Mike Danton och det där föredömet

Om charmören Carlssons ankomst till Dalarö brygga skrev Strindberg att han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. När ishockeyspelaren Mike Danton anlände till Furudal hette det att han kom som en livsfarlig fånge en septembermorgon och bar sina brott som ett tickande bombbälte runt midjan. I mina ögon är Mike Danton en ung man från jävliga förhållanden vars havererade livssituation och dåliga beslut gjorde honom till en mycket bättre människa.

Jag är inte insatt ishockeyns division 1 C i någon större utsträckning, men har med intresse följt Mike Dantons framfart i IFK Ore under hösten. Hans spelstil är väldigt kanadensisk och han har ett otyglat humör som innebär att han ibland åker runt och letar tacklingar i tid och otid och rätt ofta hamnar i trubbel, vilket han knappast är ensam om bland transatlanter på lägre nivåer i seriesystemet. Samtidigt leder han den interna poängligan och snittar halvannan poäng per match vilket innebär att han måste betraktas som en alldeles ypperlig värvning och en bidragande orsak till att laget från lilla Furudal har goda förutsättningar att spela i Allettan i vinter. Jag skulle vilja säga att det är en överraskande bra nivå för en spelare som spenderat sina mest produktiva år av karriären bakom lås och bom. Men det här handlar huvudsakligen inte om ishockeyspelaren, utan om människan.

Jag behöver inte dra hela historien om Mike Danton och hans trassliga liv, för den kan ni läsa om överallt här på nätet och det är fortfarande en sörja helt utan vinnare. Toronto Suns krönikör Steve Simmons har till och med avhandlat ämnet i en nyutgiven bok utan Dantons medverkan, för vilkens påstådda felaktigheter huvudpersonen nu vidtar rättsliga åtgärder. Jag tänker inte heller spekulera i huruvida han var skyldig eller oskyldig eller om personen som skulle röjas ur vägen förtjänade det eller inte. Det tycks fortfarande råda så delade meningar om vem Danton faktiskt ville ha ihjäl att jag helt väljer att lämna detta ämne därhän. Jag nöjer mig med att konstatera att Mike Danton dömdes och avtjänade mer än fem år i fängelse för brottet och således i allt väsentligt får betraktas som skyldig till stämpling till mord.

Jag har inte mycket till övers för brottslighet och anser rent generellt att vår släpphänthet gentemot återfallsförbrytare, grova våldsmän och kriminella organisationer är ett handlingsförlamat rättshaveri av rent bibliska mått. Det är också ett beklagligt faktum att alltför få grova brottslingar lyckas få rätsida på sina liv och istället förblir en belastning för samhället och sina medmänniskor så länge de lever. Därmed torde min inställning till grova brott vara utredd. Men jag har tidigare berört det märkliga faktum att vi ofta ställer levnadskrav på idrottsmän som vida överstiger den gängse skötselnormen. När du som dömd förbrytare sonat dina brott mot samhället är du med undantag för en besvärlig arbetsmarknadssituation i allt väsentligt en människa med samma rättigheter som alla andra, men som idrottsman har du en tillvaro där väldigt många skärskådar varenda minut av din yrkesutövning och konsekvenserna av ditt agerande tas upp till granskning genom hela livet.

En rörmokare som döms för ett grovt brott är antagligen en precis lika skicklig rörmokare efter fem år på kåken, och borde rimligen kunna rörmoka på ungefär samma nivå och till samma lön som tidigare. En arbetsgivare skulle till och med kunna få skattelättnader för att anställa honom. Men väldigt få brottsdömda rörmokare genererar rubriker i rikstäckande tidningar när de efter ett långt fängelsestraff får anställning hos en VVS-firma på landsbygden. Efter att Mike Danton skickat hela sin karriär ner i avloppet blev istället IFK Ore bespottade som sensationslystna och oansvariga som gav honom chansen att återuppta den. I kommentatorsfälten vimlade det av hatiska kommentarer som krävde att den förbannade idioten Mike Danton utvisades ur landet och aldrig mer skulle få spela ishockey. Och mitt i allt det där finner vi de vanliga klyschorna om att idrottare ska vara föredömen och föregå med gott exempel, och i detta distansbefriade skimmer försvinner i regel alla gränser för idrottens faktiska betydelse i ett samhälle. I en värld där idrotten ska bära det yttersta ansvaret för våra barns uppfostran finns inte plats för några förbrytare.

I mina ögon är Mike Danton i samma utsträckning som vilken Zlatan som helst ett alldeles utmärkt föredöme, i alla fall om man tror på godhet och bättring och viljan att lära av sina misstag. Han har fått smaka oändligt mycket mer av den hårda skolan än någon av de idrottsrörelseriddare som menar att en före detta fånge och drogmissbrukare minsann inte hör hemma i den svenska ishockeyn. Resultatet är en människa som fått ordning på sitt liv och idag förefaller vara både välutbildad, verbal och ansvarsfull. Istället för att förneka sitt straff berättar han gärna om hur han använt lärdomen som bränsle för att starta om och ta sig vidare. Som kapten leder han ett hockeylag med många unga spelare och små resurser till en framskjuten position i tabellen, och avslutar samtidigt sin universitetsutbildning och planerar för en framtida karriär. Antagligen kan han försörja sig som hockeyspelare i ytterligare några år och sannolikt har han skaffat sig en del nyttiga erfarenheter som kan göra honom till en värdefull ungdomsledare i framtiden.

Han verkar också vara ganska ensam, och det blir man ofrånkomligen när man enbart på grund av en villkorslös kärlek till ishockey lämnar sina nära och kära för en liten kall och mörk by mitt ute i skogen på andra sidan jordklotet. Jag läser ofta hans välskrivna blogg, och just nu frågar han läsarna om tips på hur man bäst spenderar julhelgen i Europa. Jag tycker ni ska maila honom och bidra med det. För min del får han gärna komma förbi gården i Rydaholm på julafton och dricka ett par pilsner och berätta sin historia, jag lyssnar gärna.

Dantons brott mot samhället kostade många år av hans frihet, men viljan att spela ishockey kunde ingen ta ifrån honom och den hjälpte honom antagligen ta sig ut på andra sidan. Om idrotten ska förväntas hålla ungdomar borta från brottslighet, så måste den också kunna erbjuda plats för de som vill ta sig loss.
Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

PETER SIBNERS TIDIGARE KRÖNIKOR:
21/9: ”NHL och vägvalet”
25/9: ”Artister är inte traditionell arbetskraft”
27/9: ”Morsgrisar får inte kyssa Stanley Cup”
30/9: ”Livet på farmen”
1/10: ”AHL och motivationen”
4/10: ”Den där Europaligan”
6/10: ”Importer – vad är problemet?”
8/10 ”Det gröna fältets snack”
11/10 ”Den lilla klubben och eliten”
14/10 ”SPELA HOCKEY, SVENSKJÄ#%AR!”
18/10 ”Ansvar, respekt och smärta”
19/10 ”Trippelfail!”
22/10 ”Du suger!”
25/10 ”Den där näringskedjan”
29/10 ”Bråk, fylla och dålig moral”
1/11 ”En förlåtande bonnjävel”
5/11 ”Lönetak inget för elitserien”
7/11 ”Besvikelsen vid smörgåsbordet”
12/11 ”Lidström för stor för folkets kärlek”
19/11 ”Ryssland är inget hot”
22/11 ”Öppna dörren till elitserien”
26/11 ”Det måste lukta handske”
29/11 ”NHL93 returns!”
3/12 ”Guld eller grus?”