Tappade motivationen och avslutade karriären – nu vill hon ta Bajen upp till SDHL

Hon ansågs vara en Sveriges mest lovande talanger. Men för tre år sedan valde hon att sluta med ishockeyn. Nu har Michelle Yucel återvänt till rinkarna och siktar på att ta Hammarby till SDHL. 
– Den här säsongen har varit en av dom roligaste. Jag har inte haft någon press på mig utan det har bara varit roligt, berättar hon för hockeysverige.se. 

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Michelle Yucel spelade Junior-VM 2012 och klassades som en av Sveriges mest lovande spelare. Då spelade hon med spelare som Erika Holst, Line Bialik Öien, Emelie Berggren och Helene Martinsen i Segeltorp. Efter två säsonger där flyttar hon till AIK, men redan i mitten av sin andra säsong i klubben väljer hon att sluta med hockey.

Idag skriver vi 21 februari 2018. Efter nästan två säsongers uppehåll har Yucel gjort comeback inom hockeyn. Ny klubbadress är Hammarby, serieledare i division 1. Där har hon på 25 matcher svarat för 32 mål och totalt 50 poäng.
– Jag tröttnade lite på hockeyn och kände inte att jag gick framåt. Samtidigt hade jag inte motivationen att ändra på det. Då valde jag till slut att ta en paus som sedan blev väldigt lång, berättar 22-åringen från Sigtuna när hockeysverige.se träffar henne för en intervju på ett café i Liljeholmens köpcentrum.
– Det kändes bra då. Jag kom igång med jobbet, flyttade hemifrån och startade mitt vuxenliv lite mer på riktigt. Det här är inget jag ångrar.

Tränade du någonting under den här tiden?
– Jag spelade lite innebandy på en lagom nivå, division 4 damer, med Sigtunas damlag. Det var väl en träning i veckan plus match. Jag försökte hålla igång träningen i början, men det var inte lika roligt att stå och träna själv i gymmet. Det är inte riktigt samma grej.

Michelle Yucel gjorde sin senaste säsong i SDHL/Riksserien 2014/15. Då spelade hon för ett AIK som gick till final. Men när finalspelet skulle ta fart fanns hon inte längre med i laget.
– Jag hade lite hjärnspöken som stod i vägen. Det här var också då jag kände att jag inte riktigt ville längre. Jag behövde en paus. Det funkade inte längre och jag tyckte inte att det var roligt samtidigt som jag inte hade någon motivation. Det var efter jul som jag slutade och jag kände att jag var tvungen att göra det för min egen del.

”DET BLEV FÖR TUFFT TILL SLUT”

Hjärnspöken säger du, vad var det som gick runt i huvudet då?
– Det var både lite privata, men även inom hockeyn. Det var en blandning. Mycket press samtidigt som jag inte levde upp till mina egna krav. Jag hade svårt att hitta tillbaka och visste inte vilken spelare jag var.
– När jag spelade i Junior-VM och Segeltorp var jag en spelare men då jag kom till AIK hittade jag inte riktigt min roll.

Trivdes du inte i AIK?
– Jag trivdes jättebra och var väldigt nära mina lagkamrater så det var ingenting sådant.

Det låter på dig som självförtroendet måste ha fått sig en törn i AIK?
– Det var så och det handlade om mig själv. Jag hade så höga krav på mig själv och det blev för tufft till slut. Jag var fortfarande tonåring och visste inte riktigt vem jag är och allt det där.

Michelle Yucel har spelat i både Segeltorp och AIK i högsta serien, men hon inledde sin hockeybana i Arlanda Wings.
– Min moderklubb är Wings. Där började jag spela med pojkar födda 1995. Säsongen innan jag slutade spela med grabbar gick jag ner till 96:orna eftersom killarna blev lite för stora. Jag flög mest omkring där och skadade mig dessutom lite. Då sa ledarna på ett snällt sätt ”vi tycker att du ska kliva ner lite”, skrattar Yucel och fortsätter:
– Sedan var jag med i Stålbucklan. Där fick jag spela med tjejer. Det var verkligen jätteroligt och jag fick värsta självförtroendet. Då valde jag att gå över till damhockey, vilket också kändes naturligt.

Namnet Yucel är inte ett klassiskt svenskt namn och visst är det så att rötterna finns en bit söderut.
– Det är turkiskt. Jag är född i Sverige liksom min pappa, men mina fastrar är inte födda här.
– Det finns faktiskt hockey i Turkiet. Turkiska landslaget hörde av sig till mig för flera år sedan. Då var jag samtidigt aktuell för svenska juniorlandslaget. Dom frågade om jag ville komma dit och hjälpa till lite, men jag ville såklart spela i Sverige. I alla fall var det lite roligt att ha fått frågan.

Michelle Yucel, Helene Martinsen (mitten) och Line Bialik Öien (höger). Foto: Ronnie Rönnkvist

FICK HOCKEYINTRESSET FRÅN BRORSAN

Med tanke på den turkiska bakgrunden, vad kommer ditt hockeyintresse ifrån?
– Mamma simmade och pappa höll på med thai-boxning, så ingen av mina föräldrar höll på med hockey. Min storebror (Johannes Yucel) hade klasskamrater som spelade hockey och då började han också spela. Han är ett år äldre än mig och spelar också i Hammarby. Jag vart sugen på hockey när jag såg honom spela så då började jag med.

Under uppväxten i Sigtuna lärde hon dessutom känna Linköpings Matilda af Bjur och hennes hockeyfamilj.
– Hon är fyra år yngre än jag. Johannes och Matildas storebror (Oskar af Bjur) spelade tillsammans och det var så jag lärde känna hela den familjen.

Du fick chansen att spela med Erika Holst, Line Bialik Öien, Helene Martinsen och med flera, vad kom det här att betyda för dig som hockeyspelare?
– Det var stort såklart och en väldigt rolig upplevelse samtidigt som jag lärde mig mycket. Jag lärde mig framförallt disciplin och spelet. Jag fick mig någon avhyvling ibland ”dribbla inte på blå” ha ha…
– Jag hade respekt för dom här tjejerna. Dessutom fick jag spela i samma kedja som Line och Helene och det var kul och speciellt. Där lärde jag mig att inte hålla pucken för länge utan spela snabbt. Jag lärde mig spelförståelse.

Du har haft Ylva Martinsen som coach i AIK, nu ska hon ta över som förbundskapten, hur tänker du kring det?
– Att det är superkul, verkligen. Hon är nog den bästa coach jag har haft och jag älskade att spela när hon var tränare. Hon är verkligen hård och tydlig samtidigt som jag tycker att hon hade ett bra tänk kring hockeyn.

Är det lättare att ha en kvinnlig coach eller spelar det ingen roll?
– Jag tror inte att det spelar någon roll. Jag har bara haft en kvinnlig coach, det är Ylva och jag är jättenöjd med henne. Men jag tror inte att det har något att göra med att hon är kvinna utan det handlar om hur man är som coach.

”JAG KAN BARA SE ATT VI SKA GÅ UPP”

Inför årets säsong valde Michelle Yucel att börja satsa så smått på hockeyn igen. Klubbadressen blev den samma som hennes bror Johannes, det vill säga Hammarby.
– Jag ville börja spela igen, men egentligen bara på en ploj-nivå. Först gick jag då till Almtuna under två månader. Det klaffade inte. Jag hade bytt jobb och det är inte så lätt att resa till Uppsala från Sigtuna. Jag har ju inte körkort så det blev en massa byten och dyra busskort så det där dog ut lite.
– Sedan följde jag med min brorsa när dom spelade en cup i Tallinn och jag kände direkt att det där såg jäkligt roligt ut och att jag saknade hockey. Jag visste att det hade gått bra för Hammarby och att dom spelade på en rolig nivå så jag hörde av mig till ”Mange” (Magnus Berg). Jag fick först komma på en provträning och sedan blev jag kvar.

Har du fått tillbaka den här kicken att få spela hockey?
– Den här säsongen har varit en av dom roligaste. Jag har inte haft någon press på mig utan det har bara varit roligt. Det är också därför jag tror att det har gått så bra. Jag går bara ut och gör det jag tycker om.

Kan det rent av ha varit nyttigt för dig som person att ha varit borta från hockeyn ett par säsonger?
– Det har nog varit väldigt bra för mig. Jag har fått mogna på och växa upp lite (skratt). Jag har insett att det måste vara roligt. Samtidigt är jag en vinnarskalle och verkligen hatar att förlora.

Du har öst in mål och poäng den här säsongen, hur skulle du sammanfatta den?
– Det har varit en väldigt rolig säsong. Jag spelar i samma kedja som Linn Hansén och Lina Berg. Vi har hittat varandra jättebra. Gör jag mål så har Linn eller Lina gjort en ”ass” eller tvärtom, en lärorik säsong helt enkelt.

Nu väntar kval, hur går dina tankar inför det?
– Jag är supertaggad. Jag kan bara se att vi ska vinna och gå upp. Om vi gör det bästa vi kan så har vi en chans. Det måste klaffa rätt.

Säsongen 1985/86 var den senaste som AIK, Djurgården och Hammarby spelade samtidigt i högsta serien (elitserien), är det dags att alla tre lagen spelar i SDHL nästa säsong?
– Ja, det är klart, svarar Michelle Yucel blixtsnabbt och med ett stort leende.