”Spaniens Sedinare”: ‘Dom trodde att vi åkte till VM för att få slippa några prov’

De är två av Spaniens få bidrag till ishockeyn. I en intervju med hockeysverige.se berättar tvillingarna Danielsson om karriären i trakterna kring Madrid, VM-spelandet och drömmen om en framtid i Sverige.

LIDINGÖ (HOCKEYSVERIGE.SE)

Att kalla Laura och Sara Danielsson Borrasca för ”Spaniens Sedinare” är kanske inte rättvist mot dom 19-åriga tvillingarna från Madrid. Men onekligen är det så att dom redan nu är två av det spanska landslagets bästa spelare. Vid den senaste VM-turneringen svarade Sara för fyra mål och totalt sju poäng på fem matcher medan Laura stod för ett mål och totalt fem poäng på lika många matcher.

Ni har tidigare kunnat läsa om dom båda spanska talangerna här på hockeysverige.se. Då berättade dom att ett av deras mål med hockeyn var att komma till Sverige och spela, men ännu så länge spelar dom i den spanska ligan för Majadahonda. Ni vet i samma klubb där Kenta Nilsson säsongen 1997/98 passade på att avsluta sin hockeykarriär med att bli spansk mästare. På åtta matcher den säsongen gjorde han elva mål och totalt 31 poäng.

Nu är systrana Danielsson på besök i Sverige. Närmare bestämt på Lidingö. Hockeysverige.se åkte ut till natursköna Lidingövallen för en intervju med Sara och Laura. När vi talades vid i januari 2015 pratade vi om att damhockeyn var väldigt liten, men enligt Sara har det gått framåt sedan dess.
– Damhockeyn har faktiskt blivit större där efter att vi fått Christian Yngve som vår tränare i landslaget. Det har gjort att många fler tjejer har blivit motiverade att spela och träna mer. Det är mest yngre tjejer, men det är också tjejer i vår ålder eftersom dom nu har sett att det går att komma till landslaget.

Däremot skrivs det inte mer hockey i media enligt Laura.
– Det skrivs inte så mycket. Idag finns det en facebook-sida, men det är inte mycket media som skriver om ishockey i Spanien.

Vad har Christian Yngve, som tidigare varit svensk förbundskapten, betytt för utvecklingen av spansk hockey?
Laura:
– För oss, att få en coach som har varit i det svenska landslaget betyder så mycket. Han imponerar mycket och det märks att han förstår tjejer och att han har jobbat med tjejer i säkert 30 år.
Sara:
– Han har betytt mycket för mig som spelare och han har lärt mig massor. Bara en sådan sak som hur vi ska åka skridskor och så vidare. När vi var i landslaget med den tidigare coachen var det mer att bara spela, men med Christian kunde det vara två timmar där vi bara åkte skridskor.
– Jag har verkligen lärt mig massor, saker som jag trodde att jag kunde, men som jag nu förstått att jag kunde göra mycket bättre.

Hur ser förutsättningarna ut för er som hockeyspelare nere i Madrid?
Laura:
– Grejen är den att det inte finns så ishallar i Spanien. I Madrid har vi två. Det finns fler men där har man ingen hockeyklubb. Man måste skapa tider för oss, åt småbarn och egentligen åt alla kategorier men även konståkning. Vi tränar ungefär fyra gånger i vecka och då kör vi en timme och en kvart. Det är den is-tid vi får.

Är det fortfarande bara åtta lag som har damhockey i Spanien?
– I år är det en klubb som kommer ta bort sitt damlag, men samtidigt är det ett lag som kommer tillbaka. Det är fortfarande åtta lag och så kommer det nog alltid att vara. Det är många tjejer som vill spela men tyvärr finns det inte, som jag sa, speciellt mycket ishallar och det är bara dom här åtta klubbarna man kan spela för.
– Det kommer ändå jättemånga tjejer underifrån som vill spela hockey, speciellt har man sett det efter att Christian Yngve har kommit dit ner. Så många som vill börja har vi inte sett på många år, i alla fall inte under dom här fem, sex åren som vi har spelat, berättar Laura.

Både Sara och Laura pluggar vid sidan av hockeyn och precis som för många här i Sverige är har dom svårt att få allt att gå ihop.
– Båda vi vill bli ingenjörer men att plugga spela hockey och framförallt vara i landslaget är jättesvårt. I Spanien är ingenjörsutbildningen jättesvår. Man måste konstant plugga och då går det inte att åka iväg två veckor med landslaget. Vi försöker ändå att få ihop allt och vi överlever fortfarande, säger Sara med ett skratt.

Sara, ni har spelat tre VM-turneringar, hur ställer sig skolan till att ni åker iväg och spelar VM som tar några veckor?
– På universitet tycker dom att det är helt okej eftersom vi kan göra proven en annan dag, men det var svårare i skolan. Dom trodde att vi åkte till VM för att få slippa några prov. Vi hade våra problem där, men ändå försökte dom oftast hjälpa oss.

Senaste VM-turneringen Laura och Sara var med på spelades på Island, men utgången av turneringen blev inte som spansk hockey hade hoppats på.
– Det var lite svårt för oss eftersom vi förlorade första matchen mot Méxiko, berättar Laura och fortsätter:
–  Den här säsongen var det inget lag från den högre divisionen som flyttades ner utan det var bara ett lag som flyttades upp. Vi var favoriter, men själva var vi inte lika självsäkra även om vi fightades så mycket vi kunde. Nu var vi vana att spela med mycket mer kroppskontakt så det gick inte så bra för oss. Det här var den enda matchen vi förlorade i VM men vi kom bara tvåa och gick inte upp. Det gjorde istället Méxiko.
– Till saken hör att Méxikos landslag får mycket bidrag för att spela och åker runt under hela säsonen och spelar mot olika lag medan vi bara är tillsammans under två veckor.

Familjen samlad.

Nu sitter vi på Lidingövallen, alldeles nära där er pappa Pontus spelade hockey fram till junioråldern. Vad är det som lockar er hit varje sommar?
Sara:
– Vi vill vara med vår familj och ha det kul. Nu är vi inte bara här ute på Lidingö utan vi åker även i till Stockholm för att shoppa eller så. Det bästa med Sverige är nog all skog och sådant (skratt). I Spanien är det inte så grönt och fräscht. Jag älskar verkligen att det är så mycket natur här.
Laura:
– I år är det enda år som vi inte har åkt på något hockeyläger här i Sverige. Vi har inte haft så mycket tid eftersom vi slutade på universitetet den 13:e juni. Sedan åkte vi på en camp i Granada med Christian och alla andra i landslaget. Nu var den bara under tre dagar, men vi fick inte tid när vi gick på universitet att kolla på olika läger innan sommaren kom.

Ett av målen som systrarna från Madrid har är att få chansen att spela i Sverige, men så här långt har det varit svårt för dom att få chansen att kombinera hockeyn med studier här.
– Man måste klara ett prov, Tisus, på det svenska språket för att visa att vi håller en viss nivå. Vi försökte läsa, men det är väldigt tufft med universitetet. Det skulle inte ha gått att plugga svenska och samtidigt gå på universitetet, berättar Laura och fortsätter:
– Sedan försökte vi komma till Danmark för att plugga. På två universitet accepterade dom oss, men där fanns det ingen hockey. Det var minst 90 kilometer till rinken så det fungerade inte.
Sara:
– Målet är ändå att få komma till Sverige och spela. I september kommer vi åka till Schweiz. Det var en kille där som kontaktade mig och som trodde jag var från Schweiz. Anledningen till det är att man blandat ihop uttalen på Schweiz och Sverige på spanska.
– Jag sa att jag var svensk men han frågade ändå om jag ville spela där och han tyckte ändå att vi skulle prova och se hur det går, så vi åker till Bomo Thun i september.

Sara och Laura kan också haft en påverkan i att Christian Yngve idag är förbundskapten för det spanska landslaget.
Laura:
– Vi var på läger hos Maria Rooth. Det var där vi träffade Christian första gången. Han pratade med mig och frågade från vilken stad i Sverige jag var ifrån. Då sa jag till honom att jag kommer från Spanien. Jag tror att det kanske var därför han blev intresserad av hockeyn i Spanien.
– Sedan var det presidenten på vårt förbund som frågade Christian om han skulle gilla att träna tjejerna ifrån Spanien och han svarade ja, villket var kul.

Ni talar mycket om utbildning och så vidare, hur viktig är skolan för er?
– I Spanien går det inte att leva på enbart hockeyn så skolan går alltid först. Dessutom älskar jag att plugga. Det skulle inte heller vara ett alternativ att sluta med hockeyn och bara plugga. Även om skolan går först så kan jag inte sluta med hockeyn, säger Sara Danielsson med ett skratt.

Laura. Hur viktig är hockeyn för er?
– För mig är det som en livsstil. Det är som att plugga, det vill säga att vi gör det varje dag. Det är en grej som jag måste göra. På sommaren känner jag att jag måste få träna eftersom jag är van med det.

Foto: Ronnie Rönnkvist

När får vi se er i svensk hockey?
Laura:
– Kanske då vi slutar på universitetet. Vi kommer att försöka komma hit varje år. Jag har sagt till mina föräldrar att så fort jag får chansen kommer jag ta den för att få komma hit och plugga. Nu vet inte jag hur det kommer att gå eftersom jag börjat på universitetet i Spanien och om det då går att byta ett universitet till ett annat och fortsätta utbildningen i Sverige.
Sara:
– Efter Universitetet måste man gör en ”master”. Då vill jag göra den här i Sverige och då även spela hockey här. Vi får se hur det går.

Den här intervjun gör vi faktiskt på svenska eftersom både Laura och Sara pratar nästintill felfri svenska.
– Vår svenska är inte bra, skrattar Sara medan Laura fyller i:
– Vår farsa har alltid pratat med oss på svenska, men vi har aldrig läst svenska. Vi skriver nästan ingenting utan använder nästan alltid Google translate.