Den svenska pionjären

Old School NHL – Ulf Sterner

Han var den första svenskfostrade spelare i NHL. I en exklusiv intervju med hockeysverige.se berättar Ulf Sterner om sin karriärs alla hockeyäventyr: hur han filmade en naken Sven Tumba, blev jagad av uppretade kanadensare och stal ett förfalskat kontrakt från en skrupelfri amerikansk general manager.

Gustaf Forslund, född i Umeå men uppvuxen i Kanada, var som bekant den första svenske medborgaren som spelade i NHL. Men den första spelaren fostrad i svensk hockey att spela i världens tuffaste hockeyliga var Dejesonen Ulf Sterner. I vintras fyllde Sterner 70 år och här berättar han för hockeysverige.se:s läsare om sin resa över till NHL säsongen 1964/65.

Ulf Sterner, som måste ses som den kanske första riktigt kompletta tvåvägscentern, växte upp i ett litet samhälle med cirka 2 000 invånare inte långt ifrån Karlstad i Värmland, Deje.
– Min debut i Dejes A-lag, i division 2 som det hette på den tiden, gjorde jag då jag bara var tolv eller tretton år, berättar Sterner.
– Det går inte att jämföra med idag och all fritid handlade om hockey och fotboll de här åren. Vi hade ett väldigt bra ungdomslag där bland annat min bror Owe Sterner också var med och där vi var en hel kedja kom upp i A-laget ungefär samtidigt.
– Sedan blev jag värvad till Forshaga som låg i högsta serien och där kom jag att bli Allsvenskans yngsta spelare genom tiderna då jag debuterade som femtonåring.

Spelade du i samma kedja som Nisse Nilsson i Forshaga?
– I början gjorde jag det vilket var väldigt kul. Men jag fick ju aldrig låna pucken av Nisse så det blev lite tråkigt i längden haha…
– På den här tiden fick man ju bara tacklas i egen zon och oftast tog Nisse pucken bakom eget mål och när han väl var över mittlinjen hade han så hög fart så det inte gick att stoppa honom. Han var ju en fantastiskt fin och mycket skicklig spelare.
– Efter någon säsong så fick jag istället spela med Uffe Hedqvist och vi båda kom ju även att debutera i landslaget tillsammans.

När debuterade du i Tre Kronor?
– Jag var med redan 1958 i en landskamp mellan A- och B-landslaget och det var väl Nisse som hade pratat in mig i laget. Min riktiga debut blev mot tjeckerna i Stockholm. Sverige hade spelat mot tjeckerna dagen innan och förlorat med 2-1 och fått fem man skadade. Den kvällen spelade jag med B-landslaget uppe i Sundsvall och fick efter matchen sätta mig på tåget till Stockholm för att spela med Tre Kronor dagen därpå. Jag spelade mellan Sven Tumba och Kurre Thulin. Vi vann med 11-3 och jag gjorde två av målen.

Filmade Tumba naken – blev jagad

Foto:

Vid Olympiska spelen 1960 i Squaw Valley slutar Tre Kronor på femteplats i en turnering där en då nittonårig Ulf Sterner gör sin internationella turneringsdebut.
– Den turneringen minns jag för att Tumba jagade mig genom hela Squaw Valley haha… Vi bodde på ett logementliknande hotell med fyra bäddar i varje rum. Tumba låg utan kläder på sin säng och filosoferade och då passade jag på att filma honom vilket han upptäckte och blev helt galen. Han jagade mig runt där i stan tills han hade fått filmen.
– Det hände mycket kul på den resan men framför allt var det ett stort äventyr för en ung kille som jag var då. Tyvärr gick det inte så bra i själva turneringen. Det visade sig att ett par av våra spelare, bland annat Einar ”Kiosken” Granath, var skadade redan innan turneringen. Men de mörkade det eftersom de inte ville missa en sån här drömresa.

Efter VM-turneringen 1961 i Schweiz valde Ulf Sterner att lämna Forshaga för spel i hårt satsande Västra Frölunda.
– Det var svårt med jobb i Forshaga och i Karlstad och klubben kunde inte ens ordna in mig på bruket. Jag var tvungen att flytta helt enkelt om jag skulle få jobb och det var bara Frölunda som visade intresse. Det här var första året som man fick ta betalt vid övergångar. Förhandlingarna drog ut på tiden och dagen innan sista övergångsdatumet så hade Anders Bermar bestämt tid med Forshagas Lasse Davidsson i Mellerud. Men Davidsson kom aldrig och efter ny kontakt på telefon bestämdes Åmål men ingen Davidsson där heller. Till slut sågs de i Grums och kom överens om en övergångssumma på sextusen kronor.

VM-guldet 1962 i Denver Colorado?
– Vi åkte över tre veckor innan VM för att spela ihop laget vilket verkligen behövdes. När vi kom till Bromma för att flyga över kom en ung kille som vi inte hade en aning om vem det var. Det visade sig vara reservmålvakten ”Klimpen” Häggroth från Skellefteå. Det var ju bara Kjell Svensson som gällde för oss i landslaget så vi hade inte någon vidare bra koll på vem han var.
– Jag minns att vi bodde i någon håla på gränsen mellan USA och Kanada på det här lägret och en dag då vi skulle spela match hade vi varit ute och festat kvällen innan och ”Klimpen” var riktigt dålig. Vi hade som tur var en läkare med oss som hette Sjöström och som hjälpte ”Klimpen” på den här resan där han kom att bli världens bästa målvakt. (Lennart Häggroth har själv skrivit om detta och sin alkoholism i sin bok Himmel och helvete, reds. anm.).

Hånade kanadensarna – blev jagad igen
– Framför allt hade vi annars ett jäkla bra lag på plats det året. ”Klimpen” och ”Kjelle” Svensson var målvakter. Bert-Ola Nordlander, Rolle Stoltz, ”Masen” Karlsson, Gert Blomé och ”Nicke” Johansson var backar. Sedan spelade ”Nisse” Nilsson, ”Sura” (Ronald Pettersson) och Lasse Lundvall i en kedja. Tumba spelade ihop med ”Garvis” Öhrlund och ”Garvis” Määttä. Sedan hade vi kedjan med jag, ”Akka” Andersson och Pära Härdin. Leif Andersson från Södertälje var med som extra forward.

– I den matchen mot Kanada som kom att avgöra turneringen och som vi vinner med 5-3 gör jag två av målen, Nisse två och Tumba ett. Mitt 3-0 mål minns jag bäst eftersom jag hade åkt på en spearing av ”Dirty-Harry”, Harry Smith, tio minuter innan. Dom hade ju som taktik att ta bort en av motståndarnas spelare och nu blev det jag. Jag hade ju svimmat av men återhämtat mig och efter att jag gjorde 3-0-målet åkte jag fram till deras bås, tog av mig handsken och gjorde lång näsa varpå tio kanadicker slängde sig över sargen för att jaga mig.
– Jag och ”Nisse” träffade helt nyligen faktiskt Harry som för övrigt spelade tillsammans med Darryl Sly och var det tuffaste backpar som jag någonsin mött. Det var ett riktigt kul möte och Harry är en fantastiskt trevlig person vid sidan av isen.

Var det under VM 1962 som de första kontakterna med NHL togs?
– Det var nog där som möjligheterna öppnades i alla fall. Jag, ”Totte” Bengtsson, Juha Widing, Jan-Erik ”Prillan” Sjöberg och Sören Blomgren åkte över redan 1963 tillsammans med Uffe Jansson som då var lite av agent åt New York Rangers. Men jag ville spela i OS i Innsbruck först så jag återvände först hem till Sverige.

Ulf Jansson, vädermannen?
– (Skratt) Jaså, du känner till det? Uffe är ju en fantastiskt skön kille och bra journalist. Vi var på läger i Winnipeg och jag hade lagt mig tidigt eftersom vi tränade tre pass om dagen plus att vi var tvingade att gå dom två och en halv kilometerna fram och tillbaka till ishallen varje träning. Så man var lite slut i kroppen.
– När jag slår på tv:n på morgonen är det nyheter och då vädret kommer sprakar det till och in kommer en berusad, glad och mycket uppspelt Uffe Jansson i bild och ska presentera vädret. Han hade stannat kvar på TV-stationen efter en intervju och där hade det bjudits på lite gott att dricka. Nu var han där i direktsändning och talade om alla isbjörnar på Stockholms gator och hans nära och påhittade vänskap med Anita Ekberg. Det här blev ju en succé och det röstades fram som årets roligaste TV-inslag i Kanada det året.

Fick slagskott i pannan

Foto:

Efter att ha spelat först för St. Paul Rangers i CPHL och Baltimore Clippers i AHL kom chansen för Ulf Sterner att säsongen 1964/65 göra NHL-debut med New York Rangers.
– Debuten var mot Boston Bruins. Men dagen innan debuten hade jag fått ett slagskott i pannan av en lagkamrat då jag satt i vårt bås under en match med Baltimore så jag mådde ju inte speciellt bra. Men det var inte läge att tacka nej till New York Rangers när man äntligen fick chansen att spela i NHL.
– Träningen innan matchen minns jag ganska väl. Vi tränade i gamla Garden som låg på fjärde eller femte våning och som inte var en fullstor plan. Alla skulle ställa upp vid blålinjen och jag då längst ut vid sargen. Sedan kom en av deras bossar in och skällde på grabbarna i säkert en timme eftersom de hade varit ute och festat dagen innan matchen. Det här var kring jul och Rangers låg på femte plats och det var fyra lag som gick till slutspel då. Rangers hade ingen chans att gå dit så killarna brydde sig inte speciellt mycket. Men vi fick verkligen köra hårt den dagen för bossen var inte nådig mot oss.

Trots succé med sin fina puckbehandling och fina skridskoåkning så blev det bara fyra matcher i NHL för Sterner i Broadway Blues (efter sina blåa tröjor). ”Jag har aldrig sett en spelare förkovra sig så snabbt som Uffe och heller aldrig en spelare som behandlar pucken så elegant”, sa New York Rangers tränare George ”Red” Sullivan bland annat.
– Man delade ut matchens stjärnor och i den ena matchen blev jag en av två och i två av de andra matcherna blev jag en av fem stjärnor. Även om jag inte gjorde några poäng gick det ganska bra.
– Inför nästa match, som för övrigt var mot Detroit Red Wings, tog Sullivan in mig på kontoret och sa lugnt och sansat att nu har vi lekt klart för nu börjar allvaret. Han sa till mig att börja ge tillbaka och just i matchen mot Detroit fick jag ta hand om Gordie Howe. Detroitspelarna satte hela tiden upp klubban en bit ifrån sina näsor när dom närmade sig mig. När jag kom till båset frågade jag mina kedjekompisar varför dom gjorde så och svaret blev att kom jag närmare Gordie Howe än skulle det smälla haha…

Varför blev det inte mer spel i NHL med New York Rangers den säsongen?
– Varje klubb fick ha tjugo så kallade prospects som kunde gå mellan farmarlaget och New York Rangers och jag var en av dom. Övriga spelare i farmarlaget vara fria att gå till andra klubbar. Så jag, Jacques Plante, Andy Bathgate och ett par spelare till blev nedflyttade till förmån för åtta eller nio spelare i Baltimore som inte var så kallade prospects.
– Det var en väldigt dålig ordning i New York Rangers under den här tiden och det fanns ingen riktig sammanhållning i laget. Visserligen hade jag ett kontrakt gällande ytterligare en säsong. Men jag ville inte resa tillbaka utan jag stannade helt enkelt kvar i Sverige och bröt kontraktet.

Hur trivdes du i St Paul och Baltimore?
– I St Paul var det riktigt bra och där hade jag Fred Shero som coach. En jättebra ledare som tyvärr var full lite för ofta. Men han hade ändå förmågan att få ihop gruppen på ett väldigt bra sätt.
– Att bo i Baltimore var hemskt. Det var enormt hög kriminalitet och när vi hade en improviserad avslutning med laget förekom det både skottlossning och slagsmål på hotellet där vi var.

Åkte på träningsläger nyopererad
Efter sin säsong i USA återvände Ulf Sterner till svensk hockey. Men inte till Frölunda utan i stället till Gösta ”Pollenkungen” Carlsson och Rögle BK.
– Frölunda var svenska mästare då jag flyttade hem till Kungälv men dom hörde aldrig av sig. En dag stod en kanadensare vid namn Des Moroney utanför min dörr och undrade om jag ville komma till Rögle och spela i stället. Jag gjorde två säsonger i Rögle och jag måste säga att det var två väldigt trevliga år. Efter det så gjorde jag ytterligare ett år i Frölunda innan jag flyttade till Karlstad där jag hade sex väldigt bra och trevliga säsonger med Färjestad.

Inför säsongen 1973/74 försökte Detroit Red Wings ägare Bruce Norris att starta upp en Europaliga där brittisktbaserade London Lions skulle bli ett av lagen. Ett lag som inledningsvis innehöll Leif ”Honken” Holmqvist men även Ulf Sterner.
– Jag tillhörde faktiskt Rangers fortfarande så jag var tvungen att först infinna mig på deras träningsläger trots att jag var nyopererad och fortfarande hade tjugo stygn kvar utanpå hälsenan. Man var ju en handelsvara men efter ett tag kom Detroit och New York Rangers överens om vart jag skulle spela.
– Det var en jäkligt rolig säsong där vi spelade mycket matcher och där det gick ganska bra för mig (Uffe gjorde 115 poäng på 64 matcher). Tyvärr satte Svenska Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund stopp för den är europeiska proffsligan som jag annars tror skulle blivit bra. Vi spelade i Wembley Pool, simhallen, där dom lade träplankor på poolen och frös is. I början hade dom bara en liten ismaskin eftersom plankorna inte skulle hålla för någon större bil.
– Tord Lundström kom även till Lions under säsongen och då var det vi tre svenskar och en massa unga lovande kanadensare. Vi svenskar var ju överlägsna i spelet och jag spelade i en kedja med Earl Anderson och Dennis Johnson. Men vi hade en coach, Doug Barkley, som avskydde svenskar så det blev en del konflikter under året.

Hur upplevde du matcherna mot Kanadas proffs i Stockholm 1972 där bland annat Lars-Erik Sjöberg fick näsbenet avslaget?

Foto:

– Kanada hade förlorat mot Sovjet dagarna innan de skulle spela mot oss så det var ett ganska stukat Kanada vi ställdes mot. Vi spelade två matcher och Kanada vann den första med ett nödrop (1-4) och den andra spelade vi oavgjort (4-4). Phil Esposito hade en vapendragare som hette Wayne Cashman och vid en avblåsning hör jag fotografen Rolle Rygin ropa på mig från sargkanten då han vill ta en bild. Då hör jag att det kommer någon bakom mig som svingar klubban mot mitt huvud. Men jag hinner duka och sätter upp min klubba i stället så han faller handlöst rakt i isen. Dagarna efter fick jag säkert tio mordbrev från folk i Kanada.
– Dagen efter skulle jag och Benny Andersson från Färjestad åka över till WHA-laget Chicago Cougars och hälsa på. Jag hade inga planer på att skriva på. Men en dag kallade deras general manager in mig på kontoret och sa att ryktet nått honom att jag inte hade skrivit på. ”Nej, det har jag inte svarade jag”. Då halade han fram ett kontrakt med något som möjligtvis liknade min signatur på. Men han hade inte ens lyckats stava mitt namn rätt. När han fyllde på sitt glas lyckades jag smussla ner kontraktet i min väska varpå han försökte få mig att skriva på ett nytt kontrakt. Då jag vägrade slängde han ut mig därifrån. Journalisten Thorwald Olsson fick ju nys om det här och gick upp med det här till Chicago Tribune som slog upp det stort och det blev ett jäkla liv i hela hockeyvärlden.
– Efter det undrade i stället Quebec Nordiques om jag ville spela där i stället vilket jag avböjde.

Säsongen efter London Lions och incidenten på ett kontor i Chicago väljer Ulf Sterner spel i Göteborgsklubben Bäcken.
– Jag har alltid gillat att spela i lag som är på väg uppåt och det var BK Bäcken, som klubben hette då. Vi hade ett bra lag med ett par kanadicker i laget. Men som i så många klubbar försvann det pengar ur kassan. Vi var nära Elitserien ett år men kom tvåa i kvalserien efter Södertälje. Där gjorde vi ett jättefel som flyttade våra matcher från vår vanliga hemmaarena i Frölundaborg till Scandinavium. Vi tappade mycket av vår stora publik, känslan och närheten.

Hur ser Ulf Sterners liv ut idag?
– Jag och Pia bor på landet mellan Forshaga och Karlstad. Mitt brorsbarn Robin spelar i Färjestad och jag försöker följa honom så gott jag kan. Nyligen fyllde jag sjuttio år och jag måste säga att jag har ett ganska bra liv.