Det oväntade guldet: ”Vi satt som kungar och jäste”

Så här i VM-tider passar det bra med återblickar på fina svenska framgångar genom turneringens historia. Vid VM 1957 kom ett av de mer oväntade gulden. Här återberättat av den svenske spelaren Vilgot Larsson som var med.

Det kanske mest oväntade av alla Tre Kronors VM-guld vanns i Moskva 1957, alltså för ganska precis 60 år sedan. På tre år hade Sovjet blivit en stormakt inom ishockeyn med VM-guld 1954, silver 1955 och OS guld 1956. Nu skulle bara guldet spelas hem inför rysk storpublik på Leninstadion i Moskva.

Tre Kronor var så pass nederlagstippade inför turneringen att Radiotjänst till och med valde att spara pengar genom att inte skicka Lennart Hyland till Moskva för att referera turneringen. TT (Tidningarnas Telgrambyrå) valde dock att skicka Rune ”Sunkan” Sundqvist som mot slutet av turneringen fick debutera som radioreferent. Kanada deltog inte efter att Sovjet hade invaderat Ungern året innan. USA:s lag satt på flygplatsen i New York klara för avresa mot Moskva då ett meddelande från deras utrikesdepartement sa att det inte blir någon resa av. Med andra ord låg motorvägen till guldet vidöppen för Sovjet.

Den skridskoskickliga backen, nu bortgångne Vilgot Larsson, var en av lagets riktigt stora hjältar genom att bland annat räddat ett skott med huvudet i matchen mot Tjeckoslovakien. Här bjuder hockeysverige.se er på hans resa till guldet 1957 berättat något år före hans bortgång 2015.

Vilgot Larsson. Foto: Arkiv

Jag hade spelat i VM 1955 och även vid OS 1956 så VM i Moskva var inte min första stora turnering. Däremot spelade jag inte tillsammans med Åke Lassas som jag gjorde tidigare. Det hade varit en föryngring i landslaget. Vi blev ganska hårt kritiserade efter fjärdeplatsen i OS 1956 i Cortina. Flera etablerade och lite äldre spelare ställdes åt sidan till förmån för flera unga nya spelare. ”Garvis” Määttä hade kommit med, Rolle Stoltz var ny liksom ”Eje” Lindström och ett par till. Åke var ju nio år äldre än jag och tillsammans med bland andra Holger Nurmela, Lasse Svensson och bröderna Hans och Stig Tvilling fick han stanna hemma.

SPELADE I HOLLAND

Vi spelade fem matcher i England, en i Skottland och två i en turnering i Holland innan vi åkte till Moskva. Att vi just åkte till Holland och spelade berodde nog mest på att det fanns många amerikanska och kanadensiska NATO-soldater kvar där efter andra världskriget. Oftast var flera av dom här soldaterna väldigt duktiga hockeyspelare vilket vi inte minst visste från tiden i Leksand där vi ofta spelade matcher mot flygare från USA som var stationerade i Europa.

Foto: Arkiv

Vi var inte speciellt betrodda inför turneringen och lagledningen hade nog inte så stora förväntningar på oss när vi åkte till VM. Sovjet hade visat klassen i Cortina OS och att vi skulle kunna göra något åt dom på hemmaplan var det inte många som trodde.

Åke var ju som sagt var inte med utan jag spelade back tillsammans med Hasse Svedberg. Vi blev ett bra backpar. Hasse var lite offensiv, så på det viset kompletterade vi varandra bra. Trots att Åke inte var med så var det i alla fall med en kompis hemifrån Leksand, ”Sigge” Bröms. Han spelade inte den första matchen, men var sedan ordinarie och en av våra bästa spelare i turneringen.

Många har talat om den så kallade ”nicken” mot Tjeckoslovakien inför makalösa 25 000 åskådare. Det är väl på tiden att jag berättar vad som egentligen hände. Jag kastade mig för att täcka skott när Flodqvist lämnat målet. Den träffade mig i nacken och studsade över gallret bakom målet. Tanken var aldrig att jag skulle nicka bort pucken.

INGA HJÄLMAR

Vi hade inga hjälmar på den här tiden. Ryssarna hade ju de här cykelhjälmarna som vi brukade kalla för sex varma korvar. Det var några gummiribbor som satt uppe på huvudet. Tumba kom med sin Spaps- hjälm (Svenska Produkter av pålitlig styrka) först något år senare. Det blev en del skador och efter det skottet hade jag plåster både i pannan och i nacken.

Vi vann över Tjeckoslovakien med 2-0. Turneringen spelades både inom och utomhus. Tjeckerna gillade inte att spela utomhus eftersom isen blev för hård. Vi vann i alla fall matchen och sedan vann vi stort mot Finland. Fast Finland var inte speciellt långt framme inom hockeyn då vilket är lite märkligt eftersom jag tycker att finnarna har det rätta lynnet för att just spela hockey. Det har man om inte annat visat på senare år.

I slutet av turneringen spelade tjeckerna oavgjort med ryssarna vilket gjorde att vi kände att chansen trots allt fanns där inför avslutningsmatchen mot Sovjet. Det var vi som slog ur underläge. Rinken hade man lagt på tvären inne på stora stadion i Moskva. Man ville få in så mycket folk som nu var möjligt. Det var 55 000 på plats, men jag tror att ryssarna hade störst problem med det.

Vi behövde ”bara” spela oavgjort med Sovjet i den sista matchen och efter första perioden såg det väldigt bra ut eftersom vi ledde med 2-0. I andra perioden gjorde Sovjet fyra mål och gick ifrån till 4-2. I tredje perioden började vi krypa närmare. När vi gjorde 4-3 och 4-4 fick dom publiktrycket mot sig. Ledde ryssarna var dom jättesvåra att tas med, men så fort de fick lite press på sig låste sig spelet och det var antagligen det som hände i den tredje perioden.

Lasse Björn med pokalerna. Foto: Arkiv

När vi stod på prispallen efter matchen kom aldrig nationalsången igång. Då vände sig Lasse Björn om och sa: vi tar ”Helan går” grabbar. Även om vi skrattade gott så klämde vi i när den svenska flaggan gick till topp. Lasse var nog stolt när han fick stå på det översta steget. Han var ju med redan 1953, men då var Åke ”Plutten” Andersson lagkapten.

Ett kul minne jag har från turneringen är vårt omklädningsrum. Där inne hade vi en flygel som vår läkare Bengt Axelsson satt och spelade på. Det var pampiga lokaler och stora fåtöljer där vi satt som kungar och jäste och lyssnade när Axelsson spelade dåtidens schlagers.

Tre Kronors matcher:

– Östtyskland 11-1
(Nils Nilsson 3, Sven Tumba 2, Lars Björn 1, Vilgot Larsson 1, Eilert Määttä 1, Erling Lindström 1, Lars-Eric Lundvall 1, Valter Åhlén 1)
– Polen 8-3
(Erling Lindström 3, Lars Björn 2, Sven Tumba 1, Nils Nilsson 1, Lars-Eric Lundvall 1)
– Tjeckoslovakien 2-0
(Sven Tumba 1, Ronald Pettersson 1)
– Österrike 10-0
(Sigurd Bröms 4, Eilert Määttä 2, Erling Lindström 1, Ronald Pettersson 1, Lars-Eric Lundvall 1, Hans Öberg 1)
– Japan 18-0
(Ronald Pettersson 4, Nils Nilsson 3, Sigurd Bröms 3, Sven Tumba 2, Eilert Määttä 2, Hans Öberg 2, Lars-Eric Lundvall 1, Erling Lindström 1)
– Finland 9-3
(Ronald Pettersson 3, Nils Nilsson 2, Lars-Eric Lundvall 2, Eilert Määttä 1, Sigurd Bröms 1)
– Sovjet 4-4
(Erling Lindström 2, Nils Nilsson 1, Eilert Määttä 1)

Tre Kronors lag:

Målvakter:
Thord ”Flodan” Flodqvist Södertälje SK (Avled 1988)
Yngve Casslind IK Göta (Avled 1992)

Backar:
Roland Stoltz Djurgårdens IF (Avled 2001)
Lasse Björn Djurgårdens IF
Hans Svedberg Skellefteå AIK
Vilgot Larsson Leksands IF

Forwards:
Eilert ”Garvis” Määttä Skellefteå AIK (Avled 2011)
Sven ”Nenne” Tumba Djurgårdens IF (Avled 2011)
Erling ”Eje” Lindström Wifsta/Östrands IF
Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson Södertälje SK (Avled 2010)
Nils Nilsson Forshaga IF
Lars-Eric Lundvall Södertälje SK
Valter Åhlén Gävle GIK (Avled 1988)
Hans Eriksson Gävle GIK (Avled 1971)
Hans ”Stöveln” Öberg Gävle GIK (Avled 2009)
Sigurd ”Sigge” Bröms Leksands IF (Avled 2007)
Anders ”Acka” Andersson Skellefteå AIK (Avled 1989)
Tränare
Folke ”Masen” Jansson (Avled 1983)

(Tack till Lars-Erik Rönnkvist för hjälp med text)