Krönika: Glöm aldrig bort att sprida våra materialförvaltares livsberättelser

Har du någonsin träffat en materialförvaltare? Grattis, i så fall. Det finns få människor som lämnar så tydliga avtryck innanför ens bröstkorg. Nu i helgen ska Leksands IF lyfta en av sina hjältar som har ägnat över 40 år av sitt liv i klubben. Jag själv minns mitt möte med Tibro IK:s materialförvaltare Kurt Larsson för över ett år sedan – och hur han fick mig att inse att även personer som verkar i bakgrunden kan betyda otroligt mycket för en förening.

Vi stod i ett tomt omklädningsrum några timmar innan matchstart mellan Tibro IK och Tyringe SoSS i Alltvåan när Kurt Larsson berättade om sitt liv. Och jag lovar – allt är sant. Som att han ställde väckarklockan på fem varje morgon när han jobbade på Volvo för att han skulle hinna förbi ishallen och ta ut tvätten ur torktumlaren. Eller att han efter åtta slitiga timmar på jobbet stämplade ut och åkte direkt till ishallen för att mata tvättmaskinerna med en ny hög med svettiga hockeykläder. Så gjorde han – under 40 långa år. Och som om det inte vore nog säljer han än i dag, vad jag vet, bingolotter varje vecka utanför Ica för att dra in de där extrapengarna som kan betyda överlevnad eller konkurs för en så liten förening som Tibro IK.

Men det var något annat som Kurt berättade den där kalla vinterdagen i Tibro som fastnade hos mig. Något som verkligen fick mig att förstå hur stor hans kärlek till klubben var – och fortfarande är.

Det är något speciellt med materialförvaltare. Fråga vilken hockeyspelare som helst, de kan liksom inte undvika att le när de får prata om personerna som alltid har vankat fram och tillbaka i omklädningsrummen när vardagen känts både enkel och svår. För spelarna har deras materialförvaltare alltid haft stenkoll på vattenflaskorna, tejprullarna och underställen.  De har varit personerna som varje dag – nästan året runt – sett till att deras sura hockeykläder luktat gott vid nästa träning. Och just därför är det kanske inte så konstigt att det är just materialförvaltarna som i slutändan betyder så mycket för spelarna.

För mitt bland alla hockeyskydd, ljumna matlådor, långa resor och prestationsångest inför dödsviktiga strecksstridsmatcher hittar de ofta varandra. Trots att det kan skilja 40 år mellan dem.

Fråga vilken spelare som helst. Det är många som kommer att berätta att just deras materialförvaltare alltid hade tid att lyssna: det är många som kommer att säga att just deras materialförvaltare alltid vände en jobbig dag till ett leende.

I samband med Leksands IF:s hemmamatch mot Rögle BK nu i helgen har Leksand bestämt sig för att hylla Harry Persson. En viktig hyllning, på flera sätt. I 40 långa säsonger var han nämligen materialförvaltare för a-laget. För att koka ned det ännu mer: han fanns med när Leksand fick lyfta sina SM-guld men även när de kämpade för att inte rasa neråt i seriesystemet. Till slut gick han i pension 1999 – men han har ändå valt att återvända flera gånger för att hjälpa till när föreningen behövt någon att luta sig mot. Nu ska alla samlas – både den äldre och yngre generationen – för att rikta sin kärlek mot en person som har valt att ägna hela sitt liv åt en och samma förening.

Det livsvalet är – som ni förstår – den ultimata kärleksförklaringen för en klubb, men också för allting annat som ryms inom ishockeyn.

Det är tydligt att materialförvaltarna lämnar stora hål efter sig när de inte längre finns hos föreningarna. Speciellt i dag – när människor inte engagerar sig på samma sätt, när många ser till sin egen karriär framför allt annat, när nästan alla väljer att gå vidare till andra städer och länder för att hitta nya äventyr att hänga upp vardagen på.

Därför sticker många materialförvaltare ut.

Vad som än händer i föreningen – eller i deras egna liv – stannar de kvar.

De är precis som spelarna som bestämmer sig för att stanna i sina moderklubbar under hela karriären trots att de har betydligt saftigare anbud från annat håll. De är ovanliga, nästan unika i sina föreningar. Men de finns där om man bara bromsar in och tittar riktigt noga.

I februari tog AIK:s materialförvaltare Roger Andersson sina sista andetag och lämnade AIK i bottenlös sorg. Och hela föreningen samlades för att minnas en person som alltid gjorde sitt bästa för att lyfta andra, som alltid fanns i de lysrörsklädda korridorerna och spred en känsla som viskade vad klubben varje dag kämpade för och fortfarande kämpar för. Några timmar efter hans bortgång pratade AIK-legendaren Mattias Norström med Sportbladet och ringade in precis varför Roger Andersson var så otroligt uppskattad och saknad:

– Mitt bästa minne av Roger är när jag hälsade på honom efter att jag blivit NHL-proffs 1993. Den glädje och värme som han gav mig då bär jag med mig resten av livet. Han var så genuint glad för mig.

Men det var inte bara legendarerna som hade något att säga om Roger Andersson – även de betydligt yngre spelarna skickade ut sina kärleksbrev och hoppades att alla som läste deras ord skulle förstå hur mycket han faktiskt hade gjort för dem genom att bara finnas där varje dag. Han var – precis som Harry Persson – en person att alltid luta sig mot.

Tillbaka till Tibro. Vi hade precis slagit oss ner i köket som låg i samma byggnad som ishallen när spelare efter spelare droppade in och hälsade glatt på Kurt innan han fortsatte att berätta om sina dagar som materialförvaltare för klubben. Han sa att han hade valt bort utlandsresor varje år för att finnas på plats i Tibro, han berättade hur han brukade jobba extra på sommaren för att frigöra tid till hockeysäsongen – men han vände också på det och förklarade hur mycket han fick tillbaka från både yngre och äldre spelare varje säsong han bestämde sig för att fortsätta med det som på många sätt hade blivit hela hans liv.

Det var först när alla spelare och ledare hade gått in i ishallen för att värma upp inför matchen som Kurt pekade på köksgolvet och berättade att han – för några år sedan – brukade sova därinne för att det gjorde jobbet som materialförvaltare smidigare.

Hela proceduren var väldigt enkel, men ändå så fin: när alla andra hade åkt hem på kvällen brukade han dra fram en massagebänk till köksavdelningen som låg – och fortfarande ligger – precis intill omklädningsrummet. Efter det la han sig på massagebänken utan något täcke på sig och stirrade upp i taket och tänkte på den viktiga matchen som Tibro IK skulle spela dagen därpå.

Sedan somnade han in till det dova ljudet av fulladdade torktumlare som snurrade sig genom natten.