Ett hockeyår i England – ”Mr. Troja” om sitt brittiska äventyr: ”Fansen är otroligt passionerade”

Efter en lång tränar- och sportchefskarriär hemma i Ljungby har ”Mr. Troja”, Jerry Andersson, testat sina vingar ute i Europa de senaste två åren. I en intervju med hockeyforskaren Tobias Stark berättar han om sitt äventyr i England, som slutade med att han blev brittisk mästare under våren.

Sverige har ett grundmurat rykte som en av världens främsta producenter av förnämliga ishockeyspelare. Samma sak gäller utan tvekan den svenska tränarkåren. En av alla internationellt erkända blågula toppcoacher är Jerry Andersson, som för många idag kanske är mest känd som ”Mr. Troja”, efter alla år sina som spindeln i nätet i den småländska ishockeystoltheten, Troja/Ljungby.

Andersson har dock även hunnit med att vara GM och assisterande coach för det svenska J18-landslaget på herrsidan, och att vara headcoach för rumänska ASC Corona Brasov i den kontinentala samarbetsligan, MOL liga, där han bland annat basade över den gamle Luleå Hockey-bekantingen Jaroslav Obsut. Den senaste säsongen spenderade Andersson i England, som assisterande tränare i det brittiska storklubben Sheffield Steelers, genom att hjälpa den före detta Troja/Ljungby-coachen Paul Thompson att bärga det brittiska Play off-mästerskapet. 

Att Steelers är helnöjda med rekryteringen av Andersson framgår med all önskvärdhet tydlighet av klubbens hemsida, där han kallas för en av ”the most knowageble and respected coaches and mangers in Swedish hockey”. Följdriktig har också klubben precis gjort klart med förlängning, där Anderssons kontrakt utökats med ytterligare två säsonger.

Sheffields huvudtränare Paul Thompson. Foto: Gepa Pictures/Thomas Bachun

När jag når Andersson har han hunnit pusta ut ett par veckor i Sverige efter den hektiska säsongen.

Tjenare, Jerry! Hur är läget?
– Toppen! Jag är hemma igen efter ett äventyr i England. Det har varit jättekul att vara ute lite på internationellt vatten, men det är alltid trevligt att komma hem. Det ska bli skönt att ladda batterierna innan allt drar igång igen i augusti.

De blev ju en jätterolig säsongavslutning för er del, berätta om den och er väg fram till titeln som brittiska Play off-mästare!
– Jag kom över till England tillsammans med tre svenska spelare. Det var Christoffer Björklund, som avslutade i Mora, Markus Nilsson här från Ljungby och Malmö-killen Andreas Valdix. Vi flög ihop den 5 augusti, innan allt drog igång officiellt tre dagar senare. Tempot var högt redan från första stund i och med att vi hade att förbereda oss för Champions Hockey League, där vi var i en grupp med Red Bull Salzburg och HV71. Vi började dock med nåra träningsmatcher, där vi bland annat bjudit över danska Ålborg för två vänskapsmatcher och sedan mötte Manchester Storm. Det var en härlig start. Man kände med en gång en enorm proffsighet. När alla var på plats, den 8 augusti, hade Sheffield Steelers-ägaren Tony Smith en samling med alla spelaren, hela klubbledningen, doktorer, tandläkare, materialförvaltare osv. Det stod 24 bilare uppradade, stripade med Steelers-delaker, som var framtagna för alla i truppen. Och alla fick en stor bag med kläder och broschyrer med information om boendet och Sheffield med omnejd med mera.  Allt kändes otroligt proffsigt och väl förberett på alla sätt och vis. Tony sade också att ”vi är brittisk ishockeys Manchester United så vi har mycket att leva upp till”. Under hela augusti körde vi sedan två pass om dagen med både is- och off-ice-träning.

Hur var det att som brittiskt lag spela i CHL?
– Det är klart att det var en stor upplevelse för Sheffield. Klubben var med där för andra året i rad. När vi kom över till Sverige för att möta HV71 i första matchen tyckte jag att vi hade problem att hänga med. En klubb som HV71 har ju en helt annan förberedelse och touch i spelet än vad vi har, det gäller inte minst farten. I returmötet mot HV71 hemma gjorde vi dock en fullt jämn match, där dom gjorde sista målet i tom kasse.

Men ligan då?
– I och med CHL tappade vi mark i ligan nästan direkt i förhållande till Cardiff Devils som till slut vann grundserien, medan vi kom på tredje plats. Säsongen avslutas med ett play off, för vilket de åtta bästa lagen kvalificerar sig. Vi började där med att slå ut Nottingham Panthers i kvarten. Därmed hade vi kvalificerat oss för det så kallade ”final four” , tillsammans med Cardiff Devils, Dundee Stars och Belfast Giants. Där började vi med att slå Belfast med 2-0 i semin. Sedan hade vi en enormt bra match mot Cardiff i finalen. Vi låg under med 3-1 och vände, genom att först ha 5-5 efter full tid och innan vi lyckades avgöra ungefär sex minuter in i den femte perioden inför 8 000 på läktare, varav ungefär 3 000 fans från Sheffield i orange. En otroligt upplevelse!

Det låter fantastiskt, kan du berätta något om Sheffield som ishockeystad!
– Ja, Sheffield är ju den stora klubben i Storbritannien idag, även om den inte är den äldsta, bildad först 1991, det vill säga ett drygt sekel efter det att ishockeyn togs sina första staplande steg på de brittiska öarna. Den engelska ishockeyns centrum har av tradition varit Nottingham, men Sheffield Steelers är det lag som dominerat på senare tid, vilket bland annat framgår av att laget vann ligan de två föregående åren. Målet inför årets säsong var att ta en trippel, men det blev för svårt för oss denna gång. Inget annat lag har heller tidigare mäktat med den bedriften. Annars kan man säga att Sheffield är en idrottsstad. Jag hade inte så stora kunskaper om området innan jag åkte dit, jag trodde att det var en ganska hård och nedgången stålstad, men det visade sig snabbt för mig att det är en enorm idrottsstad. Steelers har exempelvis ett publiksnitt på 7200 åskådare på våra hemmamatcher i en arena som tar in en publik på 9300 när det är ishockey. Jämte huvudarenan ligger sedan två väldigt fräscha inomhushallar med is året runt, där vi tränar emellanåt och spelar en del match mot de mindre publikdragarna lagen från exempelvis Skottland. Det är över huvud taget ett enormt fint idrottsområde som ligger granngårds med en inomhusanläggning för idrott i europeisk toppklass som heter British Institute of Sport. Där är vi inne ock kör mycket av vår fysträning med boxare i världsklass med flera. 

Supportrarna då?
– Fansen är enormt passionerade. Mer än hälften av dem är damer i åldern +50 år. Att gå på ishockey är en familjegrej. Spelar vi en söndag klockan fem så kommer det lite mindre folk på våra matcher jämfört med en lördag, eftersom många planerar sin tid med tanke på att barnen ska gå upp för att gå upp tidigt för att gå till skolan på måndag morgon. På lördagen spelar vi i regel klockan 19, efter fotbollsmatcherna är slut ut i England, och det är enormt säljande! 

Betyder det också att ni har lite annorlunda publiksammansättning än fotbollen?
– Ja, jag tror inte att vi har samma publik, direkt. Jag tror inte att fotbollspubliken går på ishockey i England, generellt sett. Säg att det finns omkring 300 000 ishockeyfans i Storbritannien, allt som allt, men den passion de har för sporten är minst lika stor – om inte större – än de som supporterskarorna har på andra håll i Europa när det gäller sådant som att gå och se sitt lag och att stötta det i vått och torrt. De flesta som går på matcherna här har minst en matchtröja på sig, säger Jerry och skrattar. 

Avslutningsvis, om du tar ett steg tillbaka och försöker sammanfatta dina egna erfarenheter från säsongen, vad är det då som står ut?
– Det är nog många hundra som skulle vilja ha ett sånt här jobb. Och jag känner mig mycket priviligerad och otroligt tacksam över att ha fått den här chansen att få jobba i ett sånt här land. Jag känner många som har varit över här tidigare för att jobba inom brittisk ishockey, och alla har de mer eller mindre sagt att det var en mycket givande tid. Att jag då själv som 57-58-åring får chansen att prova på detta efter att ha jobbat 35 år inom den traditionella svenska ishockeymyllan är helt fantastiskt. Jag känner också att jag har utvecklats mycket i mitt ledarskapet här bort, genom att jobba så nära och frenetiskt med både spelare som har gjort uppåt 600 AHL-matcher och yngre, brittiska killar som hela tiden törstar efter nya kunskaper.

TEXT: TOBIAS STARK
Tobias Stark är historiker och idrottsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö, där han forskar och undervisar om ishockeyns kulturhistoria. Han är även med i C More-podcasten Puckat med Björn Oldéen och Mike Helber.
Email: [email protected]
Twitter: Tobias_Stark

KRÖNIKA: Slap Shot – historien om väldens mest älskade ishockeyfilm