Välkomna till Nya Zeeland!

Välkomna till Nya Zeeland, landet där Wayne Gretzky, Sidney Crosby och Mats Sundin troligtvis kan gå omkring utan att knappt en enda människa känner igen eller har hört talas om dem. Jag flyttade hit för en dryg månad sen för att spela hockey här i ligan som pågår från 25/5-24/8. Mitt namn är Marcus Bengtsson, 23 år gammal från de småländska skogarna, senast i Värnamo. Om namnet verkar bekant för någon så kan det bero på denna incident som höll på att kosta mig mitt liv för 1,5 år sedan: http://www.hockeysverige….

I den här bloggen kommer ni att få följa med mig under säsongen vilket förhoppningsvis kan fungera som substitut till hockeyn i Sverige och NHL under sommaren. Jag kommer under säsongen förklara mer ingående hur hockeyn fungerar här och berätta en del sköna storys under mitt äventyr. Det kommer inte enbart handla om hockey utan ni kommer även att få följa med mig när jag försöker upptäcka landet. Tanken är att testa på det mesta, bland annat skidåkning, bungjyjump, skydiving och annat som landet har att erbjuda.

Min hockeykarriär började i Diö Hockey där jag tog mina första stapplande skär som treåring och spelade fram tills jag började gymnasiet då Troja-Ljungby blev nästa klubb. Där spelade jag juniorhockey i fyra säsonger innan jag fick ett kontrakt med A-laget. Där blev det dessvärre endast sex matcher innan en axelskada förstörde säsongen. Efter en operation och sex månaders rehab bytte jag klubb till Halmstad Hockey. Redan under min första isträning med klubben fick jag återigen en axelskada vilket ledde till en väldigt brokig säsong där ytterligare en operation krävdes efter nyår. Flyttlasset gick sedan till Dalarna för att spela i IFK Ore, en liten klubb strax utanför Rättvik och Mora. Förra säsongen flyttade jag hem till Småland igen och valde då att återigen spela för moderklubben Diö. Under säsongen bytte jag dock klubb till Värnamo Hockey där jag spelade efter jul.

Hur kommer det sig då att jag hamnade i Nya Zeeland för att spela hockey? Jag hade en tidigare lagkamrat, Maxim Fokin, som spelade i landet förra säsongen och han rekommenderade det starkt när jag frågade honom om hans upplevelse. Han fixade sedan kontakt åt mig med tränaren i laget han spelade i, Canterbury Red Devils, och därefter gick det snabbt. Att få göra en resa till andra sidan jorden och få spela hockey samtidigt behövde jag inte lång betänketid för att tacka ja till. Efter drygt 40 timmar på resande fot anlände jag och den andra svensken här, Nikita Vasilenko, till Christchurch i Nya Zeeland. En stad som från september 2010 och ett år framåt drabbades av kraftiga jordbävningar vilket fortfarande märks tydligt här med ständigt pågående byggnadsarbeten och en stadskärna som är stängd. Staden har drygt 360 000 invånare, vilket gör det till den näst största staden i Nya Zeeland. Jag är inneboende hos en tvåbarnsfamilj i den södra delen av staden. Pappan i familjen jag bor hos äger ett företag där jag och Nikita jobbar så mycket vi hinner och vill.

NZIHL heter ligan och det är en amatörliga med endast fem lag där man möts fyra gånger vardera, totalt 16 matcher var alltså. Man spelar alltid dubbelmöten under helgerna där det ena laget har hemmaplan i bägge mötena. Efter grundserien möts ettan och tvåan i en rak final där vinnaren tar hem mästerskapet. Förra året segrade mitt nuvarande lag efter straffar. Varje lag får ha fyra importer, utöver mig och Nikita är det Terry Watt och Ryan Huggett i Red Devils. Hockeyn i Nya Zeeland är en väldigt liten sport med få utövare, här är det istället rugby och cricket som är de klart största sporterna. Vissa av våra matcher kommer att sändas på nätet om någon skulle vara intresserad av att kolla hockey till frukost på helgerna.

Foto: Gudrun Gisela Hornbogner

Vi hade premiär i helgen då Dunedin Thunder kom på besök, det slutade med varsin seger 6-1 och 2-3. I den första matchen var det klasskillnad mellan lagen och vi gjorde lite som vi ville. Dagen därpå däremot var det desto jämnare, då det var ovisst ända fram till slutsignalen gick. Under denna matchen blev Thunders målvakt skadad vilket ledde till att det blev långt avbrott då han hade fått en nackskada. Detta ledde till att vi de sista 15 minuterna av matchen spelade med rullande tid, vilket var otroligt frustrerande när vi låg under med ett mål. Helgen började ganska lyckat för min del då jag lyckades göra tre mål sammanlagt.

I nästa inlägg berättar jag om hur jag medverkade i ett barnprogram på nya zeeländsk tv med en full lagkamrat som kom direkt från efterfesten.

Jag hoppas att ni får en trevlig läsning och att ni följer min resa under sommaren. Följ mig gärna på twitter (@Apebengtsson) och på Instagram (Marcusbe).

Foto: Gudrun Giselsa Hornbogner