Knacka Kanada!

Junior-VM är en helt magisk turnering, och jag febrar redan inför vad som komma skall. Inte bara är den rent spelmässigt väldigt frejdig och underhållande, den är också tidsmässigt helt perfekt inplanerad mitt i serielunken under en julhelg där man i största allmänhet kan skrota runt lite planlöst i tjocka innetofflor och smaska skinkmackor och kolla hockey. Och inget slår den årliga uppgörelsen med svinjävla Kanada – vår stora nemesis och hockeykulturella motpart.

Jag tycker i allmänhet att sportslighet är trist. Eftersom jag själv är en obotligt dålig förlorare och har en extremt socialt handikappande relation till nederlag älskar jag också att se likaledes dåliga förlorare bära sig illa åt. Jag har tvärtemot många andra idrottsintresserade inga som helst problem med förlorande lag och spelare och tränare som blir sinnesförvirrat förbannade. Jag tycker det är helt OK att vägra ta i hand och man kan till och med börja slåss och bråka i korridorer och på presskonferenser utan att jag tappar förståelsen. Förluster svider och de svider allra värst när man inte är van vid att förlora. Men jag har förbannat svårt för folk som gnäller. Att slå sönder ett omklädningsrum och att lipa i tidningarna är två vitt skilda saker.

Nu slutade ju förra årets JVM så som det oftast gör, att Sverige inte vann. Men svensk juniorhockey tog i samma turnering ett väldigt viktigt och banbrytande steg när man besegrade Kanada i gruppspelet och framkallade den allra värsta egenskapen hos en dålig och ovan förlorare – gnällandet.

Missförstå mig nu rätt. Jag fullkomligt älskar nordamerikansk ishockey – i konkurrens med öl och kött är det min största passion i livet och det är en fullständigt magisk upplevelse för en ishockeyintresserad människa att över huvud taget befinna sig i en hockeyfebrande stad i Kanada eller USA. Mina riktiga hockeyhjältar var aldrig Fedorov eller Bure, utan snarare killar som Jeremy Roenick, Cam Neely, Scott Stevens eller Brendan Shanahan. Hårda, kaxiga och bredkäftade jänkare och kanadicker är i mina ögon störtcoola profiler. Den högintensiva ishockeyn där spelet böljar fram och tillbaka i ett rasande tempo och där man dumpar pucken djupt i anfallszon och vinner närkamper är i mina ögon så oerhört mer sevärd än vilken pucktrollande ryssfemma som helst. De mest underhållande landskamperna genom tiderna har nästan alltid varit hatmöten mellan USA och Kanada, såsom OS-finalerna 2002 och 2010 samt den magiska World Cup-turneringen 1996.

Just därför var förra årets seger både skön, banbrytande och livsviktig för svensk ishockey. Sverige har nosat på det här i några år, men har skrämts till förluster av de skrikiga och högljudda kanadensiska tonåringarna. På nyårsafton förra året lyckades Sverige för första gången på evigheter besegra Kanada i en viktig match på juniornivå, och även om den emotsedda drömfinalen uteblev är just den segern är något man måste våga ta med sig in i årets turnering. För i år är vi verkligen inte kompisar. Med segern kom också det kanadensiska gnällandet och påhoppen och osportsligheten, och när årets turnering startar kan vi vara väldigt säkra på att man inte glömt förra årets batalj. Trots rivaliteten med USA och den besvärliga relationen med ryssarna är Sverige det lag som kanadensarna helst vill ge på nöten.

Omedelbart efter matchen dök det upp artiklar i kanadensisk media som ifrågasatte domarinsatsen, som ifrågasatte tiden på dygnet matchen spelades, som ifrågasatte turneringens format och som ifrågasatte bristen på fysiskt spel. Vissa svenska spelare hånades för sin knaggliga engelska och blev medvetet citerade med språkfel. Roger Rönnberg blev mer eller mindre hotad, och uppmanades att ”passa sig” och ”visa respekt” efter sina uttalanden om Kanadas spelstandard. Gud vet hur många ”motherfucker” och ”cocksucker” och ”swedish faggot” och ”chicken swede” och ”pussy” och ”asshole” som aldrig lämnade tankestadiet hos de kanadensiska skribenterna.

Det här är inget nytt och den kanadensiska kulturen och förhållningssättet till sin roll som ledande ishockeynation är i sammanhanget rent vidrig. Detta blir ännu mer uppenbart när man lyckas nita dem. Det räcker med att läsa några självbiografier för att räkna ut vilket förakt mot europeiska spelare som bubblar under ytan på vissa håll och kanter i de ridande polisernas land. Theo Fleury skryter till exempel om att han varje år arrangerade en sommarfest för lagkamraterna i Calgary där inga européer var välkomna – och Bob Probert berättar i sin självbiografi att han förvisso blev riktigt sur när Chris Chelios tog över hans tröja nummer 24 i Detroit men var glad att det åtminstone inte var en europé. Tänk er motsvarande uttalande i svensk fotboll – att till exempel Kennet Andersson i sina memoarer skulle beklaga sig över att hans roll som landslagets skyttekung numera upptas av en ”jävla bosnier”?

Ärkedåren Don Cherry driver sedan 30 år en kampanj mot allt som inte är kanadensiskt. Kanadensiska juniorspelare fostras i en våldskultur och en inställning till slagsmål och tacklingar mot huvudet som är lika beklagansvärd som den rent dramaturgiskt är en väldigt stark intresseväckare. När Kanada inte ens spelade om medalj i OS 2006 pratade man om att OS var en överflödig turnering i stil med VM och att NHL-spelare inte borde delta i fortsättningen. När man sedan vann guld igen 2010 lät det minst sagt lite annorlunda.

Detta lipande är oerhört tröttsamt. Kanada har alltid tillåtits spela över gränsen, fått allt på sina villkor vad gäller rinkar och speltider, de har fått spela sin typ av hockey med amerikanska domare, de har ostraffat fått köra över målvakter och stjärnspelare – vi minns alla överfallet på Foppa i VM 2003 och det var ingen tillfällighet att man förra året försökte köra sönder Adam Larsson. I alla år har man kommit undan med diverse regelbrott och det har oftast slutat med guldmedaljer. Just därför skulle jag önska en aningen större ödmjukhet hos de kunniga kanadensiska krönikörerna när man faktiskt förlorar – men en nation som nästan alltid får som de vill och nästan aldrig förlorar har en märklig förmåga att alltid skylla bort förluster på annat än sin egen insats.

Förra årets seger visade att ett svenskt juniorlag kan spöa jänkare och kanadicker på deras egen hemmaplan, i deras egna fullsatta lador och att vi bäst gör det genom att kombinera de starka elementen i vår egen ishockey med den framgångsrika spelstilen som mejslats fram på de små rinkarna i Nordamerika. Det viktiga nu är att vi inte själva faller in i gnällandet om det börjar gå emot, utan bestämmer oss för att istället nedlägga hockeyns stormakt med fart, fläkt och fysik. Då smärtar det allra mest.

Jag tycker Roger Rönnberg förfogar över en mycket konkurrenskraftig trupp, men den viktigaste ingrediensen i laget är ändå vetskapen om att kanadensarna inte är oslagbara. Vi har en alldeles lysande möjlighet att åka till svinkalla Calgary och köra en stor jävla dalahäst i solar plexus på hela det självgoda kanadensiska hockeyetablissemanget. Heja Sverige, friskt humör!

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

PETER SIBNERS TIDIGARE KRÖNIKOR:
21/9: ”NHL och vägvalet”
25/9: ”Artister är inte traditionell arbetskraft”
27/9: ”Morsgrisar får inte kyssa Stanley Cup”
30/9: ”Livet på farmen”
1/10: ”AHL och motivationen”
4/10: ”Den där Europaligan”
6/10: ”Importer – vad är problemet?”
8/10 ”Det gröna fältets snack”
11/10 ”Den lilla klubben och eliten”
14/10 ”SPELA HOCKEY, SVENSKJÄ#%AR!”
18/10 ”Ansvar, respekt och smärta”
19/10 ”Trippelfail!”
22/10 ”Du suger!”
25/10 ”Den där näringskedjan”
29/10 ”Bråk, fylla och dålig moral”
1/11 ”En förlåtande bonnjävel”
5/11 ”Lönetak inget för elitserien”
7/11 ”Besvikelsen vid smörgåsbordet”
12/11 ”Lidström för stor för folkets kärlek”
19/11 ”Ryssland är inget hot”
22/11 ”Öppna dörren till elitserien”
26/11 ”Det måste lukta handske”
29/11 ”NHL93 returns!”
3/12 ”Guld eller grus?”
6/12 ”Mike Danton och det där föredömet”