Tidigare Honken Trophy-vinnaren fortfarande klubblös: ”Har mycket kvar att ge”

Som 22-åring blev han utsedd till SHL:s främsta målvakt, och vann därmed Honken Trophy. Åtta år senare är Daniel Larsson kontraktslös, en bit in på säsongen.
– Det hade varit tuffare om det här hänt när man varit yngre, säger han till hockeysverige.se.

Karriären såg minst sagt ut att kunna bli riktigt ljus för Daniel Larsson, när han som 22-åring stod nästan samtliga matcher för Djurgården och blev utsedd till seriens bästa rookie samt seriens främsta målvakt. Han matchades sedan intensivt i AHL-laget Grand Rapids Griffins, och var solklar förstemålvakt för HV71 när han återvände till SHL.

Det blev succé i Djurgården.

Även i AIK fick Daniel Larsson spela drygt 40 SHL-matcher per säsong, men i Luleå hände det något. Joel Lassinantti konkurrerade ut den tidigare stjärnmålvakten, som fick nöja sig med 33 matcher under de två åren i klubben.
– Det är klart att jag är besviken över tiden i Luleå. Jag hade räknat med mer, även om jag hade lite skador som sabbade för mig också. Men det blev inte som jag tänkt, det ska jag inte sticka under stolen med, säger Larsson när hockeysverige.se når honom.

Trots att säsongerna kommit igång i hela Europa är 30-åringen fortfarande kontraktslös. Han passar på att umgås med sin familj, och har också möjlighet att gå på is.
– Som tur är får jag vara med och träna med Boden, och det är ett helt okej lag som har ambitionen att gå upp i division ett. Men det är såklart en stor skillnad på nivån mellan ett division två-lag och ett lag från SHL.
– Så länge man har möjlighet att gå på is funkar det bra, ändå. Hade jag inte kunnat göra det hade det blivit tufft.

Är det svårt att hitta motivationen?
– Nej, inte än i alla fall. Vi får se hur jag känner framåt jul, om det är samma läge då. Då kanske det är svårare.
– För mg är det ganska skönt att få sköta om dysen på egen hand, så man får styra vad man själv vill jobba extra på. Den biten är inga problem alls. Det svåra är att hålla tempot uppe på is, eftersom jag tränar med ett lag från tvåan. Jag försöker mest fokusera på att underhålla kroppen och försöka hålla den i trim.

Det är en tuff marknad för målvakterna. Det finns bara två jobb i varje klubb att konkurrera om, och det faktum att många klubbar kämpar med sin ekonomi kan ligga bakom att Daniel Larsson inte har fått klart med någon ny klubb.
– Det är många klubbar som haft problem med sin ekonomi, och då blir det tufft när de ska plocka in en etablerad keeper. När man spelat på hög nivå under en lång tid står man trots allt i en viss grad i löneskalan. Därför tror jag många lag hellre chansar med ett oprövat kort, för att det är bra ekonomiskt. Så det är verkligen en tuff och konkurrenskraftig marknad för oss målvakter.

Vad tittar du främst på? Spel i Sverige eller utomlands?
– Jag känner att jag har mycket mer att ge på SHL-nivå, så jag siktar inte på att gå nedåt i stegen där. Vi hade lite planer inför den här säsongen på att testa livet utomlands, men vi har inte hittat någon lösning. Det har varit några utländska klubbar som haft någon öppning på grund av skador och liknande, men det är ingenting som blivit riktigt på allvar än.

Finns det något positivt i att vara kylig och vänta med att skriva på för en ny klubb?
– Absolut! Man kan förbereda sig på ett helt annat sätt. När du har kontrakt med en klubb blir du ganska styrd över vad du ska träna. Din kropp ska se ut på ett sätt, och du ska träna på ett sätt, även fast det kanske inte passar just mig. Nu kan jag styra den biten helt själv, och det kan hjälpa mig att få ut max av vad jag kan prestera.

Trots den något prekära situationen är Daniel Larsson glad att det här händer nu, och inte får några år sedan. Nu är han så pass trygg i sig själv att han vet att det kommer lös sig till slut.
– Jag har mer rutin nu och blir inte lika mentalt pressad som man hade kunnat bli annars. Jag är mer rutinerad nu, och det känns verkligen att jag har blivit det.
– Det hade varit tuffare om det hänt när man varit yngre. Då känner man det inte på samma sätt i ryggraden heller, att man vet vilken nivå man ligger på. Jag har helt enkelt blivit tryggare i mig själv. Det är jag tacksam över. Jag vet om vilken nivå jag håller.