Erika Holst: ”Jag ser väldigt ljust på framtiden för damhockeyn”

Det blev en överraskande fjärdeplats i OS i Sotji, och svensk damhockey är på rätt väg igen. I vår väntar ett hemma-VM, som kan ha oerhört stor betydelse.
– Jag tror det är väldigt viktigt att det går bra för Damkronorna, säger legendaren Erika Holst i en lång intervju med hockeysverige.se om damhockeyns framtid.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Att svensk damhockey är på frammarsch det kan vi alla vara överens om eller? Efter OS i Sotji har i alla fall median kring damhockey tagit rejäl fart. Men hur ska svensk hockey jobbat framåt för att utveckla damhockeyn ännu mer?

Erika Holst var med redan som 19-åring vid OS 1998 i Nagano, vilket var dom första olympiska spel där damhockeyn fanns med på programmet. Idag jobbar hon som utvecklingsansvarig för damhockeyn på Svenska Ishockeyförbundet. Hockeysverige.se åkte till kvarteren intill anrika Slakthusområdet i Stockholm där Svenska Ishockeyförbundet ligger för en pratstund med Holst.

Erika, du blev vald som Sveriges bästa damspelare 2006, hur har damhockeyn utvecklats i Sverige sedan dess?
– Det största är att Riksserien startade 2008. Från 2006 kommer jag ihåg att vi först var i Turin och spelade OS-final. Några dagar senare hade vi match i det som hette Division 1 Östra och vann med 20-0 någonting. Dom kontrasterna var betydligt större då jämfört med idag.
– Det känns inte som vi har fler spelare idag som är junior och senior, men att yngre spelarna underifrån blir betydligt fler. På det sättet ser jag väldigt ljust på framtiden.

Var det en tröskel att kliva över när man till slut valde att skapa Riksserien?
– Det kändes åren 2002 och 2006 då damhockeyn var en OS-sport som att man fick mer
uppmärksamhet. Sedan startade Riksserien 2008. Innan var det spelare utspridda överallt och stora nivåskillnader inom lagen. Det kunde vara en världsspelare som spelade i samma lag som en näst intill nybörjare. I och med starten av Riksserien där bästa spelarna hela tiden spelade mot varandra lyftes nivån.
– Sedan har vi utmaningen att vi måste bli fler spelare och få en större konkurrens och bredare trupper så nivån kan höjas ytterligare.

Sverige tryckte till USA i OS 2006.

Jag upplevde att damhockeyn fick en form av erkännande här i Sverige i och med OS-silvret i Turin 2006, håller du med om det?
– Så kan det nog varit. Det var första gången jag upplevde att folk utanför damhockeyvärlden pratade damhockey.
– Under OS i Sotji var det första gången jag var på hemmaplan när det spelades damhockey i OS. Att vara hemma och se vad som skrevs i tidningarna och höra snacket ute på stan var intressant. Det upplevde man inte under tidigare turneringarna. När man är på plats lever man i en bubbla och vet inte riktigt vad som händer runtomkring.

Vilken status har damhockeyn ute på OS-turneringarna jämfört med exempelvis Tre Kronor?
– I Nagano kan väl jag känna som spelare att jag var väldigt ung, jag var 19 år då. Man kommer in och helt plötsligt är det världsstjärnor runtomkring dig. Man försöker förstå att man är där av samma anledning som dom. Där kändes det inte riktigt som att Damkronorna hade någon större status.
– I Salt Lake City var det lite bättre och framförallt efter framgångarna där kom man in i Turin 2006 med en helt annan grund att stå på.

Många frågar sig om damhockeylagen och spelarna förtjänar mer uppmärksamhet än den man får. Vi skickar den lite provokativa frågan vidare till Erika Holst.
– I slutet av 1980-talet och i början av 90-talet var damhockeyn väldigt ifrågasatt. Skulle man verkligen ha med damhockeyn på OS och om man ens skulle få åka till Salt Lake 2002. I vissa fall, innan den tiden, kan jag se att det inte bara var elitidrottare som spelade.
– Hur lite jag än vill jämföra med herrhockeyn så tar man tillbaka den till starten så är jag tveksam till att det bara var elitspelare som var med. Någonstans måste vi börja och nu är det absolut elitidrottare som spelar i landslaget och även till stor del i riksserien. Jag hoppas att man får den här uppmärksamheten, se vad tjejerna verkligen gör, åstadkommer och vilka steg som övervinns. Inte hela tiden jämföras med herrarna, utan se till vilka prestationer tjejerna gör.

Hur jobbar Svenska Ishockeyförbundet för att inte den här utvecklingskurvan som pekar uppåt för damhockeyn ska stanna av?
– Vi jobbar hela tiden med det. Min största uppgift är att rekrytera och behålla spelare samtidigt också behålla och utbilda ledare. Sedan försöker vi se till att vi får fram flera spelare så det blir konkurrens på alla stegen. Framförallt då att det finns lag i dom yngre åldrarna.
– En stor utmaning är att få tjejerna att spela matcher mot jämnåriga tjejer. Antingen spelar man i dag med pojklag eller så spelar man som 15-åring i damlag med och mot 35-åringar.
– Den här utmaningen försöker jag prata en hel del med klubbarna om. Har man en hockeyskola för tjejer så sök upp en närliggande förening och få till något poolspel så tjejerna får se att det är väldigt många mer tjejer som spelar än vad man har enbart i sin egen förening. Att få dom här möjligheterna att spela även om det inte finns någon organiserat seriespelsverksamhet ännu för den åldern är viktigt.

Valentina Lizana Wallner i storsatsande Djurgården.

Ett problem har varit ojämnheten mellan lagen i riksserien, men här tror Erika Holst att det kommer bli både bättre och jämnare då man utökar serien med ytterligare två lag.
– Jag tror att redan till nästa säsong kommer att lösa sig naturligt. Diskussionerna har varit under några år om man ska utöka eller inte. Det har varit lite att vi kanske inte varit redo för det. Samtidigt måste vi bredda så att damhockey på högsta nivå finns på fler orter. Kvalet som var i våras var väldigt jämnt mellan dom fyra lagen som var med. Vad som hänt sedan dess med spelartrupper och så vidare har jag inte jättestor koll på.
– Det gläder mig att Djurgården är på gång, Färjestad har något på gång liksom Göteborg och så vidare. Jag tror att det kommer lag underifrån som kommer att göra att vi får en jämn serie. Sedan kommer det antagligen alltid vara så att vi har ett topp och ett bottenskikt i Riksserien likväl som det är i SHL.
– Helt klart strävar vi efter att ha en serie med tio lag där det är jämna och tuffa matcher. Första säsongerna i Riksserien visste man att det skulle vara AIK eller Segeltorp som skulle vinna och vilka lag som skulle komma sist. Dom två senaste säsongerna är egentligen dom första där man inte hade en aning vilket som skulle vinna. Det är där vi vill vara och det är inte heller kul att dela ut SM-guldet redan i september.

Herrhockeyn tittar på att möta lag från andra europeiska nationer för att hitta nya vägar att utveckla hockeyn. Kan du se en framtid med mer utbyte eller rent av en liga tillsammans med lag från exempelvis Finland, Ryssland och Tjeckien?
– Absolut. Det spelas redan European Women’s Champions Cup där Linköping kommer att vara med och spela i år. Jag vet av egen erfarenhet och när jag pratar med tjejerna i lagen att det är kul att möta annat motstånd än det man är van vid.
– Svårigheten som kan vara med det är att det redan är många internationella break samtidigt som Riksseriens spelprogram är ihop pressat. Helt klart är det intressant i alla fall.

Vet du om man har samma rekryteringsproblem i länder som Ryssland och Finland?
– Rekryteringen underifrån vet jag inte riktigt. I Finland har man tre stycken som är anställda för att enbart jobba med damhockeyn och två med rekrytering och har så gjort under tio års tid. Det gör att Finland har ganska många tjejer som kommer underifrån.
– Sedan har Finland hållit en liga med sex lag under många år för att just få bättre matcher. Nu tror jag att man har åtta lag i serien. Tittar du sedan på Ryssland så har dom ett eller två bra lag medan resten av lagen är betydligt sämre.

Erika under tiden i Minnesota

Erika Holst spelade hockey och pluggade på University of Minnesota-Duluth. I USA har man ett speciellt system då det gäller idrott på skolor som ger möjligheten för lika många killar som tjejer att kombinera skola med idrott.
– Grunden är att man på skolorna där borta ska ha lika många manliga som kvinnliga idrottare. Har man då Amerikansk fotboll med en trupp på 120 personer så behöver man ha en himla massa olika sporter på programmet för tjejerna. Det här har blivit ett enormt lyft för amerikansk kvinnlig collegeidrott.
– När jag var där så var det samma förutsättning och samma istider. Är det något annat i arenan så är det ena gången killarna som får flytta ut och andra gången tjejerna.

Får man en bra respekt som idrottstjej på dom här collegen?
– Absolut. När jag var där borta upplevde jag det som helt fantastiskt att det var så många människor involverade och det snackades damhockey. Det var elever, lärare och människor som hade varit på matcherna. Alla kommenterade och pratade om våra matcher samtidigt som det kändes som att det var något som man var stolta över.
– I just Duluth är hockeyn ensamma om att vara i Division 1. Alla andra sporter är i Division 2. Då blir det att hockeyn har lite mer status än dom andra sporterna.

Är det här något vi ska jobba mot i Sverige enligt dig?
– Konceptet? Ja, det kan jag väl kanske tycka. Sedan vet jag inte om det blir jättebra om man tvingar någon att hålla på med något som man inte vill. Däremot tror jag att det kommet att bli svårt för alla idrotter, eller vad det nu är för något, att bara rikta sig mot det ena könet.
– Det här är en avvägning. Man kanske vill starta upp någonting och man kanske bara har sju tjejer i föreningen. En isträning med sju stycken varav någon som kanske bara är där för att ha lite kul. Sedan ska man motivera för föreningen att den här istiden är jätteviktig för tjejerna samtidigt som det står 48 killar vid sidan av som inte fått någon istid den här veckan.

Förbundskapten Leif Boork.

Det kommer ett VM på hemmaplan i Malmö om några månader, hur viktigt är ett bra resultat för Damkronorna för damhockeyns utveckling?
– Jag är av den uppfattningen att jag tror att det är otroligt viktigt att Damkronorna går bra. Att det pratas positivt om Damkronorna och att föräldrar ser landslagstjejerna och pushar sina barn att prova på hockey. Unga tjejer får förebilder i landslagen och ser vilken respekt dom får i hockeyvärlden. Det är något som jag tror är väldigt viktigt.

Om det inte blir ett framgångsrikt VM?
– Jag tror ändå att vi byggt upp en ganska bra grund i dag med Tre Kronors hockeyskola för flickor, utvecklingscamper och hela den här utvecklingsstegen. Jag tror inte att det kommer att bli någon katastrof om det dippar.
– När vi gjorde ett bra resultat i Salt Lake City och Turin hade vi inte något system för att ta emot tjejerna som ville spela hockey. Vi trodde kanske att det skulle lösa sig själv. Idag har vi, som sagt var, en helt annan grund att stå på.
– Det är kul att se alla unga tjejer som kommer upp, där vi har Stålbucklan som någon bas i mitten, och idag är 15, 16 år. Jag ser ett helt annat driv i dom spelarna mot dom som var i samma ålder för tre eller fyra år sedan. Det kanske fanns någon enstaka då, men det är fler idag som har klart för sig vart man ska. Sedan behöver dom lite hjälp på vägen hur dom ska ta sig dit.

Vi har två Damkronorna och U18-landslaget idag, när får vi fler damlandslag i svensk hockey?
– Det tror jag inte kommer att bli inom en jättesnar framtid. Jag tror att vi måste jobba på ett mer aktivt sätt med vårt U18-landslag och se till att det blir ett större trappsteg på vägen mot Damkronorna. Att höja statusen, förutsättningarna och mängden tid tillsammans. Idag tror jag att det kan bli ett väldigt stort steg att ta från U18 till Damkronorna.
– Den här säsongen är det betydligt bättre invävt med regionscamper och så vidare. Det gör att allting hänger ihop. Det har tagit några år att bygga en struktur på det här. Nu tror jag att vi är på gång att få till något riktigt bra.