”Blev totalt 75 personer som jag tog rätt på

Per Brandser vann tre SM-guld med Leksand, 1973, 1974 och 1974. Då hette han fortfarande Karlsson i efternamn. Han var även över två vändor till Los Angeles Kings utan att skriva kontrakt med NHL-klubben ”Då åkte jag runt med i Los Angeles med Juha Widing i hans Cadillac”, skrattar Per Brandser då hockeysverige.se träffade honom för OLD SCHOOL HOCKEY för två år sedan.

ULLVI/LEKSAND (Hockeysverige.se)

Livet tar olika vägar. Per Brandser blev begravningsentreprenör. I det jobbet fick han uppleva något som aldrig kommer suddas ur hans minne. Efter att den stora Tsunamin varit i Thailand fick han resa ner dit som begravningsentreprenör och hjälpa till under tio veckor. En tid som givetvis satt sina spår hos honom.

– Vi var med i Begravningsbyråernas förbund. En sammanslutning som inte var Fonus utan deras motpol. När sedan 543 svenskar dog där nere ”vad gör vi nu?”, sa svenska konsulatet och det var panik. ”Vi skickar ner sjukvårdspersonal, de kanske kan”.
– De kunde väl ingenting om det där eftersom personerna redan var döda och låg i ”bodybags”. Försvaret då? Nej, det var inte deras jobb. Då fanns det något i Karlstad som hette Räddningsverket men numera heter MSB. De bestämde att man skulle ta ner folk som kan ta i liken. Då fick vi en förfrågan och jag tackade ja till att vara tio veckor där nere. Det blev totalt 75 som jag tog rätt på där varav 25 barn.
– Jag visste inte om jag skulle klara av det där eller inte, men jag hade haft det här yrket ett tag och kunde skilja på saker och ting.

Det är fortfarande föräldrar som är vid liv och sörjer sina avlidna barn och tvärtom, hur hanterade du det här?
– Det var så mycket historier om det där, men det kändes ändå bra för oss eftersom vi visste vad vi höll på med. När någon dör i Thailand i olyckor är det väldigt familjärt och man månar om sin familj. Så är det även inom buddismen. Vad gör man då om det inte finns ett kylskåp och det är varmt? Jo då gräver man ner kroppen i marken eftersom det är som ett kylskåp.
– Vad gjorde man då med alla dessa svenskar? Det kom en grävmaskin som grävde långa diken. Sedan satte man ett nummer på ”body bagen” och lade i alla klädtrasor de hade haft på sig. Sedan knöt man ihop säcken och lade alla som packade sillar för att sedan skotta igen alltihop.
– Då läste vi hemma i Aftonbladet och Expressen ”Massgravar i Thailand”, men det var bara en tillsvidare kylförvaring. Det hör till saken att de låg där i flera veckor innan det satte sig i Sverige hur man skulle göra. Räddningsverket i Thailand tog då dit containrar med en folkvagnsmotor på som producerade kyla. Man hade haft livsmedel i containrarna tidigare och närmast kom de från Afrika. Från livsmedelscontainrar i fattiga länder i Afrika till likbodar i Thailand. Sedan grävde man upp kropparna och lade dem i kylrummen.

Per Brandser.Foto: Ronnie Rönnkvist

"VI GICK IGENOM VARJE KROPP"

Nu började en tuff tid för Per Brandser och hans kollegor som han jobbade tillsammans med i Thailand.

– Vi fick hämta ut kropparna ur kylrummen, ta upp ”body bagarna"… Det var det ett par gula badbyxor, här var det ett ärr från blindtarmsoperationen, en tatuering…
– Det var poliser på plats från både Tyskland och England, tandläkare var där men även vanliga obducenter. Vi gick igenom varje kropp. Sedan skulle vi följa varje kropp från det att vi tog ut den från en kylcontainer och föra protokoll på allt som gjordes.
– På barn skickade vi ett tandavtryck hem till barnets tandläkare eftersom vi i Sverige har tandkort på barnen. På så vis var barnen lättare att identifiera, men de äldre vart också identifierade. Kunde vi inte matcha ändå så tog man DNA-prov. Sedan tog man prover hemma i sängkammaren hos den som var saknad. Det skickades vidare till Bosnien av alla ställen för där var de experter på DNA-test. Oftast fick vi en matchning som stämde. Då fick de i Sverige redan på att vi hade hittat deras anhörig och att vi skulle ordna så hon eller han skulle komma hem till Uppsala på lördag. Jag tror vi hittade alla utom två.
– Sedan tog vi kistorna, som sedan blev insvepta i svenska flaggor, i en pick-up körde till flygplatsen för att lasta kistorna in i ett flygplan. Ibland kom det någon från familjen dit från Sverige för att se på sin anhöriga. Då fick vi precis som i Sverige hålla visningar.

Hur mådde du efter det här tuffa jobbet?
– Ganska bra. Annars skulle jag ha åkt hem. Det var en test i början, klarar jag det här eller inte? Däremot kommer jag aldrig glömma det här… Per Brandser tystnar lite och det syns tydligt att han är tagen av att berätta.
– Sedan fick jag på kort varsel frågan för några år sedan att komma ner till Afrika för att hjälpa till kring det här med Ebolan, men då sa min fru nej.

Kände du skillnad när om det var en vuxen eller ett barn du fick ta hand om?
– Det var samma elände alltihop och så sorgligt överhuvudtaget. Skulle det gå in i själ och hjärta varje gång så skulle jag inte kunna jobba med det här.
– Du var stark och orkade med det, skjuter Marit Brandser in då hon sitter med runt fikabordet i solen.

Hon fortsätter:
– Vi pratade mycket om det här när Per kom hem, men jag är kunde inte följa med dit ner. Han är stark, men jag var för svag för det.
– Nu har vi ett bra liv och det går ingen nöd på oss, säger Per Brandser och tar sin Marit i handen. Sedan spelar jag veteranhockey på söndagskvällarna. Det är oerhört viktigt, men det är inte bara veteraner utan det är några ungdomar med också, avslutar den trefaldiga svenska mästaren.

Det här är ett utdrag ur Old School Hockey-intervju med Per Brandser.