“Jag har inte ens velat komma hem”

Han har inte spelat i Sverige sedan 2012 och har heller inga planer på att komma hem. Dragan Umicevic, poängkung i österrikiska ligan i fjol, har tillsammans med familjen funnit ro med livet som hockeyvagabond i Europa.
– Jag var nära HV71 en gång, men då valde jag Schweiz i stället. Att komma hem har inte varit speciellt intressant, säger Umicevic till hockeysverige.se.  

Nykvarn utanför Södertälje har förvandlats till något av ett Mecka för före detta och fortfarande aktiva hockeyspelare med anknytning till Södertälje SK. Listan över personer med hockeykoppling som är boende på den lilla orten kan göras lång. Eller vad sägs om bland andra Mikael Samuelsson, Joakim Eriksson, Robert Carlsson och, åtminstone temporärt, Tim Heed. 

Till den skaran hör numera också Dragan Umicevic. 

Han och familjen flyttade in i ett nybyggt hus i Nykvarn förra året och använder det som sin svenska bas när han inte spelar hockey utomlands. Den nu 35-årige forwarden från Köping har inte spelat i Sverige sedan han var en del av Malmö Redhawks hårdsatsning i Hockeyallsvenskan säsongen 2011/12. Men han är trots det i allra högsta grad aktiv – och produktiv.

Umicevic, som har spelat SHL-hockey med Södertälje, Djurgården, Färjestad och Frölunda, kommer närmast från två säsonger i österrikiska Linz. I våras skrev han ett nytt tvåårskontrakt med klubben och blir därmed kvar i alpligan som tidigare gick under namnet EBEL, men som från och med årets säsong förkortas IceHL efter att ett spelbolag gått in och köpt upp namnrättigheterna.

När hockeysverige.se når forwarden råder det till en följd av pandemin förvirring kring när han ska återvända till Österrike för sin tredje säsong i Linz.

– Det är sagt att vi ska vara tillbaka tidigast 20 augusti, men det är inte helt klart. De sköt fram seriestarten två veckor, till slutet av september. Men jag vet ärligt talat inte hur fasen de ska få ihop det till dess, skrockar han.
– Nu har de transferstopp till sista juli och vi har knappt några spelare under kontrakt i laget. Det kan bli en jobbig försäsong (skratt).

ÖKNING MED 26 POÄNG

Hockeymässigt har det senaste året var allt annat än jobbigt för veteranen. Under första säsongen i Linz svarade han för 39 poäng på 50 matcher för att sedan öka till 65 poäng på lika många matcher i fjol. Med det vann han den österrikiska poängligan.

Bakom den stora ökningen stod ett tränarbyte. När Troy Ward försvann i januari 2019 och ersattes av Tom Rowe, general manager och head coach för Florida Panthers i NHL så sent som 2016/17, fick Dragan Umicevic ett lyft.

– Jag fick mycket mer förtroende och sattes i en position att lyckas. Framför allt hittade vi kemi i en kedja där alla köpte sina roller. Jag spelade med Rick Schofield och Brian Lebler som båda gillar att skjuta. Det passade mig perfekt eftersom jag nästan aldrig skjuter, skrattar han.
– Vi gick till slutspel och hade 3–0 i matcher på Klagenfurt i första rundan. När vi kom ned till hallen och hade samling inför match fyra berättade de att säsongen var slut. Det var en jäkligt konstig känsla, men vad ska man göra? Det var ju samma för alla.

Precis som i tyska ligan, där Dragan Umicevic tillbringade tre säsonger innan han kom till Österrike, domineras österrikisk hockey av nordamerikanska spelare. Förra säsongen hade hans Linz tio spelare och två coacher från Kanada eller USA. 

– Det är ganska tråkigt egentligen. De har velat få in fler européer. Men bortsett från någon slovak och nån tjeck har det inte varit så många andra européer än österrikare. Hela ligan är fylld av nordamerikaner och det gör det svårt för andra att komma in. De tar lägre betalt för att komma dit och etablera sig, då blir det svårare att konkurrera med dem såklart. Sedan blir de ju tajtare med tränarna om de också har nordamerikansk bakgrund. Man måste komma in och göra det bra om man ska spela där om man inte nordamerikan. 

NORDAMERIKANSK DOMINANS

När man tittar på Linz laguppställning från förra säsongen är det många namn som känns igen. Spelare som en gång i tiden draftades tidigt men som aldrig riktigt fick det där lyftet i Nordamerika som gjorde dem till NHL-spelare på heltid. 

– Många lever nog på drömmen att lira i NHL väldigt länge. Men det är mer pengar i Europa än i AHL och då försöker de ge det chansen. De bästa hamnar såklart i KHL, men många som är bra kommer ju till Sverige, Schweiz eller Finland också. De lite sämre eller yngre kommer till Österrike och Tyskland för att slå igenom där och försöka jobba sig uppåt, menar Dragan Umicevic.

Hur ser lönerna ut jämfört med andra länder du har spelat i?
– Det är svårt att svara på eftersom det har hunnit förändra sig.  Vi som spelar i Linz, Klagenfurt och Salzburg har bäst löner. I andra lag kan det mer vara så att du ska vara glad bara för att du får spela hockey. De har inte så mycket intäkter och kan inte betala speciellt bra. Men topplagen kan betala det de vill. Jag skulle säga att du tjänar som i Tyskland, kanske inte som i topplagen, men som i mellanskiktet.
– Det du tjänar netto i Österrike är ungefär på samma som när jag var som bäst i Sverige för ungefär tio år sedan. Jag skulle säga att du som hyfsad allsvensk spelare tjänar mycket bättre i Österrike än du skulle ha gjort i Hockeyallsvenskan.

Sedan han lämnade Sverige 2012 har det förutom spel i Österrike även hunnit bli stopp i Finland, Schweiz och Tyskland. 

– Både jag och familjen har trivts bra överallt faktiskt, men Köln var fantastiskt. Det var bland det roligaste jag haft som spelare, säger Umicevic och syftar på sitt stopp i den tyska storstaden 2015/16. 
– Jag var rätt skeptisk när (Niklas) Sundblad och Petri (Liimatainen), som var tränare där då, hörde av sig, men det är nog det bästa jag gjort i hela karriären. Fansen och arenan... Det var riktigt schysst. Där trivdes vi bra. Sedan flyttade vi till Krefeld och ett lite sämre lag, men staden var riktigt fin. Linz har som sagt också varit bra.

Du har gjort åtta år utomlands nu – har det aldrig varit nära att du återvänt hem till Sverige under alla de här åren?
– Bara en gång egentligen. Det var 2013 när jag var på väg bort från Finland. Både HV71 och AIK var intresserade och då valde jag mellan HV och Biel i Schweiz. Det blev Biel för att jag ville få in en fot i schweiziska ligan. Det var inget dåligt beslut för det var också en jäkla härlig plats att spela hockey på. Jag trivdes jättebra och det var synd att jag inte fick vara kvar.
– Efter det har jag inte ens velat komma hem. Jag har inte pratat med något lag. Det fanns en chans med Mora vid något tillfälle, men det var inte så intressant. 

Det låter som du ser fler fördelar än nackdelar med att spela utomlands?
– Det är lite annorlunda såklart. Man läser inte tidningar på samma sätt och nås inte av lika mycket information av vad som skrivs eller vad folk tycker. Man är inte så involverad i allt det som finns runt omkring. Mentalt är det mer avslappnat såklart.

Har du någon dröm eller har någon plan på att komma hem och avsluta karriären här?
– Nej, det är ingenting jag tänkt på. Det är klart att det skulle vara kul att lira i Södertälje igen, men jag har aldrig hört något från dem om att de skulle vara intresserade. Jag ger inte heller upp allt för att få spela där. Så länge jag får vara skadefri och jag får ha med mig familjen är det inga problem att fortsätta karriären utomlands och sedan avsluta den där. Jag fyller 36 år i höst så man fattar att man inte kan lira för evigt. Jag vill inte komma någonstans och vara helt kass. Det skulle jag varken vilja utsätta mig själv eller någon klubb för.

Du har ändå en poängligatitel i ryggen, det måste kännas betryggande sett till var du befinner dig som spelare åldern till trots?
– Ja, absolut. Och det känns bara som jag har blivit bättre och bättre. Man har faktiskt blivit bättre tränad med åren i takt med att man lärt känna sin kropp och med rutinen blir man också smartare som spelare. Nu funderar man bara på när fan det ska ta slut (skratt).
– Nej, men skämt åsido... Hockeyn har man i ryggmärgen, så får man bara spela och hålla i gång går det bra. I slutändan är det fysiken som avgör hur länge man orkar och kan hänga med. Hockeyn blir ju snabbare för varje år och utvecklas i väldigt snabb takt. Herregud, det var ju egentligen inte så länge sedan jag spelade med träklubba (skratt).

Ingen chans att du gör en Jaromír Jágr och spelar långt efter 40 då?
– Nej, för fan. Absolut inte! Men så länge någon vill ha en och det är värt att bo utomlands så vill jag spela. När ingen vill ha dig, då slutar man. Jag tror det kommer att bli så för mig, att jag kommer att spela tills ingen vill ha mig. Men vem vet, jag kanske har ett skitår nästa år, tröttnar och inte vill lira efter det. Man vet aldrig. Du får ringa mig då (skratt).

Med tanke på att du snart fyller 36 år, har du börjat tänka på livet efter karriären?
– Både och. Jag håller öron och ögon öppna, men det är inte så att jag vet exakt vad jag vill göra. Jag har skapat många kontakter inom hockeyn efter att ha spelat på så många olika platser genom åren, så det är inte helt omöjligt att jag jobbar vidare inom sporten på något sätt. Det kanske kommer ett erbjudanden den dag man slutar. Det skulle i alla fall vara kul att jobba inom hockeyn. Jag skulle vara öppen för allt.

FOTON  Från Linz: Imago Sportfoto, Anze Kopitar och Umicevic i SSK 2005: Bildbyrån 

TV: William Nylanders bästa ögonblick från 2019/20