Fahlander och kapitalet

Det finns inget som gör oss svenskar så lyckliga som när vi verkligen får håna någon som satsat stort och misslyckats. Det är tyvärr en mycket olycklig konsekvens av den svenska inställningen till framgång och entreprenörskap. Att kostsamma satsningar både genomförs, lyckas och bär frukt är en förutsättning för att svensk ishockey ska ha en framtid som professionell idrott på hemmaplan.

Många elitsatsningar i svensk idrott har gått käpprätt åt helvete eftersom man inte gjort dem rätt, och av detta måste vi lära oss något. Att ta en Fiat Panda och klämma ner en motor från en Porsche är inget hållbart sätt att bygga en bra sportbil. I teorin går den att köra väldigt snabbt rakt framåt, men hopplös kvalitet på bromsar, växellåda och hjulupphängning kommer ganska snart orsaka ett haveri. På samma sätt krävs det både kunskap, pengar och långsiktigt engagemang för att bygga en elitklubb. Och lite tur, såklart.

Att satsa behöver inte heller innebära att ett gärdsgårdslag tar sikte på Elitserien. Frölunda vann två SM-guld och stod på toppen av hela världen, fick storhetsvansinne och pengarna brann upp fortare än julbocken i Gävle. Och när vi ändå är i de trakterna med metaforerna – Brynäs fick kvala sig kvar vid två tillfällen under sena 2000-talet till följd av en ekonomi som inte hängde med i den sportsliga ambitionen.

Tradition, historia och en framgångsrik talangutveckling är komponenter som kan underlätta byggandet av en elitklubb, men det är inte längre tillräckligt för att fylla kansliet med SM-pokaler. Huddinge har ofta varit bäst i Sverige på att producera talanger, men har i skuggan av AIK och Djurgården inte haft marknadsmässiga förutsättningar att bli en toppklubb på seniornivå. De var med och fightades under 90-talet men insåg sina begränsningar och sänkte ambitionsnivån.

Björklöven hade både talangerna och underlaget, men slog gång på gång huvudet i väggen och när ingen längre ville kasta pengar i sjön så kollapsade man. Modo utsattes för konkurrens när hockeygymnasierna stod upp som svampar ur jorden och hamnade plötsligt på efterkälken i det som varit klubbens paradgren.

HV71, Färjestad och på senare år Skellefteå är bra exempel på klubbar som lyckats både på och utanför isen. De producerar eller förädlar hockeyspelare i världsklass, har en trygg organisation, hög sportslig lägstanivå och en stabil marknadsmässig grund med kontinuerligt ledarskap.

Växjö och Linköping har spelat sig upp genom seriesystemet utan tillgång till någon talangfabrik. De är snarare klubbar som genom kloka marknadsmässiga och sportsliga beslut utnyttjat ett uppdämt behov för elitishockey i ett högpotentiellt upptagningsområde och vuxit in i kostymen efterhand.

Oavsett vilka förutsättningar du har så kostar det pengar, hårda stålar, att satsa uppåt. Karlskrona krigar inför fulla läktare för att ta det ack så viktiga steget upp i offentlighetens ljus i Allsvenskan.

I Växjös fotspår pulsar nu Örebro.

Laget räckte inte riktigt till i årets kvalserie, men tveklöst står man redan efter några säsongers satsning och knackar på dörren till Elitserien. Klubben har åtminstone tagit sig en bra bit på vägen.

– Förra året var vi inte mogna för Kvalserien, men i år tycker jag snarare vi har haft marginalerna emot oss på isen, säger klubbens storsponsor Mikael Fahlander när jag frågar honom om hur han ser på klubbens möjligheter. – Vi har tagit ytterligare ett par kliv organisatoriskt. Så stark som klubben är nu avseende ledning, marknad och styrelse har den aldrig varit tidigare. Det är fundamentet för vidare satsningar.

Fahlander, ja. Örebros före detta ordförande och nuvarande huvudfinansiär är minst sagt en centralfigur i sammanhanget. Som frispråkig och kontroversiell multientreprenör har han på vägen skaffat sig både vänner och bittra fiender, men han är ständigt aktuell som den mest talföre finansiären i svensk ishockey.

Man kan naturligtvis dra många paralleller till Percy Nilsson och hur den skånske byggherren en gång i tiden gick till väga i Malmö. Men det är också ofrånkomligt att en elitsatsning idag kräver något helt annat än på 80-talet. Inte bara har det blivit oändligt mycket dyrare och snudd på omöjligt att värva ihop en överlägsen laguppställning – det räcker inte längre. Att ta en klubb från drängstugan till finrummet idag innebär i ekonomiska och organisatoriska termer samma arbete som att förvandla en korvkiosk till ett internationellt företag med 100 anställda. Ett företag som långsiktigt klarar av att generera, bära och ge avkastning på en omsättning om 100 miljoner kronor. Och för det krävs mer än hockeyspelare.

– Vi kommer fortsätta att stärka truppen, men det krävs inte så mycket mer lönepengar för att bli tillräckligt slagkraftiga. Nu handlar det mer om att hitta rätt karaktärer, spelartyper som passar in i vårt spelsystem och täpper till vissa svagheter. Och sen är det förstås inte bara löner som innebär en investering, utan också att både spelare och ledare får rätt förutsättningar när det gäller resor, träning, kost och rehabilitering, säger Fahlander när jag frågar honom hur klubben förvaltar det kapital han investerar.

Stora summor och visioner är knappast någon garant för att bygga ett framgångsrikt företag, vilket om inte annat börskraschen i början på 2000-talet förblir en smärtsam påminnelse om. Utan kundunderlag är man rökt. Och hockeyn i Örebro säljer inte sig själv, bygger inte sig själv, driver inte sig själv. Sporten var ganska kall i staden under de dåliga åren och är fortfarande inte riktigt glödhet, ungdomsverksamheten i klubben är på uppgång men inte i elitklass och man har fram tills nu spelat i en ishall som gått från möglig lada till byggarbetsplats.

Hur tar man satsningen vidare, hur får man publik och sponsorer att köpa in sig på idén och tro på en framtid med Örebro i Elitserien?

– Det här är viktiga frågor som vi brottas med hela tiden. Nu när det går så
bra och vi bygger både organisation och lag på ett professionellt sätt så
har vi fått mycket bra gensvar från publiken, fortsätter Fahlander. – Hallen har ju varit en byggarbetsplats i två år och den står färdig till nästa säsong. Vi bygger restaurang och pub och det är en hel del på gång där. Nästa år räknar vi också med att slå nya rekord i sponsring.

Fahlanders vilja att investera eget kapital och engagemang på alla nivåer av ett ekonomiskt högriskprojekt är en intressant företeelse. I NHL ägs klubbarna av privata intressenter, där några blir förmögna medan ungefär lika många istället kastar hundratals miljoner i ett bottenlöst hål. En framgångsrik NHL-klubb har ett konkret handelsvärde, och ett framgångsrikt arbete innebär att klubben både kan ge årlig avkastning, användas som pant för belåning och även säljas med vinst. Så är det inte i Sverige, vilket gör investeringskalkylen klart mycket svårare och mindre aptitlig för de som sitter på kapitalet.

– Hockey är min passion. Jag brinner ju för sporten i allmänhet och älskar den här klubben, så det gör väl att man är beredd att satsa mer på kort sikt än man egentligen får tillbaka, säger Fahlander.

– Men jag sponsrar ju inte bara privat utan också via mina företag, och nu när vi är på den här nivån så är det klarat att de får en bra exponering och bra affärsmöjligheter genom de nätverk som skapas. På lång sikt är det också lönsamt att jobba med sponsring på det här sättet, det är jag helt övertygad om.

Huruvida Fahlanders engagemang i Örebro blir en givande investering eller en rent filantropisk gärning återstår ännu att se. Men något som är väldigt uppenbart är att idrotten måste bli bättre på att locka till sig kapital som vill sättas i rörelse.

Och för att fler än bara några enstaka hockeyälskande krösusar ska vilja investera i elitidrott måste det finnas framgångsrika affärscase att peka på.

Just därför är det så viktigt att klubbar som Karlskrona, Örebro och Växjö lyckas med sina satsningar.

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner