JVM-spelare som lämnat oss

Det är inte i många andra sammanhang som man som åskådare kommer närmare ett lag än under ett junior-VM. Visst kommer man med tiden nära sitt favoritklubblag, men där handlar det som sagt om just tiden man lägger ned på det. Ett junior-VM varar bara under ett par veckor, men ändå lär man ofta känna spelarna – även om relationen är enkelriktad.

Den största anledningen till att just junior-VM befäst sig så starkt i hockeyhem världen över är förstås den frejdiga hockey som spelas. En annan är ungdomarnas frispråkighet, så väl i klassisk media som på sociala medier. Personligheter som Evgeny Kuznetsov, P.K. Subban och Fredrik Claesson är svåra att inte knyta an till.

Inte sällan är det också här, i junior-VM, som vi hittar våra blivande favoritspelare från andra nationer än Sverige. För hur kul är det inte att följa en spelare från junioråldern och hela vägen till Hall of Fame? Det är inte mycket som slår det, skulle jag vilja påstå.

Just de där första senioråren, de år som följer efter ett JVM, betyder ofta otroligt mycket för hur en karriär kommer att se ut. En del spelare får inte ens chansen att lira JVM, men kommer tillbaka och blir superstjärnor ändå. Andra är likt Sidney Crosby stjärnor hela vägen, och så har vi dem som går från att vara hot stuff till att knappt platsa i de lägre divisionerna.

En fjärde typ av spelare är de som aldrig får chansen att visa vad de går för. Kanske var det en skada som satte stopp för karriären redan under tidiga år, kanske var det en tuff sjukdom. Tolv spelare från de tio senaste årens junior-VM gick det ännu värre för. Tolv spelare som vi är många som knutit an till genom åren. Tolv spelare som inte fick chansen att leva.

Alexei Cherepanov var den största stjärnan av dessa spelare. Som rookie i KHL-företrädaren Ryska Superligan var han bättre än stjärnor som Alexander Ovechkin, Ilya Kovalchuk och Evgeni Malkin. Han ansågs av många experter vara den spelare i 2007 års draft som besatt mest ren talang, men draftades ändå så sent som nummer 17 på grund av den där berömda ”ryssfaktorn”. Han gjorde två raka JVM för sitt Ryssland, varav ett i Mora och Leksand där han utsågs till hela turneringens bästa forward. Cherepanov spåddes en lysande framtid, en framtid han aldrig fick uppleva. ”Leshas” hjärta stannade under en match i oktober 2008. Han blev bara 19 år gammal och hockeyvärlden gick miste om en otrolig talang.

Daniil Sobchenkos flickvän framför dennes minnesplats.

Ryssland är det land som förlorat i särklass flest talanger. Från de tio senaste årens ryska JVM-trupper finns nio spelare inte längre i livet. Det har dock sin, om än hemska, naturliga förklaring. Samtliga spelare förutom Cherepanov tillhörde Lokomotiv Yaroslavs organisation under förra säsongen, och resten förstår ni nog själva. Det är inte utan att det hugger till i hjärtat när man inser att det i princip är två hela femmor som raderats ut. Av dessa åtta Lokomotiv-spelare väljer jag att lyfta fram backen Yuri Urychev och forwarden Daniil Sobchenko, som båda två fanns med i det ryska guldlaget från 2011. Det var två killar som så väl personifierade den laganda och kämparglöd som den upplagan av det ryska JVM-laget präglades av.

Luc Bourdon.

Det är som sagt mest ryssar som fått det där tragiska korset bredvid sitt namn på Eliteprospects.com. Övriga nationer som förlorat talanger i alldeles för tidiga år är Tyskland, Kanada och Tjeckien. Tyske Robert Dietrich avled även han i Lokomotiv-katastrofen, medan tjeckiske Stefan Blaho och kanadensiske Luc Bourdon gick bort i trafiken.

Så väl Blaho som Bourdon var bara 21 år gamla när de fick lämna jordelivet. Den sistnämnde gjorde två JVM för sitt Kanada och vann även två guld. Han draftades redan som nummer tio och sågs som en blivande storback för Vancouver Canucks. 21-åringen, som i dag skulle ha varit 25, avled i sviterna av en MC-olycka där han frontalkrockade med en långtradare. Tjeckiske Blaho var två år äldre än Bourdon och dog även han i en trafikolycka.

Stefan Blaho.

Ibland kan det vara bra att bli påmind om hur skört livet kan vara, och att hockey kanske inte alltid är allt. Undertecknad kände själv två av de här killarna personligen. Två lovande hockeyspelare med hela livet framför sig. Ingen av dem hann ens fylla 21.

Få gånger kommer vi närmare en spelare än under ett junior-VM. Få är också de gånger då vi får upp ögonen för så många nya talanger som vi får under ett junior-VM. En del av dem går storslagna karriärer till mötes, andra får inte ens chansen att försöka.

En del av er fick säkert upp ögonen för några av de här killarna under just juniortiden. En del blev blott ett minne så snart turneringen avslutats och guldhjältarna prisats. Andra kanske har levt kvar i era hjärtan och hjärnors minnesvalv. Det är inte att jämföra med att människor dagligen dör i svält och elände världen över, vilket vissa säkert kommer att vilja påstå. För även om relationen till dessa spelare aldrig var mer än enkelriktad var det ändå en relation, och brustna relationer gör alltid ondare än vad förlusten av det okända gör.

Vad jag vill få ut av det här? Jag hoppas att det finns fler där ute som kommer att minnas och hedra de här killarna, men också att folk fortsätter att knyta an till nya spelare. Laget bör förvisso alltid komma före jaget, men håll med om att de där spelarna som har det berömda det:et alltid kan addera en extra dimension till en match? Upptäck nya favoriter och lär er att uppskatta dem, folks!

/Lovisa Munter

Text: JVM 2013