Doldisen jagar drömmen i USA

Johan Ryd strävar uppåt

Han valde samma väg som bästa kompisen Carl Hagelin. Men medan Hagelin har tagit sig till NHL kämpar Johan Ryd för att etablera sig i det nordamerikanska farmarlagssystemet.
– Om jag kan ta mig till NHL får andra avgöra, säger den svenska doldisen i en intervju med hockeysverige.se.

Johan Ryd från Nykvarn utanför Södertälje är en av många skickliga spelare som klubbarna runt om i Sverige inte valde att man ville satsa på. Han valde istället att som 18-åring lämna Södertälje SK för att spela hockey och plugga på St. Norbert College.

Bästa kompisen från Nykvarn är Carl Hagelin, till vardags i New York Rangers. Och det är om just Nykvarn som hockeysverige.se inleder vår intervju med Johan Ryd, för övrigt son till SVT:s nyhetsankare Ann-Britt Pettersson Ryd.

Foto: Privat

– När vi inte gick i skolan hände det ofta att vi spelade bandy på gården utanför. Där satte vi upp två stora hockeymål. Det blev även en hel del tennis eftersom vi hade en tennisbana i området.
– Vi var väl som alla småkids, stack och badade på somrarna, kollade någon film på kvällarna. Självklart drömde vi båda om att vi spelade i Stanley Cup-final eller SM-final. Vi var Tom Bissett, Ove Molin och allt vad de nu hette. Calle var i alla fall oftast utespelare medan jag stod i mål.

Du lämnade Södertälje 2008 för att sticka över till USA, varför tog du det beslutet?
– Carl åkte direkt till University of Michigan efter gymnasiet. Där föddes ju hela idén att åka till USA och gå skola samtidigt som du får spela hockey. Tyvärr är det svårt att satsa på elitidrott och studier samtidigt i Sverige. I alla fall var det den erfarenheten jag fick efter att kollat runt på vad som fanns tillgängligt.
– Carl öppnade upp dörren tidigt samtidigt som hans pappa, Boris, och även mina föräldrar alltid varit måna om att utbildningen måste gå först. Visserligen gick jag ut med bra betyg ur gymnasiet men insåg också att min talang som hockeyspelare inte var i närheten Carls, även om jag var okej. Hur som helst så valde jag att inte ta något brejk från studierna utan visade i stället för tränarna i USA att jag hade intresse av att komma dit för att spela och plugga på college.

Stefan Nyman var på den här tiden sportchef i Södertälje SK, men Ryd hade inget snack med varken honom eller någon annan i SSK om att han skulle få chansen till spel i klubbens A-lag.
– Nej, det hade jag inte. Jag vill inte prata illa om någon i klubben, men trenden inom föreningen de åren var inte speciellt lysande enligt min uppfattning.
– Vi hade väldigt duktiga spelare som exempelvis Jonathan Ericsson, Nicklas Grossmann och Niclas Bergfors. Av dem var det egentligen bara Bergfors som fick en riktig chans i A-laget. Klubben satsade inte direkt på juniorer utan tog i stället in äldre och mer rutinerade spelare. Klubben visade aldrig något intresse för mig eller någon annan i min årskull förutom Daniel Despotovic, som fick en liten chans i alla fall.

Förändrades du mycket som spelare när du väl åkte över till Nordamerika?
– Absolut. Det är olika standard kan man väl säga. Svensk hockey är inte speciellt fysisk, men jag försökte alltid spela just fysiskt när jag växte upp. När jag var 15 år spelade vi en turnering i Tjeckien och det var första gången som jag spelade på små rinkar vilket var något av det roligaste jag gjort i mitt liv.
– Jag tycker om det rakare spelet och jag tycker inte att det ska vara så mycket system i hockeyn. I Sverige kan det gå långa perioder i en match utan ett skott på mål för att spelarna styr ut varandra. Nu kom det att visa sig att mitt spel passade bättre på små rinkar där man kan gå rakare på mål och i princip kan skjuta från var som helst i banan och av det blir en målchans. Det tog väl två månader innan jag kom in i spelet där borta och fick också en bra guidning av min coach, Tim Coghlin, på college.
– Jag visste vad som krävdes av mig redan när jag åkte över och den sommaren gick jag upp tolv kilo eftersom jag bara vägde runt 82 kilo då. Nu ligger jag stabilt kring 90 kg och det har jag mycket nytta av.

I St Norbert College spelade Johan Ryd bland annat tillsammans med de relativt okända svenskarna Carl Ekström och Emil Haque
– Emil spelade i AIK där han gjorde bra ifrån sig. Enligt honom själv ville AIK att han skulle spela för dem i Hockeyallsvenskan innan de gick upp, men han ville också satsa på en utbildning. En tung duktig skytt som haft lite motgångar både på och vid sidan av isen, men som gjort väldigt bra ifrån sig.
– Calle Ekström är faktiskt också en av mina bästa kompisar hemifrån. Vi spelade J20 tillsammans, men vi började spela i Södertälje redan när vi var tolv år. Som ung var Calle mycket mer lovande än vad jag någonsin var. Han vann bland annat backarnas poängliga i J18 och slutade även bra i J20:s poängliga. Svenska backar, som exempelvis David Rundblad, är ofta små och spelskickliga med pucken. En sådan spelare är även Calle.

Fick tryout hos Flyers farmarlag
Inför årets säsong var Johan Ryd aktuell för spel i AHL-laget Adirondack Phantoms.

Foto: NCAA

– Det var mycket tack vare att jag kommit från ett bra program i skolan och att min coach där hade bra kontakter. Vi skickade en video på hur jag spelade och min agent hade mycket kontakter med deras organisation. Jag fick också mycket intresse från flera andra klubbar. Tyvärr var det så att man ställde in sin summercamp eftersom lockouten var en riskfaktor.
– Philadelphia nappade och ville ha mig till campen. Först och främst ville man ha mig till Flyers rookiecamp, men den blev inställd så då åkte jag till Adirondack vilket var en sjukt bra upplevelse.

Varför blev du inte kvar där resten av säsongen?
– Jag kom in med fel odds. De har 14 positioner bland forwards och när vi började campen var det 21 forwards under kontrakt. Jag var där vi fel tidpunkt. Jag tror att man hade skickat ned sex forwards som hade 40 eller fler NHL-matcher förra året.
– Det var en bra erfarenhet och jag fick träna, åka skridskor, se och lära och hur framtida superstars som Sean Couturier och Brayden Schenn agerar. Sju av forwards skulle skickas till deras East Coast-lag, men det fanns ingen plats för mig där heller.
– Jag gjorde vad jag kunde och fick bekräftat att jag är en bra skridskoåkare och gjorde bra ifrån mig fysiskt. Jag fick också köra lite med Erik Gustafsson och Oliver Lauridsen som båda är svenskbekantingar. Vi får se vart det leder och jag fick bra kritik, men coacherna sa att ”Tyvärr, Johan det finns ingen plats för dig”.

Efter campen med Adirondack hamnade Johan Ryd i CHL- klubben, Arizona Sundogs.
– Det har gått helt okej där, säger Ryd med en viss tvekan.
– Jag hade en lite långsam start och det tog ett par matcher att ställa om från AHL-hockeyn. Vi har Jason Morgan i laget som tidigare spelat i Södertälje. Han är kapten hos oss nu. Han och ett par till har spelat 50 matcher i NHL. De har tappat lite av steget och är lite långsammare i dag. Men de är smartare än vad jag är i alla fall.
– Det tog i alla fall fem matcher innan jag kom underfund med hur saker och ting fungerar. Men så fort jag kommit igång så fungerade det bra och på de tre sista matcherna innan jag blev skadad så gjorde jag tre mål.

Vad är det för skada?
– I en match mot Denver lyckades jag komma i kläm mellan isen och sargen så jag fick en spricka både på insidan och på utsidan av foten. Jag har varit borta i fem veckor från hockeyn, men nu har jag börjat åka skridskor igen så förhoppningsvis är jag tillbaka snart igen.

Arizona har haft två lockoutade spelare i laget under säsongen, Kyle Chipchura och David Schlemko.
– Båda har faktiskt lämnat laget. Jag vill inte klaga, men vi har riktigt dåliga domare i den här ligan. Chipchura sa att han hade ont efter varje match: ”När NHL drar igång och jag ska spela i en fjärdeline där jag ska täcka skott och sådant så måste jag vara fräsch”. Så han tog sina grejor och drog.
– Schlemko var kvar två veckor innan han beslutade sig för att åka vidare. Men man lär sig i alla fall mycket att vara runt omkring de här killarna.

Hur ser du på din egen framtid med ett eventuellt spel i NHL eller rent av i Sverige?
– Det är svårt säga. Även om jag gör allt i min makt så är vägen till NHL väldigt lång. Men två saker som triggar och sporrar mig till att fortsätta satsa.
– Nummer ett är att från det jag lämnade Sverige och åkte över till USA så har jag höjt min nivå och utvecklats varje år.
– Nummer två är den här erfarenheten jag fick från Adirondack och Philadelphia där jag fick bekräftat att jag kan åka skridskor och att jag skapade mycket på träningarna. Det var en bekräftelse på att jobbar jag hårt och gör rätt saker så kommer jag kunna ta mig upp i systemet. Men om jag kan ta mig till NHL får andra avgöra. Sedan måste jag också leverera eftersom om du inte gör det så kommer du heller inte så långt.

Hur ser du på en framtid som spelare i Sverige?
– Helt ointresserad är jag inte av det heller. Inte för att jag inte vill spela hemma utan mest för att jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg hur det är att spela på stor is. Då blir det ett helt annat spel.
– Men absolut, visst skulle jag vara intresserad. Klart det skulle vara kul att komma hem och jag har varit i kontakt med SSK och fått känning lite. Men jag tror att svenska klubbar i mitt fall letar efter andra referenser än vad jag kommer ifrån. Division 3-collegehockey säger inte mycket för klubbarna hemma.
– Sedan känner jag massa killar i Södertälje. Bland annat spelade jag juniorhockey med Emil Billberg och Fredric Andersson och har tränat och åkt skridskor mycket med dem. Jag tror att jag håller hyfsat lika nivå som dem i spelet. Men jag tror att jag mår bra av att stanna här borta ytterligare en tid.

Text: Ronnie Rönnkvist