Landslagsforwarden valde spel i Division 1 – och började känna större glädje för hockeyn

Hon har spelat på högsta nivå i Sverige, hon har spelat i Damkronorna och på ett fint college. Men Hanna Åström valde kärleken till ishockeyn i stället för pressen att behöva leverera – och klev ned till SDE:s andralag i Division 1.
– Jag skulle säga att jag nästan känner snäppet mer glädje till hockeyn för vi har så otroligt kul, säger 26-åringen till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Behöver lyckan och kärleken till hockeyn nödvändigtvis bottna i att man spelar på den högsta nivån? Svaret är självklart – nej. En som varit på högsta nivån i Sverige, spelat i Damkronorna och gått på college är Hanna Åström. Hon spelade med Ormsta i Riksserien innan hon åkte över till Yale för att gå på college. Där utvecklades hon så pass mycket att hon fick chansen av Leif Boork i Damkronorna.

Inför säsongen 2016/17 återvände 26-åringen till Sverige, men då valde hon inte att spela i SDHL utan i SDE Hockeys andralag som ligger i Division 1. I stället valde hon att satsa på den civila karriären, men kärleken till hockeyn har hon inte tappat.
– Jag har alltid älskat ishockey. Dessutom är jag född uppe i ”Ö-vik” och där är det jättestort hockeyintresse. Nu flyttade jag därifrån då jag var liten, men senare bodde jag även i Piteå. Det enda jag gjorde då på vintrarna var att åka skridskor, berättar Hanna Åström då hockeysverige.se träffar SDE Hockey-forwarden på hennes arbetsplats på klassiska Gamla Brogata i Stockholm. För övrigt i samma trappuppgång som hockeysverige.se och eliteprospects.com:s redaktioner ligger.
– Det var min bror som började med hockey. Då bodde vi faktiskt i Tyskland, en timma söder om München. Det här var mellan 1996 och år 2000. När han var i väg och spelade fick jag inte vara kvar själv hemma utan jag var med till ishallen varje dag. Det är en typisk hockeyhistoria, att jag också då började spela. Jag fastnade för hockeyn direkt och tyckte att det var superkul.

Hanna Åström fortsatte spela sedan hon flyttat hem till Sverige.
– När jag fastnade som mest för hockeyn var då jag började spela med tjejer. Det här var då Danderyd startade sin flickverksamhet. Jag tror att det var 2002 och jag var med på den första flickträningen som SDE hade.
– Vi har tio personer då och vad det har växt från dom här tio till idag då det är runt 250 tjejer som spelar i föreningen. Att fått vara med på hela den resan och sett utvecklingen är jättehäftigt.

”ALDRIG DRIVITS AV ATT BLI BÄST”

Du var åtta år då du flyttade hem, kan du tyska fortfarande?
– Ja, det kan jag faktiskt eftersom jag gick på tyska skolan då jag flyttade hem. Jag har tyska gymnasiebetyg.

Har det aldrig lockat dig att spela hockey i Tyskland?
– Nej, faktiskt inte. Jag vet att dom har en ganska bra liga där, men jag har inte funderat på det.

Fanns drömmen redan då du var väldigt ung om landslag och att ekonomiskt kunna leva på hockeyn i framtiden?
– När jag var liten, jag tror aldrig jag har drivits av att bli bäst eller komma till landslaget. Jag tyckte bara att det var så otroligt kul att spela. Jag kunde sitta i skolan och se fram emot träningen på kvällen bara för att få träffa kompisarna och få åka skridskor, säger Hanna Åström med ett stort leende och nästan något drömskt i blicken innan hon fortsätter:
– På helgerna kunde jag vara på isen under flera timmar och bara stå och skjuta eftersom jag tyckte det var så himla kul. Jag skulle säga att under hela min karriär har jag hållit på med hockeyn bara för att jag tycker att det är så himla roligt att spela.
– När jag märkte att jag blev bättre och hade chansen att komma med i landslaget blev det ”jag kanske ska satsa på det”.

”HADE INTE ENS EN FUNDERING PÅ COLLEGE”

Trots att Hanna Åström älskade hockeyn hade hon inga direkta förebilder i Damkronorna.
– Jag ska inte säga vår generation inte hade förebilder inom damhockeyn, men det var inte lika stort och det gick inte att se och läsa om damhockey på sätt som det gör idag.
– Själv kollade jag mycket på herrhockey och för en ”Ö-viks”-bo var det Peter Forsberg och Sedinarna (Daniel och Henrik) som gällde.

En viktig bit för Hanna Åström parallellt med hockey har alltid en bra utbildning varit. Det var också ett av skälen till att hon valde att gå på college i USA då hon fick den chansen.
– Utbildningen har nog varit viktigast hela tiden. Det berodde nog på att jag visste under min uppväxt att hockeyn tyvärr var något som jag inte skulle möjligheten satsa på som ett yrke. Speciellt på gymnasiet var jag väldigt mån om att få bra betyg så jag satsade väldigt mycket på skolan. Under alla bussresor vi hade då jag spelade i Riksserien satt jag och pluggade.

Att det skulle bli collegespel tids nog var dock ingenting som 26-åringen själv hade trott.
– Däremot, om jag ska vara ärlig, hade jag då inte ens en fundering på att gå på college. Jag var ganska inställd att gå på Handels eller KTH (Kungliga Tekniska Högskolan). Både pappa och min storebror hade gått på KTH så jag tänkte ”Jag följer väl i deras spår” eftersom jag var inställd på att det kommer ta slut med hockeyn efter gymnasiet. Jag trodde inte att det skulle gå och kombinera hockey och jobb. Det kändes som att det inte fanns så mycket framtid för damhockeyn på den tiden och att jag måste växa upp för jag kunde inte alltid hålla på med min hobby. Givetvis var det jättetråkigt att tänka så och orättvist. Bara för jag var tjejhockeyspelare fick jag inte ha dom drömmarna.

”VAR PÅ RÄTT PLATS VID RÄTT TILLFÄLLE”

Det blev trots allt stipendium för Hanna Åström vilket tog henne till fyra år på Yale University.
– Jag hade nog tur att jag var på rätt plats på rätt tillfälle då jag blev tillfrågad av tränaren, Joakim Flygh, på Yale. Det här var första gången jag fick upp ögonen för att jag kunde få en bra utbildning i USA och samtidigt spela hockey på en hög nivå. Att jag inte hade tänkt på det innan, det här var perfekt.
– Så här i efterhand är jag otroligt tacksam över att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle och fick den här chansen av andra att gå på Yale och spela hockey med det laget. Det var fyra helt otroliga år, berättar Hanna Åström som pluggade neuropsykologi på Yale.
– Det är var mycket plugg och det gällde att vara disciplinerad för att få allt att gå ihop, men jag hade absolut inte den svåraste utbildning i laget. Det fanns tjejer som pluggade biokemi och skulle bli läkare och så vidare. Eftersom alla runt om i laget satt hela nätterna i biblioteket föll jag själv in i det där och tänkte inte ens på hur hårt alla egentligen pluggade.
Hanna Åström och övriga tjejer i laget bodde på skolan och blev som en familj med ett väldigt tajt umgänge.
– Vi hade en matsal på skolan så efter träningarna gick vi dit och åt. Ibland sprang vi på varandra under frukosten. Sedan hade vi några lektioner och sedan sågs vi och åt lunch.

Foto: Yale University

SÅG LANDSLAGET SOM EN BONUS

Var det samma sammanhållning som i exempelvis SDE?
– Jag skulle säga att den var bättre på Yale än hur den är allmänt när du spelar med ett klubblag här i Sverige. Vi bodde tillsammans och sågs hela tiden. Ingen bodde hemma utan alla var på ett nytt ställe. Då drogs alla verkligen till laget eftersom tryggheten fanns där.

Du var ganska nära professionalism när du spelade collegehockey, fick du då en annan känsla för hockeyn?
– Jag tyckte fortfarande hockeyn var det roligaste i världen. Det var helt andra förutsättningar där. Jag fick utrustningen och ishallen var nästan bara lagets. Kände jag för det kunde jag bara gå ner till ishallen klockan sju på morgonen för att kliva på isen. Jag hade egentligen ännu mer möjligheter att vara på isen där och göra det jag tycker är kul.
– Det var så himla roligt och dessutom kom jag med på landslagsläger, vilket var som en bonus vid sidan av. Jag tyckte att det var superkul att vara med på dom lägren också. Då blev det också att jag tränade mer och mer.   

Leif Boork plockade med dig i Damkronorna under din tredje säsong på Yale så du måste haft en fin utvecklingskurva där?
– Jag hade även varit på något läger med Niclas (Högberg) innan, men sedan var det Leffe som tog med mig. Att jag hade den här utvecklingen berodde nog på att jag kunde gå på teknikträning på morgonen och utveckla saker som jag själv visste att jag behövde träna på. Vi hade videogenomgångar och ett helt gym dit jag kunde gå och träna när jag kände för det. Förutsättningarna var helt annorlunda.
– Det var lite som du sa tidigare, att det var så nära en professionell man kan komma och det gör skillnad.

”VÄLDIGT HEMKÄR”

Efter fyra år på Yale valde Hanna Åström att återvända till Sverige.
– Jag trivdes jättebra i USA, men jag är väldigt hemkär och gillar Sverige. Jag har alltid känt att jag kommer flytta hem eftersom jag har familjen här. Just då var inte heller det politiska klimatet i USA det trevligaste och det är ännu värre nu, säger 26-åringen med ett skratta samtidigt som hon skakar lite på huvudet.

Foto: Yale University

Nu har hon inte enbart hållit sig hemma i Sverige efter det att hon lämnat Yale. Efter en säsong med SDE i Division 1 flyttade hon till London ett år.
– Det var studierna igen. Jag ville ta en master och kände då jag är i den här åldern, antingen stannar jag kvar i Stockholm och gör den här men jag hade även chansen att uppleva någonting nytt. Jag kände att jag kunde tänka mig att bo i London ett år. Jag sökte dit, kom in och då kände jag att ett år på University college London tackar jag inte nej till.    
– Jag spelade lite hockey där och vi hade ett skollag som spelade ungefär fem matcher på ett år. Det var tillsammans med killar som var mellan 18 och 30 år. Vi mötte Oxford, Cambridge och dom här skolorna. Dom var väldigt duktiga eftersom det mest var amerikanare och kanadensare med där, alltså herrspelare. Vi var mindre bra och förlorade dom flesta matcherna. Det var i alla fall kul att ha den här sammanhållningen som man har i ett omklädningsrum, vilket var det jag hade saknat mest.

Efter ett år i London Hanna Åström att återvända till Sverige. Här tog hon även upp hockeyn igen, men på Division 1-nivå även om hon den här säsongen dessutom spelat sju matcher i SDHL.
– Jag fick det här jobbet under sommaren och då var det inget svårt beslut att flytta tillbaka till Stockholm igen.

SAKNAR INTE SDHL

Du spelar i ettan idag och tycks ha trappat ner elitsatsningen, men känner du samma kärlek och glädje till hockeyn idag?   
– Jag skulle säga att jag nästan känner snäppet mer glädje till hockeyn för vi har så otroligt kul. Idag är det så avslappnat att spela ishockey och jag känner inte den här pressen att jag måste prestera för att komma med på nästa landslagsläger.
– I Division 1, klart att vi vill vinna alla matcher, men det är inte hela världen om man gör en ”indianare” och motståndarna gör mål. Då får man en klapp på benskydden och ett ”bättre pass nästa gång”.

Hanna Åström trivs med blandingen av spelare och personligheter i laget.
– Dessutom är det en så otrolig stämning i det här laget och en rolig blandning av tjejer. Dels är det spelare i min ålder som spelat tidigare, lagt av och nu spelar för att det är kul. Dels finns det våra unga talangfulla spelare som är på väg upp och har spelat i F15 i SDE. Det är så himla kul att se dom tjejerna på isen med all energi och som vill så mycket. Jag blir nostalgisk då och tänker att det här var jag för 13 år sedan, skrattar Hanna Åström.

Du är uppe och spelar i SDHL ibland, kan du ibland sakna den nivån och satsningen som är där?
– Egentligen inte. Jag tycker det är väldigt kul att vara med SDHL-laget och jag brukar träna med dom ganska ofta. Nästan alla deras träningar. Ofta brukar jag passa på att träna både med SDHL och Division 1-laget eftersom lagen tränar efter varandra.
– Jag känner mig nästan som en del av SDHL-laget, en gäst-spelare som kommer på träningarna men inte är med på matcherna.

HADE TACKAT NEJ TILL PROFFSKONTRAKT

Har du en annan syn på hockeyn idag jämfört med då du lämnade Sverige 2012?
– I stort sett har jag fortfarande den här passionen, vara runt folk som jag gillar, vara i ett omklädningsrum och känna den här stämningen. Det är det samma känsla som förut och har varit så under hela mitt liv. Det är också därför jag fortfarande älskar att spela hockey.

Om du skulle få ett kontrakt framför dig på bordet som skulle innebära att du kan leva på din hockey skulle du då skriva på?
– Det är svårt att svara på, men jag hade nog tackat nej till det ändå. Just nu är jag väldigt nöjd med alla beslut jag har tagit i mitt liv. Det är inte så att jag känner att hockeyn ligger bakom mig, men så som jag spelar hockey nu passar mig perfekt för där i livet jag är just nu.
– Nu har jag en balans i fritiden, jobbet, hockeyn samtidigt som det är kul att prova nya grejer, avslutar Hanna Åström med ett leende.