Bröts ned i Nordamerika – nu är svensken en av Schweiz hetaste spelare

Hösten 2016 kom han hem till Malmö med självförtroendet kört i botten efter ett misslyckat år i Nordamerika. Efter två säsonger av återuppbyggnad är Calle Andersson nu en av schweiziska ligans bästa backar. För hockeysverige.se berättar han om mardrömsåret i New York Rangers organisation, hur en finsk legendar hjälpte honom upp ur gruvan – och varför han valt bort spel i Malmö Redhawks trots att det är den enda svenska klubb han kan tänka sig att spela för.
– Jag tycker inte att far och son ska stå i samma bås, säger han.

Våren har redan nått Schweiz och det råder slutspelsfeber kring SC Bern. Storklubben toppar tabellen med bara en vecka kvar att spela av grundserien och är en av favoriterna till att ta hem mästerskapstiteln.

I den 15-gradiga värmen som den schweiziska huvudstaden erbjuder sent i februari stormtrivs backen Calle Andersson. Och det är lätt att förstå varför. Efter ett par riktigt tunga år i karriären har han fått sitt stora genombrott i den schweiziska ligan i år. Så pass att han faktiskt toppar backarnas poängliga med sina 31 poäng (6+25) på 46 matcher.
– Livet är bra och resorna är korta, myser han när hockeysverige.se når honom i Bern efter ett träningspass.
– Vi har 17 000 åskådare på varje hemmamatch, vilket är få förunnat. Alla polare som kommer ner hit säger att det är helt sjukt. Det är en rolig liga att spela i på grund av att det händer så mycket på isen samtidigt som det är lite fotbollsstuk på fansen. Det är lite mer livat här. Ibland kan det flyga in lite ölburkar in i båset, men hellre det än att det inte kommer folk på matcherna.

MARDRÖMSÅR I AHL

Calle Anderssons stora framgångar just nu är en ganska stark kontrast till hur det såg ut för bara några år sedan. 2015 lämnade han Schweiz och sin dåvarande klubb Lugano för att försöka slå sig in i New York Rangers, som hade draftat Malmösonen i fjärde rundan 2012.

Men tiden i Nordamerika blev ingenting annat än en mardröm för den unge backen.
– När jag flyttade över hade jag haft ett bra år i Lugano. Jag hade debuterat i landslaget, spelat mycket och haft det bra. När du då kommer över har du en slags förväntan på hur det ska bli, speciellt som klubben hade tjatat på mig att komma över och spela. Jag förväntade mig inte att jag skulle få chansen i NHL direkt, men i alla fall att jag skulle få spela mycket i AHL och bygga upp något. Men så blev det inte, säger han och tystnar för en stund.

Det som hände var att New York Rangers dels skickade honom till AHL på en gång, dels gav honom en väldigt undanskymd roll i farmarlaget Hartford Wolf Pack.
– Vi hade en tränare som bara stod och skrek på mig. Jag fick inte spela mitt eget spel, vara offensiv eller kreativ. Budskapet de hamrade in var ”use the boards, it’s your best friend”, skrockar Calle Andersson.
– Jag började undra varför de draftade mig över huvud taget. Jag hade såklart kunnat göra det bättre, men det var mycket som snurrade huvudet och jag mådde dåligt.

Han kände sig ensam och bortglömd och hade hemlängtan.
– Jag ville lämna redan första året, men det gick inte. Sedan stöttade min familj mig till att kämpa vidare. Jag krigade hela året, fick inte spela så mycket och det var väldigt tufft, berättar han.

Far och son Andersson i Schweiz. Foto: All Over Press

NOBBADE MALMÖ – PÅ GRUND AV SIN PAPPA

Han återvände nästa höst i hopp om att det skulle bli bättre. Men när han skickades ned till AHL märkte han snabbt att befann sig i samma fack som året dessförinnan.
– Det var samma sak igen, suckar Calle Andersson som fick nog och bestämde sig för att han skulle lämna Nordamerika.
– Efter att vi hade spelat fyra matcher gick jag in till tränarna och sa att jag måste få spela. Jag måste hem till Europa och börja om.

Sagt och gjort. Kontraktet med New York Rangers bröts hösten 2016 och han återvände hem till Malmö. Det mest naturliga hade givetvis varit att dra på sig Redhawks-tröjan och spela i SHL, men så blev det inte.
– Ska jag vara ärlig mot dig var det tanken när jag kom hem från Hartford. Jag hade haft ganska långt gångna diskussioner med (sportchef Patrik) Sylvegård Men sedan tog pappa över laget och då började jag kolla mot Schweiz. Malmö är det enda laget jag kan tänka mig att spela för i Sverige, men jag ville inte spela för honom…

Pappa är alltså Peter Andersson, Malmös nuvarande tränare. Calle Andersson hade haft honom som assisterande tränare i Lugano innan han stack över till Nordamerika. Det var en något han inte ville uppleva igen.
– Det är så pass hög nivå och så pass professionellt i SHL att jag inte tycker att far och son ska stå i samma bås, säger Calle Andersson.
– När jag hade honom i Lugano var det tufft och bitvis ganska jobbigt. Han bänkade någon back i en match och då fick man höra ”fucking coach” hit och dit. När jag kom och satt mig vid matbordet ibland kunde jag höra hur de andra spelarna plötsligt bytte samtalsämne bara för att det var jag. De trodde jag skulle tjalla för pappa om jag hörde att de pratade illa om honom. Det var lite tufft sådär och jag kunde känna att jag tappade lite fokus av det där.

Mästare med Bern 2017. Foto: Bildbyrån

PELTONENS STÖD – EN NYCKEL

I stället för en hemkomst till Malmö hamnade han i storklubben Bern.
– Jag kom hit efter att ha varit hemma i Malmö i fyra veckor. Jag var fortfarande nere och mådde inte så bra efter tiden i Hartford och det gick inte så bra i början heller. Jag hade förlorat självförtroendet. Min tränare var hård mot mig och tvingade in mig i gymmet och fick mig att köra extremt hårt, vilket gjorde att jag var rätt trött på matcherna också.

Det hårda arbetet i gymmet dock gav successivt utdelning.
– Det var där jag byggde upp mig själv igen. Dessutom vann vi ligamästerskapet det året och även om det inte var en speciellt bra säsong för mig fick jag tillbaka glädjen och självförtroendet. Hockey var kul igen, säger Calle Andersson och passar på att tacka en finsk legendar för att det började vända för honom.
– Vår förre assisterande tränare Ville Peltonen kom att betyda väldigt mycket. Han pratade med mig varje dag, gav råd, visade vad jag gjorde rätt och fel och stöttade mig hela tiden. Han var skön att snacka med, för han förstod vad man pratade om eftersom han gått igenom en hel del själv som spelare. dessutom var det skönt att ha någon annan än familjen och pappa att prata med. När man snackar med pappa är det alltid så positivt (skratt).

KLEV UPPÅT I HIERARKIN

Under förra säsongen började Calle Andersson hitta rätt igen. Han stannade på blygsamma 18 poäng på 46 matcher, men det var mer eller mindre helt utan powerplay-tid. Hans position på den högra backsidan i PP var upptagna av schweiziske landslagsbacken Ramón Untersander och kanadensiske OS-backen Maxim Noreau.

När Noreau försvann till konkurrenten Zürich inför den här säsongen och Untersander blev långtidsskadad var det plötsligt Calle Andersson som skulle styra och ställa på blålinjen. Det har han gjort med den äran.
– I år har puckarna gått in och det har smällt till lite. När positionen i första PP-uppställningen öppnades upp så fick jag en boost av det. Nu har poängen trillat in och jag har spelat mycket. Jag känner mig som den gamle Calle igen med bra självförtroende. Lite som när jag var junior och kom upp i landslagen där.

Men det är inte bara tillfälligheter som skador, klubbyten och mer powerplay-tid som gett lyftet. Han har lagt ned arbetet också.
– Jag känner mig mycket starkare i kroppen nu, orkar spela 20-22 minuter per match. Dessutom har min skridskoåkning blivit bättre. Jag har tränat med (skridskocoachen) Andreas Larsson två somrar på rad och han har verkligen gett mig ett lyft. Allt har fallit på plats efter den tunga tiden, säger han glatt.

Foto: Bildbyrån/Petter Arvidson

NHL-SCOUTEN: ”EN AV DE BÄSTA I LIGAN”

Att Calle Andersson själv är nöjd är en sak. Men vad säger neutrala bedömare om hans spel för Bern? Hockeysverige.se bad schweiziske NHL-scouten Thomas Roost att beskriva svenskens säsong.
– Calle gör bra ifrån sig och i mina ögon är han nu den bästa backen i Bern och en av de bästa i ligan. Jag skulle kanske ranka (Jonas) Junland och (Anssi) Salmela högre, men tillsammans med två, tre andra är han på den högsta nivån i schweiziska ligan, säger Roost som sett stora framsteg i Anderssons utveckling.
– Den unge Calle gjorde många misstag, men där har han verkligen förbättrat sitt spel. Han har alltid varit skicklig, men hans beslutsfattande var inte alltid så bra. Med mer erfarenhet har de här svagheterna blivit mycket mindre påtagliga. han är ingen flashig spelare, utan spelar smart och enkelt på ett väldigt vägvinnande sätt. Jag gillar verkligen den spelaren han har utvecklats till.

Tre Kronor då? Har Rikard Grönborg helt missat att schweiziska ligans mest produktiva back är svensk? Inte alls. faktum är att Calle Andersson skulle ha spelat i Beijer Hockey Games tidigare i månaden. Men precis som alla andra spelare i Schweiz stoppades han från turneringen.
– Jag blev uttagen och var skitpeppad på att få komma hem till Sverige och visa upp mig. Men sedan gick jag upp till Bern och berättade att jag skulle vara där. Då sa de att jag fick inte åka för att vi hade två matcher samtidigt. Det var tråkigt, för jävligt faktiskt, suckar han.

Det lär komma fler chanser för Calle Andersson att visa upp sig i den blågula tröjan. Först och främst har han ett slutspel att se fram emot – och en andra mästerskapstitel att jaga. 4 mars spelas sista omgången i grundserien och fyra dagar senare startar slutspelet.
– Vi står oss väldigt bra. Vi har vunnit ligan i grundserien tre år i rad. Jag har fått frågan innan om vilken status vi har i Schweiz och jag brukar jämföra oss med Malmö FF i fotboll. När vi åkte ut mot Zürich (i semifinalen) i fjol var alla i organisationen väldigt besvikna eftersom vi förväntas vinna varje år. Men jag gillar den mentaliteten, att allt utom att vinna eller åtminstone gå till final är ett misslyckande.

KAN INTE BRYTA KONTRAKTET FÖR NHL

Calle Andersson må ha haft en riktigt jobbig tid i Nordamerika senaste gången han försökte slå sig in i NHL. Det hindrar honom inte från att snegla mot världens bästa hockeyliga igen. Drömmen om NHL lever fortfarande.
– Det är klart att den gör. Är man under 26 år ska man ha NHL som sin dröm. Kolla på en kille som Joakim Nygård som håller på att ta sig över nu. Det är klart att jag vill dit om jag skulle få ett erbjudande. Men jag har ett år kvar i Bern och det är det som gäller nu. Vi har inget NHL-avtal här som det som finns i Sverige så vi kan inte bara bryta kontraktet och flytta dit utan vidare, förklarar han.

Thomas Roost tycker att Andersson har spelat så pass bra att en NHL-chans mycket väl kan dyka upp efter nästa säsong.
– För mig är han en spelare som är värd att följa om du representerar en NHL-klubb. Om han fortsätter att utveckla sitt spel ytterligare det närmaste året tror jag att han kan få möjligheten att slå sig in i något av lagen.

Även om ett nytt försök i Nordamerika får vänta kommer det sannolikt att bli ett besök till Nordamerika och närmare bestämt Calgary längre fram i vår. Lillebror Rasmus Andersson har slagit sig in i Flames laguppställning den här säsongen och gör en fin rookiesäsong på lagets blålinje.
– Jag tycker det är väldigt kul att det går bra för honom. Jag försöker följa allt jag kan och se honom så ofta jag kan. Han ser stark ut och har nog lagt på sig något kilo muskler i sommar. Jag får försöka lära mig av honom, för nu är det väl jag som får göra det när han spelar i NHL, skrattar han.
– Jag ser fram emot att åka över med familjen och kolla på honom längre fram i vår.