Världsmästarbacken avslutade på topp

Han har hunnit fylla 38 år men ännu finns det mer att kräma ut ur karriären på toppnivå berättar Elias Fälth. Efter att ha väntat lång tid på ett kontrakt i höstas så avslutade han säsongen på bästa sätt. Men trots det tror han att väntan på ett nytt kontrakt kan bli lika lång som ifjol.
— Jag spelade bra hela säsongen i Brynäs året innan det, men det var tungrott förra året ändå. Så jag tänker att varför ska det vara någon skillnad i år egentligen? berättar han i en intervju med hockeysverige.se.

Elias Fälth fick vänta länge och väl på ett kontrakt förra säsongen. Först i oktober blev det klart med Tappara för den kontraktslöse backen med både SM- CHL- och VM-guld på meritlistan.
— Tappara hade hört av sig tidigare och ville att jag skulle komma på en sju veckors tryout, de hade en back som var skadad och de visste inte hur länge. Då sa jag att jag kommer om jag får hela året och sen tog det en liten stund. Men sen hörde de av sig och då blev det klart, berättar Elias Fälth för hockeysverige.se.

KOM MED I HÖSTENS FEMMA

Kunskapen om Liiga är måhända inte så stor bland gemene man här i Sverige. Men utifrån sett är känslan att Elias Fälth gjorde det bra under de totalt 47 matcherna han spelade i grundserie och slutspel. Själv beskriver han säsongen som upp, ner och upp.
— Jag gasade igång och spelade riktigt bra skulle jag vilja säga under de sju, åtta första veckorna. Jag kom in i det snabbt, jag landade på måndagen och spelade CHL-match på tisdagen. Jag träffade tränaren första gången på tisdag morgon och då frågade han om jag kunde spela på kvällen.
— Djurgården på tisdagen och Liiga-derby mot Ilves på torsdagen. Fullsatt och då kände jag att: ”Jäklar vad fort det går här borta.” Hur mycket man än har tränat så var man inte riktigt van vid matchtempot och de var ju mitt inne i säsongen.
— Men redan till period två och tre började det kännas bättre och sedan var man inne i det.

Det gick så bra så han plockades ut i höstens femma som presenterades i en match i december.
— Jag fick en fem kilos julskinka för det, berättar Elias Fälth och skrattar och fortsätter:
— Man förstår ju ingen finska för fem öre hur mycket man än försöker, jäkla klurigt språk. Så det var ju engelska som gällde. Men det kom på jumbotronen och man fattade ju inte, helt plötsligt kom det upp en femma på jumbotronen där jag var med. Jag fick ju fråga någon vad det där var.

Gick julskinkan åt?
— Ja, för tusan. Mamma och hennes man var över och sen gav jag bort halva julskinkan till en i laget som heter Ben Blood. Han är amerikan och bodde i samma hus. Jag slicade av halva skinkan och gav honom.

TANKARNA PÅVERKADE SPELET

En bra start alltså. Men det skulle komma en dipp. Bland annat beroende på familjesituationen. Hans sambo var höggravid med parets andra barn, samtidigt fick de ingen förskola till sonen och det hela kryddades av osäkerhet kring att föda utomlands.
— Då började man känna: ”Hur gör man då?” Det var ingen som kunde ta hand om Julian om Sabina behövde åka in när jag var borta, för ingen kunde svenska.

Elias Fälth och Ryan Lasch firar guldet i Frölunda 2016. Foto: Nicklas Elmrin / BILDBYRÅN /

Spelet blev lite sämre och självförtroendet gick ner. Det som var självklart när han anslöt, var helt plötsligt inte lika självklart längre. Det fanns även en annan faktor som spelade in i att hans prestation blev lidande. Boxplay. En spelform den offensive backen knappt aldrig spelat tidigare i karriären. Eftersom Tappara endast använde sig av en back i vardera powerplay-uppställning så fick Fälth hoppa in där om någon saknades.
— Han (coachen) ville väl ändå hålla igång mig, så då lirade han mig i boxplay. Vi spelade väldigt annorlunda boxplay jämfört med vad det är här hemma där nästan alla lag sätter press. — De flesta lag i finska ligan spelar ett annat boxplay där det blir mer stillastående och backarna tar varsin stolpe. Det var 20 olika saker man skulle hålla koll på när man blev mer stillastående och det kanske inte gynnade mig, jag som är liten och behöver spela på instinkt och spelförståelse för att jag ska komma till min rätt.

BOXPLAY PÅVERKADE NEGATIVT

Han berättar att han var besviken på hur han spelade i fem-mot-fem-spelet och lagets boxplay, där Elias Fälth var en beståndsdel, funkade inte bra.
— Jag hade gått och tänkt på vad det var som gjorde att jag blev så osäker i fem-mot-fem-spelet också. Jag började känna själv att det hade att göra med boxplay, att jag tappade instinkterna i mitt spel.
— Jag var förbannad i någon match och hade varit inne på ett baklängesmål i boxplay. På engelska så drog jag till med ”Don´t you ever play me in boxplay again”, fast kanske med något hårdare ord i det där. Sagt och gjort så blev det ju inget mer boxplay sen, utan att vi ens hade någon diskussion om det, säger Fälth och skrattar innan han fortsätter:
— Ganska snabbt efter det så började jag faktiskt spela bra igen.

I samma veva föddes barnet och sonen fick plats på en engelsk förskola. Dessutom fick de en större lägenhet.
— Jag kände att mycket bitar föll på plats och i samband med det så tycker jag att jag började spela bra i slutet av säsongen igen. Sen spelade jag min bästa hockey under slutspelet. Det var skönt och många i och runt laget kom fram och tyckte att man hade gjort ett kanonbra slutspel.
— Det kändes bra att avsluta på topp. Man är 38 år nu och så länge inte huvudet spökar så har jag några år kvar på toppnivå. Att kunna spela som bäst när det gäller som mest, när man blir lite äldre så är det ju slutspel som kittlar till lite extra.

HÅRDA TRÄNINGEN GAV RESULTAT

I en intervju med hockeysverige.se från augusti ifjol berättade Elias Fälth att han tränade på stenhårt för att ett eventuellt kontraktsförslag inte skulle falla på att han inte skulle vara i form.
— Det kan ju dyka upp någonting vilken dag som helst och det kan handla om allt från ett kontraktsförslag till tryout-kontrakt. Jag tänker inte sumpa ett tryoutkontrakt för att jag behöver två veckor på mig att komma igång, sa han då.

Känner du att den hårda träningen hjälpte dig att starta så bra i Tappara?
— Rakt av. Det kändes som att jag behövde en riktig match och sedan var man med igen. De första månaderna i Tappara har helt att göra med att jag bet i och tränade skiten ur mig hela sommaren och hela vägen fram till att jag åkte över.
— Att jag fick vara med Frölundas juniorer gjorde kanonmycket för mig, att jag var med i det här dagliga spelet, kamperna och allting.
— Jag hade nog varit ”home safe” även om det varit ett tryout-spel. Så det kändes väldigt tryggt och skönt att man fick någonting tillbaka av det, helt klart.

Är den vetskapen någonting som du känner håller igång din träningsmotivation nu med?
— Jag gillar ju att hålla igång. Men självklart ligger ju det i tankarna. Jag känner väl att det troligtvis inte kommer bli lättare att få ett kontrakt i år och det kommer bli något liknande vad som skedde förra året. Att säsongen drar igång och man får invänta eventuella skador eller vad som helst.
— Det enda jag kan göra är att göra mitt och se till att jag är i riktigt bra form när chansen dyker upp.

Det ska tilläggas att när hockeysverige.se och Elias Fälth pratar är det söndag morgon och klockan nio har han redan klarat av ett pass på gymmet.

EUROPAS ÄLDSTA BACKPAR?

Tappara slutade tvåa i Liiga och tog sig till semifinal i slutspelet. Utöver det spelade de i CHL och kan räknas till att tillhöra Europas bästa lag. Man kan tycka att det är märkligt att Elias Fälth inte skulle vara mer eftertraktad på marknaden.
— Nu ska jag säga att det var ett tag sedan jag pratade med agenten. Men jag tror att det är mycket att åldern spelar större roll än vad man kanske tror. Är man 38 så är ju helt plötsligt en 33-åring riktigt ung.
— Jag och Tuukka Mäntylä spelade backpar under slutspelet och vi vi spelade jättebra. Vi skrattade år varandra. Gubb-backparet liksom, vi var troligtvis det överlägset äldsta backparet i europeisk topphockey, 38 år vardera liksom. Men båda hängde med gott och väl.

Tuukka Mäntylä bildade backpar med Elias Fälth under slutspelet. Foto: Bildbyrån

Elias Fälth berättar att han räknar med ett liknande scenario som förra året, att det kan ta tid innan han hittar någon ny klubb.
— Men jag försöker vara ödmjuk inför det, dyker det upp någonting tidigare så är det ingen annan än jag som blir gladare över det. Men man får också…Jag spelade bra hela säsongen i Brynäs året innan det, men det var tungrott förra året ändå. Så jag tänker att varför ska det vara någon skillnad i år egentligen?
— Det kanske hade varit skillnad om jag spelat powerplay i Tappara och gjort lite poäng där. Men tittar man spelmässigt, speciellt i slutspelet, så borde det inte råda någon tvekan om att man håller gott och väl. Vi hade riktigt bra konkurrens bland våra backar och kan man stå ut i den mängden i slutspel så är bara det bra gjort.

Sedan säsongen tog slut så har det inte kommunicerats någonting utåt om hur Tappara tänker om framtiden. Inte heller Elias Fälth verkar veta. Hans kontrakt har gått ut, men mer än så vet han inte.
— Jag vet bara att de var väldigt nöjda med mig i slutspelet. Sen åkte jag hem och det har inte varit något mer så. De sonderar väl marknaden, det är en bra klubb med stark ekonomi och de försöker säkert locka dit finska toppspelare. Jag hade väldigt gärna åkt dit och spelat igen.
— Men det har inte varit något definitivt avsked från Tappara, men vi har heller inte pratat om att skriva något nytt.

Är du öppen för det mesta gällande ny klubb?
— Det skulle jag säga att jag är. Sen får man väl sortera efter det. Jag siktar så högt som möjligt för det är på den nivån det är som roligast. Jag är öppen för utlandsspel eller vad som kommer här hemma.