Hockeyn växer på Nya Zeeland: ”Hade vi i Sverige haft samma entusiasm hade vi vunnit VM-guld varje år”

Hockey på Nya Zeeland? Jodå, det finns, och under ett par år hade de svensk draghjälp i utvecklingen.
— Vi skulle träna tjejer, men vi hade ingen aning om hur många det var. Det visade sig vara 20-25 tjejer där den yngsta var sju, åtta år och den äldsta runt 50, minns den tidigare förbundskaptenen Uffe Hall tillbaka.

AUCKLAND/STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Vilken nivå håller hockeyn på Nya Zeeland? Finns det ens hockey där? Hockeysverige.se besökte Auckland som är lite av hockeyns huvudstad på vulkanöarna inte så långt från Sydpolen. Ishallar finns det, absolut. Det är dock mest öppna för allmänhetens åkning, men det finns även både en dam och herrliga. Båda herr och damlandslaget spelar i B-divisionen och två som spelat för Canterbury Red Devils är svenskbekantingarna Maxim Fokin och Marcus Bengtsson.

En av Nya Zeelands sex ishallar. Foto: Ronnie Rönnkvist

Under två säsonger hade Nya Zeeland en svensk förbundskapten på damsidan. Det handlar om Ulf Hall som numera styr SIF-laget i TV-pucken. Hockeysverige.se stämde träff med Hall strax efter vår hemkomst från Nya Zeeland för att få en närmare inblick i hockeyn på andra sidan jorden.
– Hela grejen med att jag blev förbundskapten där var att Nya Zeeland frågade Svenska ishockeyförbundet på konferenserna man har under VM om Sverige kunde hjälpa dom att utveckla deras hockey, berättar Ulf Hall när vi slagit oss ner med varsin kopp kaffe på Globe Hotel som ligger där gamla ödledammarna låg vid Johanneshov.
– Nya zeeländarna hade influenser från olika delar av världen, ryssar, kanadensare, finnar… Hur många som helst. Christer Englund, som då var ordförande, fick frågan och han tog den vidare. På den vägen blev det att jag och Björn Pettersson fick uppdraget att åka dit.
– Jag minns att jag fick ett e-mail av Tommy Boustedt, som är en barndomskamrat till mig, där det stod ”Vill ni åka till Nya Zeeland och utveckla hockeyn där?” Jag svarade direkt ”Ja, för fan…”.

VISSTE KNAPPT ATT DET FANNS HOCKEY

Ulf Hall såg det som ett äventyr även om han knappt visste att det fanns hockey på Nya Zeeland.
– Vi var först dit två vändor och blev då mer och mer involverad i deras hockey. Först ville dom att jag skulle ta deras herrlandslag och Björne dom yngre landslagen så vi fick en röd tråd genom verksamheten.
– Av olika skäl blev det inte så med Björne. Då ändrade sig Svenska Ishockeyförbundet och frågade om jag ville ta tjejerna istället eftersom man såg en större potential för tjejerna att klättra på rankingen än killarna av konkurrensskäl.
– På Nya Zeeland fungerade det så att alla får betala och komma på en camp, så jag hade en 35-årig mäklare som var ute på träningspass i skjorta, brallor, hjälm och klubba. Jag har haft en målvakt som var 52 år och som hade börjat spela hockey då hon var 50 år. Dessutom var hon präst och svor som en borstbindare ute på banan. Det var verkligen helt fantastiskt.

En väldig massa skridskor. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vilka var dina första intryck då du landade i hockeyn på Nya Zeeland?
– Det var så långt ifrån det vi är vana vid. Omklädningsrum i hallarna är ingen självklarhet. Alla sex ishallarna är privatägda och drivs då såklart som vinstdrivande företag. Då prioriterar hallarna ”private skating”. Hallarna är jämt fulla och Nya zeeländarna verkligen älskar att åka skridskor, men man har jättesvårt att få dom till hockeyn.
– Hockeyn, konståkningen och speedskating dela på tiderna som sedan är kvar. Med andra ord är istider jättesvårt. Jag har sett småungar gå ut och träna klockan halv tio en vardagskväll, men hur lyckliga som helst för att få spela ishockey. Då ska man veta att föräldrarna suttit och kört två timmar enkel resa för att dom här barnen ska kunna vara på is i en timme och tio minuter.

FÖRBUNDSKAPTEN I TVÅ SÄSONGER

Ulf Hall minns en speciell episod från någon av första dagarna som hockeycoach på Nya Zeeland.
– Vi kom till Dunedin efter att vi hade rest hur många timmar som helst. Vi skulle träna tjejer, men vi hade ingen aning om hur många det var. Det visade sig vara 20-25 tjejer där den yngsta var sju, åtta år och den äldsta runt 50.
– Det var public skating samtidigt så under protest ställde vaktmästaren ut koner från tekningspunkten ner till kortsargen. Där fick vi hålla till. Jag försökte i smyg flytta upp konorna lite, men då fick jag en riktig utskällning av vaktmästaren (skratt).
– Vi körde där i alla fall under två timmar, skridskoteknik, pass, mottag… grunder helt enkelt. Tjejerna var otroligt entusiastiska och tyckte det var det bästa dom varit med om. Björne och jag sa till varandra innan träningen ”Det går inte, vi ställer in och skiter i det här”, men vi var trots allt där för tjejernas skulle och det blev väldigt lyckat.

Du var förbundskapten för landslaget under två säsonger, vilken nivå höll tjejerna?
– Det är inte ens i närheten av tjejerna i SDHL. Inför mitt andra VM låg vi på träningsläger i Norrtälje innan vi åkte till Spanien. Vi spelade mot en mix av Norrtäljes dam och flicklag. Dom tjejerna hade en bit kvar upp till SDHL, men slog oss med 7-0 eller liknande.
– Nicole (Hall, Ulfs dotter) var med och då var hon elva år. Med andra ord låg tjejerna från Nya Zeeland jättelångt efter.
– Det intressanta är ändå att topparna är helt okej. Anna Goulding, som var kapten under min första säsong, spelade i SDHL med Leksand säsongen efter. Nu har hon flyttat tillbaka till Nya Zeeland.
– När vi låg på lägret i Norrtälje hade Leksand bortamatch mot Brynäs. Då hyrde vi en buss och åkte upp till Gävle. Vi åkte dit, men hon visste inte om det. Helt plötsligt sitter hela Nya Zeelands landslag på läktaren då hon ska ut och spela mot Brynäs. Det var riktigt häftigt och jag tror att hon hade lite svårt att spela första bytena.

Uffe Hall var förbundskapten för Nya Zeelands damer. Foto: Ronnie Rönnkvist

Det finns även en damliga på Nya Zeeland.
– När vi kom dit spelade tjejerna på vårt sommarhalvår eftersom det är höst där nere nu. Det blev jätte fel eftersom VM ligger i mars. Tjejerna hade precis tagit av sig solglasögonen och just gått in i ishallen då VM skulle börja.
– Då fick vi deras förbund att ändra sig så tjejerna spelar på deras sommarhalvår. Totalt är dom fyra eller fem lag idag i den ligan.
– Det jag tror vi främst gjorde på Nya Zeeland var att få dom att förstå att vill jag bli bättre så krävs det ”off ice-träning” och så vidare. Vi gav dom verktyg så dom kunde köra egna ”skills” eftersom det är lite eftersatt där borta. Dessutom var tjejerna rent taktiskt väldigt oskolade så vi fick börja med jättebasic-övningar.
– Första träningarna jag och ”Snibben” (Kjell Snibb, assisterande förbundskapten) hade, där lade vi oss alldeles för högt, vilket gjorde att tjejerna blev frustrerade. Där läste jag helt fel. Sedan lade vi om det där och kom mer rätt.

Finns det en ljus framtid för damhockeyn på Nya Zeeland?
– Ja, det tror jag, men det vi påbörjade har avslutats på grund av att man bytte ledning i förbundet, vilket är lite synd. Han som var president då vi började, Grant Hay, brann för hockeyn överhuvudtaget. Presidenten är en stor man på alla sätt, en av Nya Zeelands rikaste män, entreprenör och driven. Han har tagit mycket intryck från Sverige och var en personlig vän till Christer Englund. Dessutom spelade hans son i Linköping.
– När han hoppade av blev det att förbundet inte ville ha en massa influenser utifrån utan dom ville sköta det själva. Jonathan Aldbright, som var General Manager, sa ”nej, nej, nej, vi måste fortsätta det här. Det är ingen ”quick fix på fyra år. Vi måste fortsätta få hit svenskarna”. Tyvärr tog det ändå slut där.
– Det som hänt med damhockeyn där är att dom får in många nya tjejer. Mycket är det tack vare att under tiden vi var där så blev det en viss medial uppmärksamhet. Vi lyfte fram dom duktiga tjejerna. Bland annat hon som är kapten nu, Helen Murray, Anjali Mulari (tidigare Thakker innan hon gifte sig med en från Finland), Hannah Shields och några till. Det här har gjort att tjejer där nere ser på TV att det finns damhockey.

Även om det började tufft för Ulf Hall och Björn Pettersson på Nya Zeeland så fick våra svenska hockeyledare så småningom respekt med sig.
– Ja, det fick vi. Vi satte upp egna tränarutbildningsprogram utifrån våra egna, grundkurser, DEU 1, JS och så vidare. Vi plockade utefter den nivån vi trodde att dom var på. Vi körde sju, åtta utbildningar på olika ställen. Det roliga var att det nästan alltid var samma personer med för dom flög kors och tvärs över landet för att få att få vara med. Dom var vetgiriga och ville ha influenser.
– Dessutom tyckte dom att det var lite häftigt då vi kom med våra filmklipp från Tre Kronor, Nicklas Lidström och så vidare.

Hade dom koll på spelarna i NHL?
– O, ja. Jag har sagt vid ett par tillfällen, vi tacktal bland annat att ”Ni ligger efter Sverige i skills och förutsättningar, men före i entusiasm”
– Hade vi i Sverige haft deras entusiasm så kan kanadensarna lägga ner sin verksamhet för då hade vi i Sverige vunnit VM-guld varje år. Jag fick en sådan energi när jag tränade lagen där nere så det var hel galet, avslutar Uffe Hall med ett stort leende.