”Måste bara sätta in tänderna först”

Svenskryssen om farsan och rysk hockey

VOJENS. Hans pappa var första ryska spelaren i svensk hockey. Han själv är sedan ett antal år svensk medborgare och han spelade i ryska ligan under lockouten. Dmitri Lavrentiev berättar om sina minnen från ryska ligan, farsans historiska flytt, om varför han tackade nej till stora pengar i Amur.

Dmitri Lavrentiev har spelat större delen av sin seniorkarriär i Danmark och har aldrig spelat högre än i division 1 i Sverige innan han flyttade dit – utan att återvända.
Men han är svensk medborgare sedan flera år.

Hans pappa Vladimir Lavrentiev var nämligen den första ryska spelaren som kom till Sverige för att spela klubblagshockey.
1987 hamnade han i divivion 1-laget Mölndal.
– Han hade en vän på ryska hockeyförbundet som frågade om han ville spela utomlands, och farsan hade inget emot det. Så dom skulle ordna ett kontrakt åt honom i Schweiz. Men två dagar före det skulle bli klart hände något så dom inte kunde skriva på kontraktet. Så det blev Mölndal istället, berättar Dmitri.

Men den då 10-årige Dmitri fick själv aldrig följa med till Sverige, utan fick stanna kvar hemma i Moskva med sin mormor medan Vladimir med fru flyttade till Sverige.
– Det var nog inte lätt för Mölndal heller. Det var massor med KGB och Säpo och sånt där när farsan kom. Dom lyssnade säkert till och med av våra telefonsamtal. Det var inte förrän 1992 som jag kunde flytta till Sverige. Jag och brorsan fick bara komma tre månader på somrarna, sen var vi tvungna att åka hem igen.

– Men för mig är det en stor grej att farsan var första ryska spelaren i Sverige. När man läser gamla böcker och tidningsutklipp så blir man stolt.

På gränsen till landslaget

Pappa Vladimir spelade för Khimik, Spartak och Salavat Yulayev under sina år i den ryska hockeyn och var stundtals på gränsen till landslaget. 1979 spelade han Izvestija-turneringen, men hade förstås inte samma förutsättningar till landslagsspel i och med att han inte spelade i CSKA och Dynamo.
– När han kom till Spartak kunde dom erbjuda bättre än CSKA och Dynamo. Han fick fri bostad och bil och hade ju familjen att tänka på, så han valde Spartak.

I Mölndal spelade Vladimir fyra säsonger, därefter flyttade han till Kungsbacka i samma veva som Dmitri kom loss från Moskva och fick flytta till Sverige.
– 1993 debuterade jag på seniornivå i Kungsbacka i division 2. Jag gjorde mål i första matchen. Farsan stod förstås för assisten. Det var bara att hålla klubban i isen och blunda. Det glömmer jag aldrig.

Spelade i Ryssland under lockouten

Efter fem år i Danmark och ett i Norge valde Dmitri spel i Ryssland 2004. I farsans gamla klubb Khimik.
Det var under lockouten, och förutsättningarna var kanske inte helt optimala.
Han var nämligen inte förberedd på att flytta till Ryssland den säsongen. Han hade ett år kvar på kontraktet med Odense, men under sommaren blev det strul.
– Vi fick ny tränare, Petri Skriko, som ville att jag skulle komma en vecka tidigare än vad som stod i kontraktet. Men det kunde jag inte. Då sa han ”då behöver jag kanske inte din hjälp den här säsongen så… kom när du kommer så får vi väl se hur det blir”. Men sen hörde ryssarna av sig och sa att dom ville köpa loss mig, och Skriko tyckte att dom kunde köpa ett par finnar för pengarna istället, så dom sålde mig.

I träningsmatcherna gick det bra. Dmitri gjorde poäng, fick bra med speltid och så vidare. I en träningsturnering i Augsburg hittar han ett av de bättre minnena från tiden.
– Jag hade spelat sju matcher i rad och tränarna tyckte att jag skulle vila en match. Så jag tränade på som vanligt innan match, sen gick jag upp och satte mig på läktaren innan match, köpte en korv och skulle bara njuta av matchen. Då kom läkaren och ropade att Jursinov Jr ville ha ner mig för att spela. Så det var bara att springa ner, ta på sig utrustningen och lira.

– Då skulle jag spela i samma kedja som German Titov och Valeri Kamensky. Kamensky mindes man ju från när man var liten och Titov hade ju spelat med farsan i Khimik.

Tre timmar pendling till träning

Men väl i Ryssland fungerade livet inte lika bra. Khimik, som då spelade i Voskresensk en bit utanför Ryssland, var inte en stad som Lavrentiev överhuvudtaget ville bo i.
– Att bo där var inte aktuellt. Det är fruktansvärt där. Det finns ingenting. Det är gammalt, från kommunisttiden.

– Jag bodde i Moskva och fick pendla tre timmar till träning och tre timmar tillbaka varje dag, så förutsättningarna var ju inte dom bästa. Efter fyra och en halv månad tog jag beslutet att det inte funkar. Pengarna visserligen bra, men nej… jag och min tjej kom fram till att pengar inte är allt och flyttade tillbaka till Danmark igen.

Till efterföljande säsong fick han nya ryska erbjudanden. Från Amur borta vid kinesiska gränsen.
– Dom ringde och tjatade och man blev ju lite svettig när man hörde pengarna det rörde sig om. Det var dubbelt så mycket som i Khimik. Pengar är som sagt inte allt och jag vill inte flyga 12 timmar till matcherna. Jag förstår inte hur Nylander klarar av det där, han måste sova bra på flygen.

– Däremot kan jag tänka mig att flytta till Ryssland igen, om jag kan spela och bo i Moskva. Helst då Spartak. Det är min klubb. Det är där jag växt upp och där jag spelat tills jag var 15. Det är ju inget topplag… det är ju ett skitlag egentligen. Har inte så bra ekonomi, men det spelar ingen roll. Det är min klubb.

”Jag måste bara sätta in tänderna först”

Vidare berättar Dmitri Lavrentiev om sin barndom i Ryssland. Om hur han och hans polare var runt och såg på matcher var och varannan dag i Moskva. Inte bara på Spartak, eftersom hans bästa vänner höll på CSKA var han även mycket där och kollade på superlaget under deras storhetstid.
– Egentligen var ju farsan min största idol när jag var liten. Men Larionov var en förebild… och Krutov. Larionov är en fantastisk hockeyspelare. En smart spelare. Försöker ta efter mycket från honom.

Att ha Krutov som en av barndomsidolerna var klockrent. Ett slagskott från en match i danska ligan har satt sina spår på Dmitris övre tandrad och jag såg en ganska fin bildtext framför mig när jag skulle avsluta med att ta lite bilder.
– Jag måste sätta in tänderna först bara, sa han och rusade iväg för att hämta framgarnityret och täppa igen gluggen.

Vad gör du? Skärp dig, klart vi ska ha bild utan tänder!
– Haha… nej, det går inte. Tjejen skulle döda mig om hon fick se en sån bild. Och alla polarna hemma skulle ha lite väl roligt åt en sån bild.

Imorgon: Mer om Dmitri Lavrentiev och hans danska karriär

Text: Robert Pettersson