Minnen från rinken i Messaure

Historien om samhället som försvann

Den här bilden är tagen i början av 60-talet och föreställer ett mycket speciellt litet hockeylag från Norrbotten. Klubben och rinken finns inte längre kvar, men det är ju tyvärr inte särskilt unikt att klubbar läggs ner och rinkar jämnas med marken. Det som gör de här killarna så speciella är att inte bara hockeylaget, utan hela samhället där de växte upp sedan länge gått i graven.

Vi värderar våra rötter och minnen på olika sätt. Vi värderar dem också högre eller lägre beroende på i vilken fas av livet vi befinner oss. De flesta av oss har ändå gemensamt att vi åtminstone har något att fysiskt ta fasta på. Oavsett vilken relation man må ha till sin barndom och sin uppväxt så finns det allt som oftast en civilisation att att koppla minnena till. Ett hus där man bodde, ett sjukhus där man föddes eller en skola där man gick. Kanske en hockeyrink där man tog sina första stapplande skär och en kiosk där man handlade sina första snusklubbor. Även om våra städer byggs om och förändras finns där åtminstone en trafikerad väg som en gång i tiden ledde hem.

Så är inte fallet i Messaure. För de människor som levde och arbetade där, de som föddes och växte upp där, de som satte sina barn till världen och begravde sina älskade där i den norrbottniska myllan, för dem återstår nu bara minnena och bilderna och tidningsklippen. På de gator som en gång var ett livligt och blomstrande nybyggarsamhälle med över 3000 invånare växer nu bara sly och buskar, och de hus som inte revs tog man med sig på en kärra när man flyttade.

I den östra delen av samhället fanns idrottsplatsen Dammvalla och där låg ishockeyrinken. Där finns nu bara träd och jord. Messaure var aldrig tänkt att överleva.

Även om det finns mindre byar som under industrialismens mognad tvingats flytta på sig eller ersättas av annat så är Sverige per definition befriat från de regelrätta spökstäder som man till exempel kan hitta på ett antal platser i USA. När man sådär i förbigående läser om det ofrånkomliga öde som drabbade Messaure kan man lätt tänka sig att allt detta hände någon gång på 1800-talet, men det är faktiskt så att de sista invånarna flyttade därifrån så sent som på 1980-talet.

Det hela tog fart 1957, när Vattenfall satte de första spadarna i jorden för ett jättelikt kraftverksbygge invid en av Stora Lule älvs allra bredaste fåror någonstans mellan Porjus och Vuollerim, fyra mil öster om Jokkmokk. Det var knappast första gången energijätten iscensatt ett massivt dammbygge i Norrbottens älvar, men bygget vid Messaure skulle komma att bli ett av de allra största i hela Europa.

För detta krävdes naturligtvis mankraft i massor och av olika kunskapsnivåer. På den här tiden var det inte alls ovanligt att vattenrallare och deras familjer drog från dammbygge till dammbygge och slog sig ner tillfälligt i närmast belägna samhälle under den tid arbete fanns att hämta. Men Messaure blev speciellt eftersom det dels var ett väldigt långdraget projekt och att området låg relativt svårtillgängligt. Att pendla från närliggande bebyggelse skulle bli allt för tidskrävande. Alltså fick man från Vattenfalls sida se till att ordna med både bostäder, vägar, skolor och övriga samhällsfunktioner för att arbetarna skulle kunna bo alldeles i närheten av bygget.

Målmedvetet röjde man rent i de tvärt öde skogarna öster om älven och hyvlade vägar och drog fram elgator och avloppsrör. I områden uppdelade efter de olika yrkesklasserna började man sedan bygga bostäder. Ingenjörerna bodde i egna villor med bastu, hantverkarna fick bo i flerfamiljsbostäder närmast torget och ungkarlarna och de lägst i lönegrad stående yrkesmännen huserade som i alla samhällen mer spartanskt. Mitt i folkhemmets glansdagar satte man alltså i princip upp ett regelrätt klassamhälle där vid älven.

Glansdagar i Messaure

Med bygget kom arbetskraften och deras familjer i drivor, och snart fanns både skola, postkontor, busstation, bensinmack, två mataffärer, frisör och Folkets Hus i Messaure. Männen arbetade vid dammen och kvinnorna var mestadels kokerskor, lärarinnor, sjuksköterskor eller helt enkelt hemmafruar. Människor levde och frodades i harmoni med det jättelika bygget, som ju inte bara var den primära födkroken utan också samlade hela byns familjer i en ytterst unik gemenskap. Tidigt byggde man också idrottsplatsen Dammvalla med fotbollsplan och ishockeyrink som Vattenfall skötte och underhöll åt invånarna.

Roland Backlund var nio år när han kom med familjen från Storuman till Messaure 1958, och det var på den nybyggda rinken han började spela ishockey.

Familjen Backlund var vana vid att flytta dit jobben fanns. Fadern hade i sitt yrke som grävmaskinist ambulerat runt på flera stora kraftverksbyggen, och vid dammen i Messaure körde han nu en av de jättelika Marion-maskiner som med sin hundra meter långa arm och jättelika skopa var en central pjäs för att kunna frakta de elva miljoner kubikmeter fyllnadsmassa som krävdes.

– Det var en väldigt unik plats att växa upp på. Det var ju egentligen ett riktigt klassamhälle man byggde, säger Roland när jag ringer upp honom.
– Vi bodde längst ner mot idrottsplatsen bland rallarna i det som kallades för ormgropen, men när bygget var färdigt och tjänstemännen började flytta ut så fick ju vi börja flytta upp i villorna istället.

– Vintrarna var ju väldigt långa och förbålt kalla och vi spelade hockey för jämnan, eller fotboll för den delen när det var sommar. Vi var ett idrottsgäng av guds nåde alltså. Jag kommer ihåg att vi gick direkt till rinken från skolan och hade redan delat upp lagen när vi lämnade klassrummet. På den tiden hade vi både ett A-lag och ett pojklag där jag spelade. Vi i Messaure spelade ju i seriesystemet och mötte Vuollerim, Jokkmokk, Nattavaara och andra lag. Som man såg upp till spelarna i A-laget, Mats Ellerman och Sture Strandberg och såna där.

En annan som har minnen av rinken i Messaure är gamle Brynäs-hjäten Lars-Göran Nilsson, i folkmun känd som ”Virvelvinden från Vuollerim”. Lars-Göran är en av de allra största spelarna i svensk ishockeyhistoria med meriter från sex VM-turneringar, OS, Canada Cup och åtta SM-guld med Brynäs. Innan han lämnade moderklubben Vuollerim 1961 hann han med att göra flera matcher mot Messaure på Dammvalla.

– Jodå, jag minns det väl. Jag spelade både fotboll och ishockey mot Messaure, och det var alltid väldigt kul att komma dit. Det brukade vara mycket folk på matcherna och vi åkte gärna dit även när det inte var match, för det var rätt mycket tjejer där också. Messaure var ju ett väldigt speciellt ställe och nu finns det liksom inte kvar, säger Lars-Göran.

– På den här tiden hade de ju lag i både Jokkmokk, Vuollerim, Nattavaara och Porjus och även andra ställen, men nu är det väl bara Jokkmokk kvar som har ett hockeylag där uppe. Det var ju mycket jobb med att skotta snö och spola isen på vintrarna, men det var samtidigt väldigt kul när man bodde över i omklädningsrummen på höstarna och turades om att sköta spolningen när isen skulle läggas.

Avfolkningen börjar

Vid 50-talets slut bodde långt över 2000 bofasta i det explosionsartat framväxande samhället som även var hem för ett tusental veckopendlare under arbetsveckorna. Men Messaures öde var egentligen beseglat från första stund. Det var uppenbart att bygget av kraftverket inte skulle pågå i all evighet och att färdigställandet slutligen skulle tvinga arbetskraften därifrån. På hösten 1962 stod bygget i princip klart och när statsminister Erlander kom dit med sin sax och klippte invigningsbandet i augusti 1963 var det också ett symboliskt snitt rakt över hela samhällets livsnerv. Den ofrånkomliga avfolkningen och nedmonteringen av samhällets byggnader och funktioner hade redan påbörjats.

– Min far hade haft en hjärtinfarkt så vi drog aldrig vidare till något nytt bygge utan blev kvar i Messaure. Det slocknade ju inte direkt när dammen var färdig för det var ju många som bodde kvar och pendlade till andra byggen vid Stora Sjöfallet och så. Men visst började det tunna ut ganska omgående. Man kände ju att det bar iväg, minns Roland Backlund.

– Och när bygget var färdigt slutade ju Vattenfall att sköta om rinken och idrottsplatsen. Då fick vi ju ta hand om det där själva och spola isen och ploga snö med föräldrarna till hjälp för att kunna spela hockey. Ibland bodde vi till och med över nere i omklädningsrummen. Omkring 1965 blev det för tunt med spelare och då gick vi över till laget i Porjus istället.

– Det var lite märkligt. Alla förstod att samhället började gå mot slutet och att man skulle behöva se sig om efter någon annanstans att bo och leva framöver. Som sommarjobb fick man ju vara med och montera ner hus och byggnader och fylla igen husgrunder. Jag flyttade sedan därifrån 1969 och hamnade i Piteå och tog ner föräldrarna hit något år senare. Då bodde där väl bara några hundra människor kvar.

Även om det fortfarande mot 60-talets slut fanns en del som faktiskt flyttade in på orten så tynade samhället långsamt bort. Mot mitten av 70-talet började det bli ohållbart i takt med att samhällsfunktionerna blev allt mer lidande. Även om många av de äldre Messaure-borna kämpade för sin rätt att bo kvar så var Vattenfall och Jokkmokks kommun måttligt intresserade av att förse de få kvarvarande invånarna med rinnande vatten och elektricitet. Och när man inte längre kunde driva skolan vidare var det slut. 1980 var samhället officiellt avbefolkat och nedmonterat.

Ja, sånär som på före detta lagbasen Rune Nilsson då. I tio år gäckade han både kommunen och Vattenfalls försök att få honom därifrån och till slut gav de upp och Rune fick bli kvar som Messaures enda invånare.

Sota-Rune, som han kallades, skulle sedermera bli mer uppmärksammad än hela samhället. 1995 gjorde SVT en dokumentär om honom och hans spartanska boende mitt ute i den övergivna ödemarken. Denna dokumentär väckte intresse hos ingen mindre än Thomas Quick, som i en av alla sina häpnadsväckande rövarhistorier pekade ut Rune som medhjälpare i det beryktade Appojaure-mordet.

Detta var naturligtvis inte sant, och det var Rune heller inte sen att tala om för Christer van der Kwast och gänget när han hämtades till förhör i den mycket märkliga utredningen.

”Messaure lever på något sätt”

Den mäktiga dammen och kraftverket står naturligtvis kvar och alstrar ström som aldrig förr. De står där som monument över de människor som en gång byggde en del av sina liv omkring det.

Men i byn Messaure finns nu ingenting mer än det igenvuxna vägnätet och de minnesskyltar som intresseföreningen satt upp för att markera var samhällets olika samlingsplatser en gång stod. Skolan. Kyrkan. Biblioteket. Bensinmacken. Bomans kiosk. Älvgården, där det ofta var dans. Vainos snabbköp. Polisstationen.

Av den plats där han växte upp har Roland Backlund bara minnen och bilder kvar att luta sig emot. Och kärleken till ishockeyn.

Han fortsatte med hockeyn i Vuollerim och karriären tog honom under en period så långt bort som till Alvesta i Småland. Men Piteå blev hans nya hem och det var här han slog ner de rötter som han ofrånkomligen tvingats rycka upp ur jorden i Messaure. Engagemanget och hjärtat för ishockeyn finns fortfarande kvar, och vid 63 års ålder är han nu assisterande tränare för Munksund i damernas elitserie.

– Jag skulle ändå vilja säga att Messaure fortfarande lever på något sätt, inte bara i själen och hjärtat. Det är ju väl dokumenterat och man har samlat återblickar och berättelser, man har byggt en modell över hur samhället såg ut och man arrangerar ju återträffar och sådär varje år, säger Roland.

Det händer att han själv återvänder till Messaure, men det är sällan.

– Det blir väl liksom inte av. Men jag har haft med mig mina barn upp dit och visat dem var byn låg och tittat på dammen och kraftverket. Det är starka minnen som kommer fram där uppe. Alla timmarna man levt där och allt man har varit med om kommer ju tillbaka.

Text: Peter Sibner