Idag skulle Stefan Liv fyllt 36 år: ”Mår dåligt varje gång jag ser korset på Eliteprospects”

Idag skulle en av våra största hockeymålvakter genom tiderna fyllt 36 år om han hade fått vara i livet.

Jag talar naturligtvis om Stefan Liv som så tragiskt gick bort i den hemska flygolyckan strax utanför Jaroslavl 7 september 2011 då ett helt hockeylag utplånades.
Jag hade förmånen att känna Stefan Liv. Inte så att vi skickade julkort eller ringde till varandra, men sprang vi på varann på stan så stannade vi till och pratade en stund. En väldigt, väldigt ytlig bekantskap kan man säga. Men det var alltid lika kul att träffa på honom och ”tjöta” lite hockey, vilket väl hände ungefär var tredje år eller något i den stilen.

Jag minns sommaren 2004, strax efter HV71 tagit sitt andra SM-guld med en Stefan Liv i högform då han höll nollan i fyra av sju finalmatcher mot Färjestad. Liv var hjälte i stan och jag befann mig på dejt. När jag och mitt kvinnliga sällskap äntrade ett av stadens mest populära fik på den tiden så satt Stefan Liv och några av hans lagkamrater där. ”Tjena Henke, läget?”, utbrast han. Minns inte vad jag svarade eller hur samtalet fortlöpte, men man kan ju säga som så att Stefans hälsning fungerade som en rätt bra ”icebreaker” mellan mig och mitt sällskap.

Stefan Liv firar efter HV71:s SM-guld 2004. Foto: Bildbyrån

Sista gången jag träffade Stefan Liv var något år innan olyckan. Jag kommer ihåg att jag frågade honom hur han orkade med att alltid ta sig tid att hälsa och stanna för att prata med folk han knappt känner. ”Äh, jag är inte mer än någon annan”, blev svaret. Jag är glad över att jag vid det tillfället berättade för honom vilken bra egenskap just det där är, att ta sig tid för och intressera sig för andra människor.

Dagen Stefan Liv dog kommer jag aldrig att glömma. Beskedet nådde mig på jobbet att hans hockeylag hade kraschat och att han troligtvis var med på planet. Det blev inte mycket jobbat resten av den dagen. Bekräftelsen från UD kom strax efter jag kommit hem till min och min sambos dåvarande bostad. Overkligt.
Jag, min sambo och några kompisar till oss åkte senare på kvällen upp till Kinnarps Arena där det utanför samlades tusentals människor för att hedra och minnas Stefan Liv. Supporterklubben North Bank supporters tågade från sin klubblokal, över E4:an, för att slutligen också dom ansluta till den sörjande församlingen. Jag tänker än idag på hur tyst det tåget var. Ett hundratal människor befann sig i det, men ingenting hördes om man bortser från skor mot asfalt och snyftanden.

Bild från minnesceremonin i Kinnarps Arena den 10 september 2011. Foto: Privat/Åsa Granath

Tyst var det också i Kinnarps Arena några dagar efter olyckan. Arenan var i det närmaste fullsatt, men tyst, kusligt tyst. Jumbotronen visade bilder från Stefans karriär och liv. Nere på isen samlades först delar av hans familj, gamla lagkamrater och övriga från HV71. Jag minns att det var hjärtskärande att se killar Stefan Liv spelat med ända sen junioråldern bryta ihop av sorg där nere på isen.
För mig var den dagen en kontrasternas dag. Direkt efter ceremonin i Kinnarps Arena begav jag mig till en kyrka för att vara med när min sambos brorsdotter döptes. Dopet förvandlades senare till bröllop för de nyblivna föräldrarna och man kan väl säga ett det är en dag jag alltid kommer bära med mig för resten av mitt liv. Dagen som innehöll sorg, mörker och uppgivenhet. Men också glädje, lycka, kärlek och framtidstro. 10 september 2011.

Hela Jönköping sörjde, och sörjer fortfarande, Stefan Liv som var så omåttligt populär i stan. Hans favoritlag bland stadens lokala fotbollslag var Husqvarna FF vars hemmamatcher han alltid såg på plats om han hade tid. Det slog aldrig fel, varje gång Stefan Liv var på plats på Vapenvallens läktare så brukade alltid speakern annonsera det: ”Mina damer och herrar: På läktaren: Stefan Liv.”, vilket alltid följdes av applåder och jubel från publiken.
Jag hörde för något år sedan en lokal journalist som sa att hon och hennes kollegor satt och grät samtidigt som de skrev artiklarna om hans död. Han brukade vara uppe och ta en kaffe på deras redaktion och hade med tiden blivit som en kompis till dom.

Personligen är jag av den uppfattningen att Stefan Liv hade sin bästa säsong i karriären framför sig. Det vittnar om inte annat den finfina försäsong han hade gjort i Lokomotiv. Jag vet att jag helgen innan flygkraschen tänkte på just detta när han höll tre raka nollor i en turnering. Min känsla var att han på allvar skulle etablera sig som förstemålvakt (bland de svenska målvakter som spelade i Europa vid tillfället) i landslaget den säsongen och vara en av KHL:s bästa målvakter. Nu blev det inte så och varje gång jag är inne på hans profil på eliteprospects mår jag dåligt över att se korset där hans ålder egentligen ska stå. Jag tänker på allt han hade kvar att uppleva rent hockeymässigt, men mest av allt såklart all tragik i att han rycktes ifrån sin familj och sina vänner alldeles för tidigt.  Åt helvete för tidigt rent ut sagt.

I samband med femårsdagen av flygkraschen i höstas skrev jag denna artikel på Stefan Livs moderklubb HC Dalens hemsida och i intervjuerna med hans forna lagkamrater Pelle Gustafsson och David ”Tuppen” Fredriksson summerar de rätt bra den gängse bilden av Stefan Liv: Vinnarskallen och medmänniskan.
– Av alla de jag spelat med så finns det ingen som kommer i närheten av hans vinnarskalle. Varje träning var som en slutspelsmatch för honom, han sköt puckar efter en på träning och man fick aldrig jubla när man gjorde mål, skrattar Fredriksson åt minnet från otaliga träningar tillsammans i HV71.
– Väldigt godhjärtad, svarar Stefans mångårige lagkamrat i HV71 Pelle Gustafsson på frågan om hur Stefan var som person och fortsätter.
– Han var alltid glad och brydde sig om alla, han tog ingen för varken mer eller mindre utan behandlade alla lika.
Läs gärna hela artikeln om ni vill.

Stefan Liv och Henrik Lundqvist.

Hela Jönköping befann sig i kollektiv chock och sorg dagarna, veckorna och månaderna efter flygkraschen. Jag kommer aldrig glömma rubrikerna i lokaltidningen dagen efter, hur de såg ut: Så svarta och fyllda med hopplöshet har jag endast sett rubriker en gång tidigare i mitt liv: När Olof Palme mördades 1986.

Jag minns att en kompis sa i samband med Stefan Livs död något i stil med: ”Om vi mår så här dåligt, fatta hur jävla tungt det är för hans familj då”. Självklart är det så. Inga barn ska behöva mista en förälder så länge dom är just barn och ingen ska behöva mista den man bara några månader tidigare gift sig med. Ingen förälder ska behöva överleva sin son och ingen ska behöva mista sin storebror som bara är 30 år ung.

Stefan Livs minne lever kvar i allra högsta grad i Jönköping och hockeysverige. Förutom att TV- puckens bäste målvakt vinner Stefan Livs pris och SM-slutspelets mest värdefulle spelare vinner Stefan Liv Memorial Trophy, har han fått en gata uppkallad efter sig utanför Kinnarps Arena. Moderklubben HC Dalen arrangerar varje år cupen Stefan Livs minne och sedan förra hösten samarbetar HC Dalen och HV71 i ett gemensamt projekt gällande målvaktsutbildning kallat Projekt Stefan Liv.

Stefan Liv, som bland annat fick vinna tre SM-guld, ett OS- guld och ett VM- guld under sin karriär, är ett av de största bevisen på att man som hockeyspelare aldrig ska sluta kämpa och kriga. Han var inte sedd som någon större talang som pojk- och juniorspelare och spelade därför inte TV-pucken eller några juniorlandskamper. Men i HV71 trodde ledningen, med dåvarande sportchefen Dag Larsson i spetsen, på honom och strax efter han tog förstaspaden i klubblaget fick han också debutera i landslaget.