Guldhjälten från Vendelsö: ”Det var absolut ingen enkel resa”

Lovisa Berndtsson var länge en lovande målvakt, men det var först då hon säsongen 2014/15, som 26-åring, tog plats i SDE som hon fick sitt stora genombrott.
Två säsonger senare blev hon stor guldhjälte då Djurgården vann sitt första SM-guld på damsidan. Dessutom fick hon en VM-biljett av Leffe Boork.
Denna vecka bjuder Old School Hockey på Lovisa ”Lollo” Berndtssons resa.

SÖDERTÄLJE (HOCKEYSVERIGE.SE)

”Lollos”, som hon kallas, hockeyresa började i Vendelsö söder om Stockholm.

– Det var ganska bra att växa upp där som idrottstjej. Jag hade tur och men har hört om tjejer som spelat med killar och inte haft dom bästa upplevelserna, berättar Lovisa Berndtsson och fortsätter:
– Jag var alltid välkomnad i kill-lagen där jag spelade. Killarna fick mig verkligen att känna mig som en av grabbarna i gänget, så det var en bra uppväxt. Sedan har jag kanske haft några tränare genom uppväxten som inte var dom bästa för en tjejhockeyspelare, men över lag har det varit jättebra.

Var du målvakt redan från början?
– Ja, men jag vet inte varför. Mamma vet inte heller. Jag har frågat min mamma flera gånger om det, men hon säger bara ”Du ville stå i mål från början”.
– Det fanns ingen speciell anledning. Ingen av mina brorsor var målvakt eller ens provat på att vara det, så jag vet faktiskt inte.

Lovisa Berndtssons storebröder är Jimmy och Magnus.
– Båda började i Haninge, precis som jag gjorde. Magnus, min äldsta bror, spelade inte så jättelänge. Jimmy, som är mellanbrorsan, spelade upp till B-J ålder. Han var i Haninge, Vendelsö och sedan ett ganska bra tag i Hanviken.

Var det kanske att man ställde lillsyrran i mål som fick dig att välja att vara målvakt?
– Jag tror inte det. När dom spelade på gatan med sina kompisar och jag ville vara med ville jag ändå stå i mål. Det var aldrig någon som tvingade mig till det utan jag bara ville det.

Lovisa Berndtsson var bara runt 12-13 år när hon började spela med seniorer.
– Jag var ganska ung när jag började köra med damlaget i Västerhaninge. I början var det nog mest att träna med damlaget.

Efter runt sex eller sju säsonger med Västerhaninges damlag valde hon spel i Segeltorp tillsammans med Erika Holst, Ylva Martinsen, Helene Martinsen, Gunilla Andersson-Stampes, Line Bialik, Josefine Jakobsen, Ann-Louise Edstrand med flera. Det blev bara en seriematch för Lovisa Berndtsson där hon konkurrerade på målvaktssidan med främst Alexandra Kyobe och Annika Ferngren.
– Det var en väldigt blandad säsong för mig. Klart att det var häftig att spela i samma lag som alla storstjärnorna jag hade sett i landslaget.
– Jag utvecklades såklart i och med att jag fick träna i ett högre tempo och med bättre spelare, men jag fick i princip inte spela några matcher. En match i högsta serien och några med andralaget. Det var allt. På det planet var det inte en jätterolig säsong.
– Jag kände inte heller att jag riktigt fick en chans och kanske ingen riktigt förklaring till varför jag inte fick spela eller förtroende. Det var ändå en häftig grupp av spelare jag fick träna och spela med.

Flyttade till Södertälje: ”Kändes bra för min utveckling”

Fick du acceptans av dom här rutinerade ”tanterna” Segeltorp hade vid den här tiden?
– Ja, det tycker jag. Nu är jag en tant själv (skratt) så man får se det som att jag nu förstått hur viktigt det är att acceptera dom yngre som kommit in lagen jag varit med i nu.
– Det var aldrig att jag inte trivdes i laget utan det var tufft att inte riktigt få spela och känna att jag kom till min rätt spelmässigt.

Hade du chansen att vara kvar i Segeltorp och varför blev det Södertälje i andra divisionen?
– Jag vet inte om vi ens pratade om att vara kvar, men jag tror att jag hade haft chansen om jag velat.
– Jag blev kontaktad av Magnus Berg som jag haft som tränare i Västerhaninge. Då skulle Södertälje göra en satsning för att ta sig upp till högsta serien. Där och då kändes det var bäst för mig personligen. Att jag fick komma någonstans där jag fick ett förtroende och hade en tränare som jag haft förut och visste trodde på mig.
– Dessutom skulle jag få spela mycket matcher och, som sagt var, en satsning från Södertäljes sida, så det kändes bra för min utveckling att gå vidare dit.

Det blev fyra säsonger i SSK, men tyvärr inget avancemang till dåvarande Riksserien.
– Jag hade jättekul under mina år i Södertälje och fick spela mycket. Sedan var kanske inte alla matcher dom roligaste eftersom det var ojämnt mellan lagen, men jag utvecklades väldigt mycket under åren där.
– Samma sak då som i NDHL idag. Att det finns många bra lag, men också lag som inte är så bra och kanske inte ens spelar för att gå upp. Då blir det en ojämn serie, vilket också var det tråkiga under dom säsongerna.

Med tanke på det du säger, vill du se en rak serie i NDHL för att få bättre, eller rättare sagt, en jämnare kvalité på matcherna?
– Ja, jag tror det hade varit allra bästa. Också för att stänga glappet lite upp till SDHL. Nu har det ändå varit två år i rad lag nerifrån som tagit sig upp.
– Det visar på att det finns lag nerifrån som är tillräckligt bra, men jag tror att man måste få spela bättre matcher under en längre tid än vad man gör nu.

Under sin andra säsong i Södertälje hade Lovisa Berndtsson Christer ”Lillen” Yngve som coach.
– Jag gillade ”Lillen” som tränare. Sedan hade vi inte den bästa separationen från varandra då jag lämnade Södertälje. Han var rak, tydlig och ärlig. Jag har alltid uppskattat tränare som är ärliga.
– Jag hade fått ett erbjudande från AIK och var lite velig om jag ville stanna eller lämna. Samtidigt ville jag se lite vad som skulle hända i Södertälje. Vilka spelare som skulle stanna, om klubben skulle fortsätta satsa och verkligen försöka ta sig upp.
– Sedan hade vi ett spelarmöte där han i princip krävde svar av alla om man skulle vara kvar eller inte. Jag sa ärligt att jag inte kunde bestämma mig där och då, vilket innebar att jag fick lämna rummet och åka därifrån. Efter det lämnade jag Södertälje.
– Det var väldigt tufft och jag hade nog lite agg mot honom under ett tag, men när jag kom tillbaka till Södertälje förrförra säsongen och han tränade AIK träffades vi och pratade om det där. Han sa då ”Jag tror inte du förstod det själv, men jag var tvungen att göra så för att få dig att ta nästa steg.”  Det är jag tacksam för idag, men där och då var det inte så kul.

I september 2024 kom beskedet att ”Lillen” Yngve gått ur tiden.
– Jag blev jätteledsen och tyckte det var jättetråkigt. Jag gillade, som sagt var, ”Lillen” jättemycket som tränare, men också som person.

I AIK säsongen 2013/14 kom Lovisa Berndtsson att bli back-up åt landslagsmålvakten, Minatsu ”Musse” Murase (numera Kovács). Tränare var tidigare lagkamraten i Segeltorp, Ylva Martinsen.
– Den säsongen skulle jag säga var kanske likt Segeltorpsåret. Att det var jättestort att få ett kontraktserbjudande och spela i Riksserien som det var då, men jag kände även där att jag inte hade det förtroende jag önskat.
– Jag fick kanske inte en ärlig chans på det sättet jag trodde att jag skulle få. Samtidigt hade jag lite otur då jag skadade mig premiärveckan och missade lite i början.
– Lite blandade känslor är det ändå över den säsongen, men jag ångrar inga säsonger jag gjort för allt har lett mig dit jag har varit hela tiden. Det var ändå lite tufft mentalt just då.

Orden om Djurgården: ”Vi fick bra förutsättningar”

Efter en säsong i AIK tog så Lovisa Berndtsson steget över till SDE där hon blev förstamålvakt i SDE för första gången. Här fick hon konkurrera med Lovisa Selander om målvaktsjobbet.
– AIK plockade in en till målvakt (Sara Besseling från Mercyhurst University). Då ville AIK låna ut mig, som det så fint skulle låta, till SDE för att jag skulle få mer matcher.
– Rent tekniskt sett var det en ren övergång i och med att AIK var tvungna att skriva över mig, men det sades att jag fortfarande kunde komma och träna med AIK under uppehåll och sådant om dom behövde en målvakt, men det blev att jag var med SDE under hela säsongen.

Vid den här tiden var dessutom SDE ett lag som i första hand tävlade för att behålla statusen som Riksserie/SDHL-lag.
– Tiden där var bra och jag fick spela mycket. Det var också vad jag hade saknat i AIK. Träna på en hög nivå kan du göra hur mycket som helst, men får du inte spela matcher kommer du aldrig in i matchtempot, så det är jag tacksam för att jag fick göra under tiden i SDE.
– Då var SDE inte vad det är idag. Det var såklart också ett litet steg ner i nivå på träningar och intensiteten där. Jag fick många matcher och mycket skott, vilket betydde jättemycket för mig. Ser jag tillbaka var nog SDE det rätta för mig då.

I stället för att återvända till AIK säsongen därpå gjorde Lovisa Berndtsson ”den förbjudna flytten” när hon skrev på för Djurgården.
– ”Nisse” (Ekman) hörde av sig. Det här var under själva kvalet med SDE, vilket var komiskt eftersom vi spelade mot just Djurgården i det kvalet.
– Han presenterade hur det såg ut i Djurgården. Då var det fortfarande osäkert om ”Valle” (Valentina Lizana) skulle fortsätta spela eller om hon var klar samtidigt som dom var intresserade av att ha mig i Djurgården.

Var du uttalad etta i Djurgården från början?
– Nej. Det var också lite därför jag inte bestämde mig rakt av. Jag visste att om jag stannar i SDE skulle jag fortsätta vara etta. Kom jag till Djurgården var det mer oklart eftersom jag fortfarande inte visste om ”Valle” skulle spela.
– Om hon skulle fortsätta spela förstod jag att det skulle bli tufft för mig att gå in och ta en förstaspade där, så det tog ett litet tag innan jag bestämde mig för hur jag ville göra.
– Det kändes ändå som att Djurgården gjorde en riktigt bra satsning, vilket lockade. Samtidigt underlättade det med jobb och allting eftersom jag bodde söder ut då också.
– Första säsongen var det jag och Julia Åberg som var målvakter, men hon skadade sig och spelade nästan ingenting. Då blev det jag och Anna Ågren i stället. Sedan kom även Agnes åker in under den säsongen i och med att Julia var skadad.

”Lollo” om guldet: ”Absolut inte någon enkel resa”

Hur upplevde du själva satsningen Djurgården gjorde som nykomling i Riksserien?
– Jag tyckte att det kändes väldigt bra och vi fick bra förutsättningar. Jämfört med hur det är idag kanske inte förutsättningarna var dom allra bästa, men där och då var det bra.
– Innan hade jag aldrig direkt tjänat pengar på hockey. Nu fick jag i alla fall några tusenlappar i fickan ”oh shit” och jag blev överlycklig, säger tidigare Djurgårdsmålvakten med ett skratt och fortsätter:
– Allt kändes jättebra och redan tidigt då jag pratade med Nisse Ekman och Jared Cipparone, att dom trodde på mig. Det var mycket det som gjorde att jag ville gå över dit.

Redan under första säsongerna i Djurgården utvecklas Lovisa Berndtsson snabbt som målvakt.
– Visst, jag spelade mycket i SDE. I många matcher där var vi ”under dogs”. Det var inte den här pressen att nu måste jag gå in, prestera och vi ska vinna. Det var mer att jag fick mycket matcher och skott på mig.
– Djurgården var det första laget på den höga nivån där jag kände att dom hade förtroende för mig, att dom trodde på mig, och jag måste prestera för att vi ska vinna. Jag tror att det var vad jag behövde för att ta det här lilla extra snäppet upp.

Ni vann överraskande SM-guldet 2017, hur upplevde du den grupp ni hade vid sidan av isen?
– En jättebra grupp. Klart att det alltid finns smågnabb i en grupp där alla kanske inte drar åt samma håll. Jag tycker ändå över lag att det var en skön grupp och bra mix av äldre rutinerade och unga hungriga spelare.
– Vi hade väldigt kul både på och utanför isen. Det gällde även med tränarna och ledarna. Det kändes nästan som att våra tränare och ledare var en del av spelar gruppen och inte att det var två olika.

Hur ser du tillbaka på guldresan som var ganska brokig innan ni vann den avgörande finalen på Stora Mossen i västra Stockholm?
– Kan man se tillbaka på den på något annat sätt en med glädje, säger Lovisa Berntsson med ett leende innan hon fortsätter:
– Det var absolut inte någon enkel resa. Vi började lite knackigt. Sedan hade vi den här käftsmällen uppe i Malmberget i december då vi torskade med 11-0 mot Luleå. Då trodde ingen att vi skulle kunna vinna ett SM-guld.
– Efter jul kändes det som att det vände lite grann. Vi började komma ihop ännu mer som grupp. Powerplay och allt sådant började stämma. Vi gillade att vara lite ”under dogs” och, som sagt var, ingen trodde att vi skulle vara med och slåss om det, men det var ingen spikrak resa.

Första finalen vann Djurgården mot HV71 med 1-0. Andra matchen, som spelades i Stockholm, stod 3-3 en bit in i tredje perioden. Hanna Olsson gjorde då 4-3 i powerplay och länge såg det klart ut, men med 20 sekunder kvar lyckades Djurgårdens Tina Enström med en ”puck out”. Trots tufft tryck lyckades Lovisa Berndtsson stå emot resten av matchen.
– Firandet på isen efter var bra och kul. Först käkade vi något i hallen eftersom vi var tvungna att få i oss mat. Efter det åkte vi till något klassiskt Djurgårdsställe. Där fick vi pannkakor och skumpa. Sedan åkte vi in till Cafe Opera och avslutade kvällen där. Jag festade bort både mitt bankkort och kavaj. Bankkortet fick jag tillbaka, men kavajen är än idag saknad, säger Lovisa Berndtsson med ett skratt.

Lovisa Berndtsson utsågs efter säsongen till Årets målvakt, blev MVP i slutspelet och kom med i Leif Boorks VM-trupp till Plymouth, Michigan, USA.
– Jag är väldigt nöjd med den säsongen och tyckte att det redan i grundserien kändes bra. Att jag höll en stabil nivå säsongen igenom. När jag hade lite sämre matcher var det inte några jättedippar.
– In i slutspelet kändes det kom en till växel som jag själv inte visste att jag hade, så jag är, som sagt var, rakt igenom jättenöjd med den säsongen.

Boork tog ut Berndtsson: ”Rak, tydlig och ärlig”

Och VM-spel, hur tänkte du då Leif Boork kallade dig?
– Jag blev jätteglad, men just inför VM hade jag lite på känn att komma med i och med att vi var tre målvakter som varit med under hela säsongen. Det var mer när första samtalet kom från Leif Boork om turneringen i Vierumäki som var lite mer chock. Glädje men chock.
– Jag satt hemma med min dåvarande sambo när telefonen ringde. Då var det Leif Boork i andra ändan. ”Jag tänkte att du skulle åka med till Finland och spela en turnering”. Först tänkte jag att den var någon som prankade mig, men jag blev såklart jätteglad och kände det så ärofyllt. Då var jag 26 eller 27 år och hade nästan gett upp att ens spela i landslaget.

Hur såg du på Leif Boorks ledarskap?
– Jag hade ingenting emot Leffes ledarskap. Jag vet såklart att det varit väldigt mycket uppståndelse runt honom och hans ledarskap. Och att det varit många delade meningar om det.
– Lite tillbaka till det här med att vara rak, tydlig och ärlig, vilket jag gillar. Ibland kan det kännas hårt, men jag tror också att det är vad som ibland behövs.

Sverige slutade på en sjätteplats i VM och för Djurgårdsmålvakten blev det ett framträdande i turneringen. Övriga två målvakter var Sara Grahn och Sarah Berglind.
– Jag spelade sista matchen och minns att det var väldigt nervöst. Det var såklart jättekul. Oavsett om jag inte hade fått spela hade jag varit lika glad och känt mig väldigt ärofylld att ha fått representera Sverige i ett VM.
– Det var såklart kul att faktiskt få representera Sverige på isen också, riktigt häftigt.

Det blev totalt sex säsonger för Lovisa Berndtsson i Djurgården, men inga mer SM-guld utan nu tog i stället Luleå över och dominerade SDHL.
– Säsongen efter, då vi gick in som regerande mästare, var det en annan press på oss än den vi hade säsongen innan när det inte var någon som trodde att vi skulle slåss om det. Nu var vi ett av lagen att jaga och slå.
– Det kändes som vi hade lite svårt att leva med den pressen. Sedan blev det utbyten i ledarstaben och bland spelarna. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men det kändes inte lika harmoniskt som det gjorde året vi vann.

”Jag blev väldigt ledsen, arg och besviken”

Efter säsongen 2020/21 meddelade Djurgården att man inte valt att förlänga med guldmålvakten från 2017.
– Jag hade bestämt mig för att operera höfterna. Det var ett måste för mig. Annars hade jag varit tvungen att sluta redan då. Jag hade hela tiden varit öppen till Djurgården med att jag planerade att operera mig eftersäsongen. ”Så här lång är rehaben, så här ser det ut…”
– När jag fick operationsdatumet kunde det inte bli bättre eftersom det var två dagar efter att säsongen tog slut. Då skulle jag få optimalt med tid för att komma tillbaka i augusti, vilket var min plan.
– Strax innan min operation fick jag reda på av Djurgården att jag inte skulle få förlängt.

Hur hanterade du det beskedet?
– Inte bra. Jag blev väldigt ledsen, arg och besviken. Det kändes som att jag verkligen gett allt jag kunnat ge till Djurgården under alla åren jag varit där.
– Att få lämna på det sättet, nu kanske det låter hårt, kändes inte värdigt. Det tog jätte, jättehårt. Jag kan inte hålla med om att jag där och då höll med om varför jag inte fick ett nytt kontrakt. Det får ligga på personerna som satt på den posten då och tog det beslutet.

I stället blev det spel för henne i PHF för Buffalo Beauts.
– Jag var i princip helt förkrossad eftersom jag nästan stenhårt räknat med att vara kvar i Djurgården och så fokuserad på min operation, göra en bra rehab för att sedan komma tillbaka.
– När jag fick det här beskedet blev det en tuff period inför operationen. Samtidigt som jag skulle opereras veta att jag måste börja sätta mig och leta lag. Vem vill sajna mig då jag inte ens kan säga ”den här dagen är jag spelklar igen”? Den här rehaben kunde ta sex månader, men även ett år.
– Jag tänkte att jag tar operation, rehaben och sedan ta det andra sedan. Jag kunde inte ha allt det här i min hjärna just då. När jag började med rehaben kände jag att jag ville jag lägga ut på Instagram att jag inte skulle vara kvar eftersom det fanns folk som frågade om jag skulle vara kvar i Djurgården eller inte.
– Djurgården hade själva inte lagt ut att jag inte skulle bli kvar, men jag tänkte inte vänta längre. Det tog inte ens 24 timmar innan jag hade ett meddelande från Nate Oliver i Buffalo. Jag hade haft kontakt med honom tidigare då han skrev en artikel om mig 2017, så jag visste vem han var. Däremot hade jag inte koll på att han var General Manager för Buffalo. Han skrev att dom gärna sett att jag kom över och spelade i Buffalo.

Tvivlade på USA-flytt: ”Väldigt hemmakär”

Var du svår att övertyga?
– Ja, det tog faktiskt ett tag eftersom jag är väldigt hemmakär. Dessutom visste inte Buffalo när jag skulle vara återställd, vilket jag själv inte ens visste.
– Skulle jag nu lämna allt här hemma? Jag hade min lägenhet här i Södertälje, min katt, mitt jobb… Jag tänkte att det aldrig skulle gå.
– Sedan hittade jag någon som kunde hyra min lägenhet och mamma kunde ta hand om katten, så allt började falla på plats. ”Jag kommer ånga mig om jag inte tackar ja till det här”.
– Var det så att jag inte skulle trivas handlade det om ett år. Jag kunde annars alltid komma hem igen eftersom hemma alltid finns kvar. Vi kom till slut fram till beslutet att åka.

Hur var första dagen på ditt livs äventyr?
– Lite nervös. Det var ändå ganska skönt att jag hade med mig Jenna Suokko (Leksand 2016/17 och brorsbarn till Rauno Suokko som bla spelat i Huddinge och Linköping) från Finland, så det var inte bara jag som inte var från USA eller Kanada.
– Byter man lag här hemma vet man ofta vilka många av spelarna är. Här kände jag ingen.

Fick du en snabb acceptans?
– Ja, både spelare och ledare var jättevälkomnande från dag ett, så det var aldrig något problem.

Första säsongen spelade hon bara tre matcher i PHF medan det blev 13 framträdande säsongen därpå
– Jag hamnade med Carly Jackson första säsongen och hon fick spela mestadels. Klart att jag ville spela mer, men kände också att det tog lite tid för mig att komma tillbaka till min normala nivå efter operationen.
– Det var snarare att jag gick in i den säsongen med att det jag skulle få spela var ett plus eftersom jag kom från den historien som jag gjorde.
– Nu var det mindre rink så det ställde om det mycket för mig. Det blev ett lite intensivare spel. Sedan är nordamerikaner kända för att gå mer rakt på mål än vad vi är här. Det var också en skillnad.
– Jag skulle säga att den säsongen blev mycket att ställa om efter operationen och komma in i hur min kropp nu fungerade.

Var det inga svenska lag som visade intresse för dig efter att du tvingats att lämna Djurgården?
– Jag hade lite kontakt med SDE och pratade även lite med Södertälje, men inga andra lag.

Under sin andra säsong i Buffalo fick Lovisa Berndtsson jobba med Kassidy Sauvé som hon senare skulle bli lagkamrat med i SDE.
– Vi klickade från dag ett både på och utanför isen. Jag var inställd på att hon skulle vara etta andra säsongen och jag tvåa. Jag tror att det fungerade så bra mellan oss för att vi inte gick in med inställningen att vi båda skulle vara etta.
– Tyvärr skadade hon sig och då blev jag etta automatiskt. När jag spelade stöttade hon mig jättemycket.

Dessutom spelade Lovisa Berndtsson ett väldigt bra målvaktsspel under sin andra säsong i Buffalo.
– Ja, den säsongen kändes det väldigt bra. Kollar man statistik ser det kanske inte så bra ut, men vi var också ett bottenlag och hade det riktigt tufft. Vi hade inte alls samma kvalité på vårt lag som dom andra lagen hade.
– Det var svåra matcher och mycket skott, men jag är nöjd över min prestation den säsongen.

Hur upplevde du nivå på ligan?
– Jag tycker att den var bra, men också väldigt blandad. Kollar vi på toppen av alla lagen skulle jag säga att det var absolut som toppen i SDHL. Kanske till och lite bättre än vad SDHL var då. Kollar vi längre ner i lagen var det inte en lika hög nivå.
– Jag tycker att det var en bra hockey och väldigt fartfyllda matcher i och med att det var en liten rink.

Var det mycket folk på matcherna?
– Lite blandad där också. Vi hade ofta ganska fullt på våra hemmamatcher när vi spelade lördagar.
– Vår rink tog inte heller så mycket folk så det blev ett väldigt tryck där inne. Vissa matcher, då vi exempelvis spelade i Boston och spelade i deras träningshall, kunde det vara fullt.

”Jag hade inte velat bo där resten av mitt liv”

Trivdes du med att bo i Buffalo?
– Jag hade inte velat bo där resten av mitt liv, men jag trivdes bra. Sedan var det lite för mycket snö för min smak. Om folk tycker vi har mycket snö här, uppe i Norrland är en annan sak, men det är ingenting mot Buffalos snöstormar.
– Jag behöver inte prompt ha sol, men snö och kallt är inte min grej. Jag bor i fel land, jag vet, säger Lovisa Berndtsson med ett leende.

Avslutet i Buffalo blev inte vad hon hade förväntat sig då helt överraskande beskedet kom att laget och ligan skulle läggas ner.
– Det var väldigt tufft och kom från ingenstans. Alla som var sajnade i ligan blev inkallade till ett teamsmöte. Den kallelsen kom klockan elva på natten här så jag var inte ens medveten om att det här mötet ägde rum.
– När jag vaknade dagen efter hade jag så många meddelanden på min telefon. ”Vad har hänt för så här populär är inte jag?”  Då hörde jag av mig till Dominique Kremer i och med att hon var vår kapten och en av mina bästa vänner. ”Vad är det som händer? Jag ser det här på Twitter och Instagram, men jag fattar inte riktigt.”
– Då förklarade hon att ligan hade köpts upp och alla kontrakt var rivna. Jag var då återigen i det här vad jag skulle göra nu. Det här var i juli. Sett till Nordamerikasäsongen är det inte så sent, men till europasäsongen var det väldigt sent för i juli är det inte många platser kvar. Speciellt inte för en målvakt.

Det var inte bara att börja jaga ett nytt lag för Lovisa Berndtsson utan det var även många saker vid sidan av som det behövde råddas med.
– Jag hade redan kommit överens med SSK att dom skulle hyra min lägenhet. Dom hade klart med en spelare som skulle flytta in tre veckor senare. Först och främst skulle jag höra av mig dit och säga att dom inte kunde ha min lägenhet.
– Då sommarjobbade jag på CCM och skulle sluta där i augusti för att åka tillbaka till Buffalo. Jag var tvungen att prata med dom om möjligheten fanns för en fortsättning över vintern. Det var mycket sådant som kom direkt efter, att jag behövde reda ut en massa praktiska saker först.
– Det var jättetråkigt och jag var så inställd på att åka tillbaka en säsong till. Såklart för det hockeymässiga, men jag hade också byggt upp relationer till så mycket vänner där borta. Det var riktigt tufft. Att sedan hitta ett lag i juli som målvakt är inte lätt.
– Mina två bästa vänner i livet hade jag inte haft om jag inte åkte till Buffalo, Kassidy och ”Dom” Kremer. Jag och ”Dom” spelade även ihop i Djurgården, men då var vi inte så nära vänner utan det hände i Buffalo. ”Kass” kände jag inte innan Buffalo.

Ny klubbadress blev så småningom Södertälje i NDHL, vilket var en stor kontrast mot att spela med Buffalo i PHF.
– Ja, vilket också var det tuffa. Vi hade fortfarande en bra nivå på träningarna, men matcherna var rent ut sagt jättetråkiga.
– Jag vet knappt vart vi var någonstans, men att åka till en kall ishall en torsdagskväll och få fem skott på sig när man dessutom vet vart man varit tidigare var inte jätteroligt. Sedan tog det också lite på mitt självförtroende ”Är inte jag bättre än att åka och spela sådana här matcher?”
– Sedan är jag jättetacksam mot SSK som gav mig en plats. Det var inte heller givet eftersom dom redan hade två målvakter, men dom var enda laget som var villiga att ta in mig.

När blev det aktuellt med en återkomst till SDE?
– Det var Jonathan (Karlsson) som ringde och frågade om jag var sugen på att spela i SDHL igen, vilket jag var.
– Jag är, som sagt var, jättetacksam för SSK och dom gjorde en satsning mot SDHL. Jag visste inte hur många år till jag hade att spela och ville spela på den högsta nivån jag kunde igen. Det var ändå lite pusslande ”okej, hur ska jag få ihop livet?”, men det var ett ganska enkelt val.

Var det tacksamt att jobba på ett hockeyföretag som CCM då som kanske hade en bra förståelse för vad som krävdes för att spela på den nivån?
– Ja, verkligen. Nu hade jag turen att vi tränade väldigt tidigt på morgonen så det påverkade inte jobbet så mycket. Sedan var det matcher lite då och då under veckorna.
– Överlag kunde jag jobba på lite likadant som innan, men dom har varit väldigt stöttande och insatta med att se hur det gått i matcherna. Allt fungerade verkligen jättebra.

”Ett litet finger hade jag nog med i spelet”

Hur inblandad var du i SDE:s värvning av din kompis från Buffalo, Kassidy Sauvé?
– Jag hade pratat med ”Kass” eftersom hon letade lag. Hon hade hamnat i Finland efter allt med PHF. Redan tidigt skickade jag hennes uppgifter till alla ”GM:s” i SDHL och även vissa i NDHL.
– Sedan skulle hon komma hit från Finland för att hälsa på mig. Samma dag ringde Jonathan mig och frågade om jag visste något om Kassidy Sauvé.
– ”Jag ser att ni spelade ihop i Buffalo”.
– ”Jag ska åka och hämta henne på flygplatsen om en timme”.
– SDE visste säkert att hon var en bra målvakt, men jag tror också att dom värdesatte att ha en målvaktsduo som fungerade så pass bra ihop. Så ett litet finger hade jag nog med i spelet.

Lovisa Berndtssom spelade 17 matcher under förra säsongen medan Kassidy Sauvé fick 18 matcher.
– Säsongen var lite turbulent såklart med tränarbytet. (Peter Elander kom in). Jag tyckte att det var lite tufft i början eftersom jag inte fick spela så mycket och inte heller riktigt fick chansen.
– Jag kunde få en match. Sedan gick det en lång period och sedan fick jag en match igen. För mig var det väldigt svårt eftersom jag var van att spela kontinuerligt.
– Vi hade tränarbytet, ”Kass” skadade sig lite och då fick jag helt plötsligt spela jättemycket.
– Jag är nöjd med min säsong. Det finns matcher där jag absolut hade kunnat spela bättre. Nu ska jag inte skylla på kroppen, men jag hade väldiga problem med min höft redan under säsongen innan.

Trots bra spel blev det ingen förlängning för henne i SDE.
– Jag var nog rätt upprörd först när jag pratade med Helene (Åström, GM i SDE). Jag visste såklart att dom var ute efter att få Emma (Söderberg) till SDE. Samtidigt visste jag att ”Kass” skulle vara kvar så jag förstod att kommer Emma in åker jag ut.
– Där satt jag egentligen bara och väntade på vart dom skulle komma med Emma. Sedan fick jag information om att SDE skulle byta träningstider och i stället träna mitt på dagen. Det satte allt i ett helt annat perspektiv. Innan var jag villig att stanna om Emma hade tackat nej samtidigt som då SDE hade velat ha kvar mig.
– Först och främst ville jag inte bara sitta och vänta för att sedan få ett nej. Sedan kände jag att mitt jobb på CCM var alldeles för bra och jag vill utvecklas mer där. Jag var inte villig att offra det för att åka och träna hockey ett visst antal timmar mitt på dagen varje dag.
– Då fattade jag beslutet och efter lite prat med min mentala coach att inte sitta och vänta på att dom ska ta ett beslut åt mig utan jag tog det själv.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Det är fortfarande mycket hockey i och med att jag jobbar på CCM. Sedan coachar jag lite i ett amerikanskt tjejhockeyprogram. Det är bara under vår och sommar. Jag är över där då, men sedan har dom också en Europatripp varje år.
– Dom hade en camp i Virginia Beach och en i Prag förra året som jag var och coachade på.
– Jag tränar på och ska köra ett Hyrox i Frankfurt i december och i maj ska jag göra en halvmara i Göteborg, så jag håller mig sysselsatt och trivs ganska bra med livet som hockeypensionär. Även om jag var inställd på att spela en säsong till var det nog rätt tid då jag lade av, avslutar Lovisa Berndtsson.