I skuggan av en legendarisk far

Old School NHL – Marty Howe

Hans pappa har gått till historien som en av NHL:s största spelare. I dagens Old School NHL stötter vi på backen Marty Howe som berättar om hur det var att växa i upp skuggan av och spela tillsammans med ”Mr. Hockey” himself – Gordie Howe.

Gordie Howe är som bekant en av NHL:s genom tiderna bästa spelare. Två av Gordies tre söner, Mark och Marty, kom hela vägen till NHL vilket den tredje, Murray, inte gjorde. Här ska ni få träffa just Marty Howe i en lång intervju om en karriär där han hela har tilltalats som Gordies Howes son.
– När jag var barn tillbringade vi mycket tid i Detroit Red Wings omklädningsrum eftersom som pappa spelade i klubben. Vi åkte skridskor, bollade eller bara satt och tittade på deras träning. Spelarna var väldigt schyssta mot oss, men trots det fick coachen Lefty Wilson kasta ut oss ur omklädningsrummet ibland. Men då tog vi en tejprulle som vi gjorde en boll av och spelade landhockey i stället (skratt).
– Det var ju svårt att säga att jag inte hade pappa som idol då han var Detroits bästa spelare vid den här tiden. Bland alla duktiga spelare tyckte jag nog Bill Gadsby (1 248 NHL-matcher med Chicago, NY Rangers och Detroit) var extra bra.

Din bror Mark har en fantastisk NHL karriär bakom sig. Men hur kommer det sig att inte din bror Murray gick samma väg?
– Murray älskade verkligen hockey han med. Men är du bara 170 centimeter lång och väger runt 60 kilo är det svårt att lyckas som hockeyspelare. Han spelade lite juniorhockey uppe i Toronto med flera spelare som senare kom till NHL, bland annat Wayne Gretzky. Sitt sista år som spelare gick han på college samtidigt för att kunna vidareutbilda sig till doktor. Han gjorde rätt val och på University of Michigan träffade han sin fru Colleen (precis som Murrays mamma) och de har fyra barn tillsammans.

Hur började du spela för Detroit Jr:s?

Foto:

– Min mamma, Colleen, startade upp ett juniorlag i Detroit och ordnade så att vi fick spela i SOHA i Ontario. Laget kallades Olympia Agency. Det var ett riktigt bra lag och vi vann mästerskapet det året. Det var ju bara killar från Detroitområdet, men vi fick trots det spela i den kanadensiska ligan.
– Gordie kom ner på våra träningar då han hade tid. Han tränade oss aldrig men han åkte skridskor med oss, gav tips och råd om hur vi skulle passa eller skjuta. Han var alltid tillmötesgående mot alla killar i laget med just lite idéer om hur vi skulle bli bättre hockeyspelare.
– Min bror Mark och jag har spelat tillsammans större delen av våra liv. Det är nog bara två gånger som vi splittrat på oss och den första gången var i juniorligan då jag spelade för Toronto Marlboros medan Mark var kvar i Olympia Agency´s (Jr Wings) och den andra var då Mark fick vara med och vinna silver med USA i Sapporo-OS 1972. Förresten spelade vi heller aldrig tillsammans i Boston Bruins.

Coachades av Torontolegendar
Marty Howe kom att göra två säsonger för Toronto Marlboros innan han började sin riktiga satsning på hockey med spel i WHA för Houston Aeros.
– Mitt första år i Marlboros hade jag Frank Bonello som coach. Han var riktigt schysst mot mig och gav mig många viktiga råd eftersom jag verkligen behövde utvecklas som hockeyspelare. Fram till dess var ju faktiskt amerikansk fotboll min sport nummer ett. I Marlboros hade vi ett bra lag men vi var alldeles för beroende av vår förstakedja med Billy Harris, Steve Shutt och Dave Gardner och vann heller inte mästerskapet det året.
– Frank var ju tystlåten coach men väldigt duktig på att lära ut hockey. Han älskade verkligen hockey. Men det andra året flyttades han upp i organisationen och in kom istället George Armstrong som hade spelat många år i Toronto Maple Leafs i NHL. En riktigt rolig och pratglad kille med mycket kunskap som utvecklade oss vidare som spelare. Alla tre kedjorna kunde nu leverera poäng och vi hade även en bättre balans i laget det året och han fick alla i laget att lära känna varandra bättre vilket är ett måste om du ska vinna en titel, vilket vi också gjorde då vi vann Memorial Cup i Montreal. Även min bror Mark hade kommit till Marlboros det året vilket kom att betyda mycket för oss.

Inför säsongen 1973/74 lämnade du juniorhockeyn i Toronto Marlboros för spel i den nystartade WHA-ligan.
– Det stämmer. Efter att vi vunnit Memorial Cup fick jag chansen att bli proffs i Houston Aeros. NHL draftade inte spelare under 21 år då, så alternativet var att stanna ytterligare några år i Toronto. I Houston Aeros kunde jag och Mark få chansen att fortsätta utveckla oss som proffs så vi var förberedda om vi skulle få NHL-kontrakt i framtiden.
– Det blev som så att Gordie kom att göra comeback som spelare i en kedja bredvid mig och min bror. Det var näst intill ett magiskt år och vi hade en riktigt duktig coach i Bill Dineen och alla vi spelare blev som en familj. Veteraner så som Paul Popeil, Ted Taylor, Larry Hall, Gordie och många ytterligare hjälpte oss unga killar att snabbt komma in i proffslivet.
– Även det här året hade vi ett mycket välbalanserat lag med tre jämna kedjor och en bra mix av unga spelare och veteraner. Vi vann Avco Cup det året vilket var en helt fantastisk känsla och ett minne som jag alltid kommer att bära med mig.

Gordie blev ständigt utmanad

Foto:

Första matchen som Marty, pappa Gordie och Mark Howe spelade tillsammans i Houston Aeros var en träningsmatch mot Los Angeles Sharks.
– Sharks hade ett väldigt tufft spelande lag och redan vid första nedsläpp var det en av deras spelare som släppte klubban och ville slåss med Gordie. Pappa vek inte undan en tum utan slog honom i huvudet. Sedan tittade han utmanande in i deras bås innan han tog sina fem minuter i utvisningsbåset. När Gordie kom in igen var det nytt nedsläpp och en ny kille som ville utmana honom. Den killen fick samma svar som den innan och blev liggande i mittcirkeln, och Gordie fick ytterligare fem minuters utvisning.
– Hela den matchen var grinig med hur många utvisningar som helst. Gordie fick ytterligare fem minuters utvisning i andra perioden och med det fick han inte spela mer i matchen. I bytet efter blev det ett jätteslagsmål mellan avbytarbåsen.
– Min backpartner, Dunc McCallum, bröt benet i den matchen och kom efter det aldrig riktigt tillbaka som hockeyspelare. Det här var ju en intressant start på proffskarriären. Ofta minns man ju inte mycket från då man var 19 år och bara var lycklig över att få spela. Men just det här tillfället och matchen glömmer jag aldrig.

Var det mycket ”trashtalk” mot dig och Mark för att just Gordie var er pappa?
– Inte från spelarna utan det var mera från publiken. I hela mitt hockeyliv har jag fått höra att jag inte kommer bli lika bra som pappa. Det var ju inte speciellt originella kommentarer och jag blev heller aldrig ens hälften så bra som Gordie, men å andra sidan är det kanske bara tre eller fyra spelare som har varit bättre eller lika bra som Gordie.
– Jag lade i alla fall ingen energi på det utan jag var nog realistisk och lade min energi på att ha kul på isen.

Säsongen 1973/74, som var Marty Howes första i Houston, vann klubben Avco Cup efter att ha besegrat Chicago Cougars med 4-0 i matcher.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag och vi arton spelare och alla ledare blev som en stor familj. Vi hade även väldigt många spelare med en bred erfarenhet. Men framförallt jobbade vi oerhört hårt varje träning och match, något som inte känns speciellt jobbigt då man har så kul tillsammans.
– Houston var det bästa laget då och det hade varit en skräll om Cougars hade slagit oss i finalen. Tre bra kedjor, bra målvakter och rutinerade backar – förutom jag då (skratt).
– När vi kom tillbaka till Houston hade vi en lång fest. Det var ju en dröm att få vinna Avco Cup så det gällde att njuta eftersom man inte visste om man skulle få chansen att vinna igen.

Fick hjälp av backlegendar
Men det gjorde Houston Aeros. Redan säsongen därpå vann laget ånyo Avco Cup efter att ha slagit Quebec Nordiques med 4-0 i matcher. Året därefter, 1975/76, besegrade svensklaget Winnipeg Jets dock Houston i finalen.
– Winnipeg hade en bra balans i laget med tre bra femmor som spelade med mycket fart. Vi försökte få matcherna att spelas i ett lägre tempo utan att lyckas. De spelade bra och förtjänade att vinna Avco Cup och det här var ju starten på en invasion av europeiska spelare i WHA och NHL.

Vilken säsong kom att bli din bästa i Houston Aeros?
– Den fjärde, vilket också var min sista i Houston. Jag hade blivit bättre men framförallt klokare i mitt spel. Min styrka var ju mitt skott och det var något som jag tränade ytterligare på varje dag på träningarna. Vår coach Bill Dineen lät alltid annars oss spelare stanna kvar efter träningen och träna på våra svagheter. Min svaghet var ju min backhand så Doug Harvey kom ner till vår träning och gav mig övningar som jag skulle träna på. Något som jag fick nytta av då jag skulle lyfta ur pucken ur zon efter sargen då jag i första hand var en defensiv spelare.

Inför säsongen 1977/78 lämnade du, Mark och Gordie Houston för spel i New England Whalers, hur kom det sig?

Foto:

– Förhandlingarna med nya ägarna i Houston bröt samman. Vi tre älskade verkligen att spela för Houston och våra fans, men nu var det dags för något nytt. Vi var över till Boston och talade med Bruins om att spela där. Men då skulle inte Gordie få spela utan han skulle få ett toppjobb inom Bruins. Gordie ville spela i stället så vi tackade nej.
– Vi åkte i stället till Hartford och förhandlade med New England. Visserligen var det betydligt mindre pengar där men då fick vi tre i familjen få spela tillsammans. Jag är glad att vi valde Hartford även om det inte var en speciellt bra tid för mig som spelare. Laget var splittrat och vi hade en ”screamer” till coach. Jag hade aldrig spelat i en sådan här organisation och det kom att bli som en kulturchock för mig. Jag trivdes inte alls med min hockey och det gick så långt att jag inte ens ville gå ner till träningarna. Man sa att jag var för vek för att spela hockey på den här nivån. Jag var riktigt deprimerad, vilket gjorde att det här blev min mörka tid som spelare.

Montreal Canadiens draftade dig 1974, varför spelade du aldrig där?
– Jag pratade aldrig kontrakt med Montreal. Min dröm var ju att få spela för Detroit Red Wings och vi var på väg dit när Ted Lindsay var general manager i klubben. Men han ville inte ha några Howe i klubben eftersom han tyckte att Mark hade talangen men inte storleken med sig och jag storleken men inte talangen. Men jag tror att det handlade om att han inte ville arbeta tillsammans med vår mor eftersom hon var en så stark person som inte var tyst om hon tyckte något var fel.

Fick nytändning i Boston
Säsongen 1979/80 lämnade New England Whalers WHA för att bli Hartford Whalers och spela i NHL. I laget fanns bland annat en mas från Falun, Thommy Abrahamsson.
– Det var väldigt stort för Hartford att flytta över till NHL. Jag skickades dock till farmarlaget Springfield i början av den säsongen eftersom Hartford nog hoppades på att någon klubb skulle köpa mig. Men jag bröt handleden på två ställen och var tillbaka först till slutspelet mot Montreal.
– Mitt första NHL-mål kom i det slutspelet trots att mitt skott inte var speciellt bra längre. Gordie hade åkt in framför mål så att alla mer eller mindre ramlade och låg i en hög framför målet. Jag hade bara att lägga in pucken mot mål så gick den in. Känslan då Gordie kramade om mig efter det målet var fantastiskt. Han visste hur tufft jag hade haft det den säsongen.
– Thommy var en bra och ganska normal kille. Men annars ville jag helst bara komma så snabbt som möjligt från träningarna under mina år där. Jag gifte mig med min fru Maria när vi kom till Hartford och det var det bästa med de här åren. Vi älskar att bo i Connecticut och vi har många vänner här efter våra 33 år här och vi kommer nog aldrig att flytta.

Säsongen 1982/83 lämnade Marty Howe för spel i Boston Bruins i en säsong.
– Det var det bästa som Harford gjort för mig. Efter säsongen 1981/82 sa coachen i Hartford, Larry Pleau, att jag inte skulle bli inbjuden till campen nästa sommar utan att jag skulle få spela med farmarlaget Springfield i stället. När jag bad Hartford sälja mig svarade Larry att han inte hade tid men skulle jag hitta en klubb själv skulle Hartford betala halva min lön. Gissa om jag blev glad och jag småskrattade då jag satte mig vid telefonen och först ringde Detroit. Där fanns det ingen plats eftersom Detroit just börjat föryngra laget. Men då ringde jag i stället Harry Sinden hos Boston Bruins som inte ville ge några löften men bjöd in mig till deras camp.

Foto:

– Det blev som att födas på nytt som hockeyspelare. Gerry Cheevers var spelande tränare och till backpartner fick jag Brad Park, kan det bli bättre (skratt)? Vi gjorde en mycket bra säsong och gick till semifinal i Stanley Cup där vi förlorade mot New York Islanders.
– Efter säsongen tog Emile Francis över Hartford och fick hela organisationen att ändra attityd. Jag gick tillbaka dit och Francis lyckades göra ta Harford från bottenlag till topplag.

Fram till och med 1985 spelade Marty Howe för Hartford Whalers och efter ett kort inhopp som spelande tränare 1993 i Flint och assisterande coach för bland annat Chicago Wolves i AHL fram till 2006 valde han att lämna ishockeyn.
– Jag var assisterande coach till John Anderson i Chicago och vi hade några framgångsrika år och vann mästerskapet tre gånger. Men min mamma var väldigt sjuk under de här åren så jag klev av tränarjobbet för att hjälpa pappa i hans bolag i stället.
– Jag bor som sagt var kvar i Connecticut tillsammans med min fru Maria och våra tre hundar Olivia (labrador), Caremel (collie) och Ace (blandras). Det känns bra nu när mamma har gått bort att få umgås men Gordie. När jag var tränare blev det bara att vi sågs tre eller fyra gånger om året. Nu reser vi över hela USA och Kanada på några framträdande tillsammans men framför allt åker vi ut på några fisketurer ihop. Men den bästa fångsten gjorde jag redan 1977 och hon står fortfarande ut med mig, avslutar en skrattande Marty Howe för hockeysverige.se och Old School NHL.

Text: Uffe Bodin