var så dom kom överens. Om det här med fönstret var det största problemet pappa och Michajlov hade så visade det på vilken kärlek dom hade till varandra.

Har han någon gång sagt vilken som han själv såg som sin största merit?
– Jag tror att han tyckte att varje medalj var värd lika mycket. Jag har pratat med honom om det här med Miracle on Ice (OS 1980 när ett universitetsgäng från USA vinner över Sovjet reds. anm.). Det var en stor hockeyreporter som sa efter matchen, och pappa har sagt samma sak, att vänta lite nu. Om Sophia Loren kommer och pussar dig på kinden så kommer du komma ihåg det resten av livet. Men hon kommer aldrig komma ihåg vem du är.
– Det han och även pappa påvisade var att Miracle on ice var bara en förlust på vägen. Om det var ett collegelag eller vad det var är skit samma. Det tycker jag återspeglar både Michajlov och pappas inställning, Charlamov kan jag inte tala för eftersom jag var ganska liten när han körde ihjäl sig 1981. Alla segrar var en seger oavsett om sovjetiska ligan, OS eller VM. Det hade ingen betydelse. Dom värderade aldrig någon medalj högre än någon annan. Alla medaljer var lika värda.

Janis Petrov under gravsättningen som blev mycket känslosam. Foto: Privat.

Vilket är ditt starkaste minne av din pappa?
– 1989, tror jag att det var. Vi hade tappat kontakten, men det var då vi återfick den. Pia Sterner ringer mig och säger att Karlskogas A-lag ska spela en veteranmatch mot forna ryska hockeyspelare och att min pappa skulle vara där.
– Mamma hade flyttat till USA och jag gick på Lundsbergs internatskola i Värmland. Då åker jag dit och hade inte träffat pappa sedan jag var liten. Jag står i korridorerna under läktarna. Jag minns att bland andra Uffe Sterner skulle vara med och spela med det ryska veteranerna i den här matchen.
– Jag står där och är så jäkla nervös att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Då skulle inte pappa spela för han hade gjort illa knäet. Då kom han i stället gående i korridoren och det är nog… när jag står där och återfår kontakten med honom var enormt känsloladdat, säger Janis Petrov med en röst som brister lite innan han upprepar:
– Det var verkligen känsloladdat.

Hur reagerade pappa när han fick se dig?
– Han agerade som en ryss gör, ”stoneface”. Klart att han blev fantastiskt glad, vi kramades och hade en fantastisk stund. När vi efter det sågs, vilket var runt tre, fyra gånger om året, så var det en enorm kärlek mellan oss.
– Nu får jag tårar i ögonen, men jag är så jävla glad att vi senaste tre, fyra åren fick ha så mycket tid tillsammans. Speciellt med tanke på att det här gick väldigt fort, avslutar en rörd Janis Petrov innan han ska spendera någon timme till i en rysk galleria innan avresan hem till Nacka efter en upplevelse som han kommer bära med sig nära sitt hjärta för alltid.