Tidernas största NHL-buse

Old School NHL – Dave Schultz

Han har ett näst intill oslagbart NHL-rekord på 472 utvisningsminuter. Möt Dave ”The Hammer” Schultz, Philadelphia Flyers legendariske polis. För hockeysverige.se berättar han om sina Stanley Cup-titlar, sina utvisningsminuter – och den ökända fajten med Börje Salming.

”The Hammer”, det var hans smeknamn, David Schultz. Trots två Stanley Cup-titlar är han mest känd genom att han vunnit – om man nu kan kalla det för att vinna – NHL:s utvisningsliga vid fyra tillfällen. I dag är Schultz 61 år och här berättar han för hockeysveriges läsare om sin karriär som innefattade 200 poäng på 535 matcher i NHL och inte mindre än 2 294 utvisningsminuter.

– Jag var aldrig någon fighter ute på gatorna när jag var barn och hade heller inga problem med kriminalitet eller liknande, berättar Schultz.

– Jag var heller inte någon som slogs i hockeyrinken då jag var barn. Alla hockeykillar i Kanada vill nog i första hand bli erkända för att vara skickliga spelare. Du tänker aldrig att nu ska jag bli en fighter.
– Det var först när jag kom upp till EHL och spelade för Salem Rebels som de ville att jag skulle spela som killarna i filmen Slapshot… Filmen kom ju senare, men ni förstår säkert vad jag menar.

Varför valde du att satsa på hockey hemma i Waldheim?
– Jag bodde bara i Waldheim fram till att jag var åtta år. Sedan flyttade vi till en stad som heter Rosetown. Där fanns det en ishall att spela i till skillnad mot i Waldheim.
– Stora anledningen till att det blev just hockey är ju annars att man som ung grabb i Kanada inte har så mycket annat att göra. Jag kan tänka mig att det var ungefär likadant i Sverige vid den här tiden. Det var först i high school som jag exempelvis fick chansen att lära mig att spela basket.

När du spelade för Salem Rebels drog du på dig 356 utvisningsminuter, vad sa coachen Colin Kilburn om det?
– Han älskade det! I Kanada tillhör det spelet att det blir slagsmål och man ser inget konstigt i det. Kilburn ville att jag skulle spela tufft och då gjorde jag helt enkelt det och jag fick en väldigt fin respons från både honom och övriga spelare i laget. Var det någon som fick styrk i laget var det min och de övriga i lagets skyldighet att försvara honom.

Fick aldrig uppmärksamhet för sin skicklighet

Foto:

Under sin säsong i Quebec Aces 1970/71 hyllas Schultz för sitt uppoffrande spel för laget, men framförallt börjar han mer och mer omtalas för sina fighter, ett rykte och spelsätt som han även tog med sig till AHL-laget Richmond Robins där han spelade säsongen 1971/72. Men det var inte enbart fighterna som ”The Hammer” ville få uppmärksamhet för.
– Jag gjorde en hel del mål både i AHL och senare även i NHL. Men all fokus låg på mig som polis, pådrivare eller underhållare i stället. Det var ju det som publiken och media ville se och oftast glömde man bort att jag gjort mål och kanske avgjort någon match.
– Jag hade jobbat väldigt hårt för att komma till NHL och självklart vill man i första hand uppmärksammas för sin skicklighet i spelet. Det borde vara en bättre balans i media och visst kan jag känna en viss besvikelse, men det är inget som jag funderar på speciellt mycket. Det tillhör som sagt var hockeyn här borta i Kanada. Man bad mig spela tufft och agera polis och för att jag skulle få spela i NHL gjorde jag som coacherna ville givetvis.

När hörde Philadelphia Flyers av sig första gången till dig?
– Flyers draftade mig 1969 då jag spelade för Salem. Innan det hade jag inte hört eller pratat med någon från deras organisation.

NHL-debuten?
– Jag gjorde en match säsongen 1971/72 men annars var min första riktiga säsong i Philadelphia Flyers 1972/73. Debuten frågade du om, Ronnie… Jag behöver inte tänka länge för att minnas den. Det var mot Chicago Blackhawks och jag fick en del speltid faktiskt. Jag var inne på ett mål framåt men framförallt var det min kedjas uppgift att inte låta Bobby Hulls kedja göra något mål för Chicago och det lyckades vi med.

Ni hade Fred Shero som coach då du kom till Philadelphia Flyers. Lät han dig spela din vanliga tuffa hockey eller ville han ändra på ditt sätt att spela?
– Han ville att jag skulle spela som jag brukade. Visserligen var Shero en lugn och sansad person, men han förespråkade och gillade att vi spelade den här fysiska hockeyn som Flyers var kända för. En mycket bra ledare som fick oss att jobba skiten ur oss för laget.

Vad var Fred Sheros styrka som coach?
– Om du ska nå framgång som coach eller lag krävs det mycket disciplin från alla spelare och ledare både på isen och i omklädningsrummet. Just i omklädningsrummet behöver du som coach fyra, fem riktigt starka ledare. Bobby Clarke är ett bra exempel på en fantastisk duktig ledare i just omklädningsrummet men även ute på isen.
– Shero behandlade oss som män, eller människor om du så vill. Han gjorde allt för oss utan att natta oss kanske… Men framför allt lät han oss spelare lösa uppgifterna och agera på det som passade oss bäst utefter det grundspel som han hade infört för oss.

Don Saleski, Bob Kelly, André Dupont, Bobby Clarke och så vidare. Ni hade ett riktigt tufft gäng i Flyers under de här åren. Var det även tufft och hårt på träningarna mellan er spelare?
– Vi tränade på våra träningar precis som alla lag gör. Det tror jag inte skilde sig speciellt mycket mer än att vi hade det bästa laget då och förmodligen även dom bästa träningarna.

Smeknamnet – medias påfund

Foto:

Efter att ha besegrat Boston Bruins efter sex matcher i finalserien om Stanley Cup säsongen 1973/74 står Philadelphia Flyers med en ung Dave Schultz i laget som mästare.
– Det var ju en helt fantastisk känsla. Helt underbart… När du växer upp i Kanada är alla hockeypojkars dröm att få spela i NHL. Nu hade jag dessutom fått vara med och vinna Stanley Cup. Helt makalöst. Vi slog Boston med 4-2 i matcher trots att de hade ett fantastiskt bra lag med bland andra storstjärnorna Bobby Orr och Phil Esposito. Boston hade ju även samlat ihop mest poäng i grundserien det året, en poäng mer än oss i Philly.

Säsongen därpå står Philadelphia Flyers åter som Stanley Cup-mästare efter att ha vunnit över Buffalo Sabers med 4-2 i matcher. I den femte finalen noterades Schultz för ett av målen då han jobbade in 1-0-pucken framspelad av sina kedjekamrater Don Saleski och Orest Kindrachuk.
– Vi var ju även i final mot Montreal säsongen därpå även om vi förlorade med 4-0 i matcher. Flyers hade ett fantastiskt fint och komplett lag under dom här åren och en enorm sammanhållning, vi offrade oss verkligen för varandra i alla situationer.
– Vi fick en stämpel på oss att bara kunna spela fult och med det spelet skrämde vi våra motståndare. Den bilden stämmer inte riktigt eftersom du inte kan vinna Stanley Cup två år i rad och dessutom vara i final tredje året om du bara har spelare som kan slåss i laget och inte är skickliga på att spela ishockey. Det var ju inte jag eller någon i laget som kom på smeknamnet ”The Hammer” eller ”Broad Street Bullies”, utan det var media som såg oss på det viset. Visst spelade vi ofta tufft och på gränsen men ”thats hockey in America”.
– Anledningen till att Philadelphia Flyers var så framgångsrika skulle jag i stället vilja säga var att vi hade en fantastiskt bra målvakt i Bernie Parent, tuffa bra backar, bra ledartyper så som Bobby Clarke men även att vi i Flyers hade NHL:s bästa tredjekedja. Oftast hade lagen vi spelade mot två bra kedjor men vi hade tre och det kom att avgöra många viktiga matcher.

Säsongen 1974/75 drog Dave Schultz, ”The Hammer”, på sig inte mindre än 472 utvisningsminuter något som är rekord i NHL än i dag.
– Att det blev så många minuter just den säsongen berodde på att så fort jag eller någon annan fighter kom i kroppskontakt med en motspelare fick vi tio minuters utvisning. Att ge mig utvisning då det hände något på isen samtidigt som jag var inne var som att stjäla godis från barn…

Tvingades bort från Philly

Foto:

Efter säsongen 1975/76 tvingades Dave Schultz bort från Philadelphia Flyers, en klubb som han älskade att tillhöra och lagkamrater som han hade slagits för sedan 1972 fanns. Ny klubbadress blev Los Angeles Kings.
– Jag vet egentligen inte varför men Philadelphia sålde mig till Los Angeles Kings. Paul Holmgren kom till Flyers från Minnesota Fighting Saints i WHA samtidigt och tanken var väl att han skulle ta min roll i stället. Han var ju en ung, stark spelare samtidigt som jag själv hade ledsnat på att målas upp som buse och polis. Det var i alla fall en mycket ledsam dag i mitt hockeyliv då jag fick beskedet av min boss att jag var såld till Los Angeles. Jag hade gärna spelat vidare med mina kompisar i Flyers ytterligare några säsonger eftersom jag trivdes väldigt bra där.

Var det stor skillnad att nu tillhöra och spela för Los Angeles Kings jämfört med att spela för Philadelphia Flyers?
– Oh my god, skrattar ”The Hammer” innan han fortsätter:
– Det gick inte att jämföra. Redan efter en säsong såldes jag vidare, först till Pittsburgh Penguins och sedan vidare till Buffalo Sabers. Jag hade en bra tid i båda klubbarna även om det inte var samma sak som att spela med Flyers. De ville mest se mig fightas och agera polis vilket jag själv kände att jag ledsnat på.

Vilken är den tuffaste fightern du har mött i NHL?
– Äh, jag spöade skiten ur dom allihop…
– Jag skojar givetvis. Den jag brukar lyfta fram då jag får den här frågan är Clark Gillies eftersom vi möttes i åtta olika fighter under åren. ”Tiger” Williams mötte jag bara en gång faktiskt, annars var ju han en fruktad fighter.
– Men jag var även i slagsmål med Börje Salming en gång.

Börje Salming var väl ingen fighter?
– Nej, verkligen inte. Vi hamnade i fight ändå. Det var i Maple Leafs Garden uppe i Toronto och jag tänkte faktiskt aldrig på vem jag slogs emot. Det var först på vägen in i omklädningsrummet som mina lagkamrater frågade om jag var galen eftersom jag gett mig på Salming på deras hemmaplan.

Vem vann?
– Skojar du!? Vem tror du!? Skämt åsido så blev nog fighten oavgjord. Jag träffade Salming nyligen och han är en mycket trevlig och fin människa. Som hockeyspelare var han fantastiskt stor här borta i NHL och framför allt då hos Toronto i Maple Leafs Garden.

Om du tittar tillbaka och rankar den kedja som du har trivts bäst med, vilken blir det då?
– Oj, jag har spelat i så många olika formationer så jag minns nästan inte alla. Men den i Philadelphia Flyers med Don Saleski och Orest Kindrachuk fungerade väldigt bra. Framförallt hade vi väldigt kul tillsammans både då vi var på isen men även vid sidan av.

Tröttnade på rollen som polis
”The Schultz Rule” var ett annat uttryck som myntades i NHL på 1970-talet. Förklaringen till uttrycket var ganska enkel.
– Jag skadade en handled i en match och för att kunna fortsätta spela den säsongen var jag tvungen att stabilisera den genom att tejpa handleden med boxartejp. Det här var något som många fighters sedan började använda för att inte bli skadade när dom slogs eftersom det hände ganska ofta att man stukade just handlederna i fighterna, säger Dave Schultz om regeln som förbjöd spelare från att tejpa handlederna på det sättet.

Varför slutade du spela hockey efter 1980?
– Ligan sa helt enkelt adjö till mig. Det blev ju en ganska stor ekonomisk förändring i ligan på slutet av 1970-talet och då tyckte Buffalo Sabers coach Scotty Bowman att man inte skulle lägga några mer pengar på mig och mitt sätt att spela. Jag såldes till Montreal men då jag förstod att det endast skulle bli spel i någon lägre liga så jag lade av.

Hur tillbringar Dave Schultz sitt liv idag?
– Det blir inte att jag åker in till Philadelphia och ser så många matcher. Men jag har ett bra liv med två vuxna barn och ett underbart barnbarn. Mesta tiden tillbringar jag här hemma i Philadelphia men jag åker även hem till Kanada en del. Just nu ska jag faktiskt upp till Toronto för att göra ett reklamuppdrag.
– Jag följer givetvis hur det går i NHL och bröderna Sedin är väl svenskar? De två är helt fantastiska hockeyspelare och dom leder verkligen det just nu bästa laget i hela NHL, Vancouver Canucks.