Den banbrytande coachen

Old School NHL – Alpo Suhonen

I den här lördagens upplaga av Old School Hockey har Ronnie Johansson samtalat med finländaren Alpo Suhonen, den banbrytande första europeiska coachen i Nordamerika och sedermera NHL. För hockeysverige.se berättar han om vägen till NHL och varför hans enda head coach-jobb i Chicago blev alldeles för kortvarigt.

Alpo Suhonen, 63, är antagligen Finlands mest kände coach borta i Kanada och USA. Han kom att bli den första nordbo att coacha ett professionellt lag i Nordamerika då han 1989 klev in i båset hos Moncton Hawks i AHL. Året därpå klev han in som assisterande coach hos NHL-klubben Winnipeg Jets, där han tillsammans med Bob Murdoch och Clarke Drake bland annat coachade svenskarna Thomas Steen och Fredrik Olausson.

Hockeysverige.se bjuder er här på en intervju med denne finske banbrytare och tillika första nordiska head coach i NHL.
– Jag är född i Valkeakoski, men där bodde vi bara under några år innan vi flyttade vidare. Jag började spela hockey för Pori Karhut i början av 1960-talet och på den här tiden spelade vi hockey och åkte skridskor på en sjö där det var naturis. Min A-lagsdebut gjorde jag då jag var sjutton år och vi spelade i Helsingfors. Debuten minns jag ganska väl eftersom jag gjorde mål i den matchen.

Du spelade med Pori Ässät och vinner finska ligan 1971. Vad minns du bäst från den säsongen?

Foto: Getty Images

– Det var mitt sista år som spelare i den finska ligan. Jag hade inte bara spelat för Pori Karhut, som var en föregångare till Pori Ässät, utan jag spelade även under en tid i Jokerit.
– Den här säsongen spelade jag i en kedja med Veli-Pekka Ketola och vi båda hade faktiskt spelat tillsammans i samma kedja i Jokerit tidigare så vi kände varandra väldigt bra. Vi hade ett fantastiskt bra lag det året och förutom Ketola gjorde Pekka Rautakallio sin första säsong i SM-liigan och han var sensationellt bra på backen. Om jag minns rätt så vann vi fjorton av de sista femton matcherna det året. Den femtonde spelade vi oavgjort.

Var det aktuellt med landslagsspel för din del?
– Nej. Visserligen var jag med på något landslagsläger men längre än så kom jag aldrig. Året efter att vi vunnit ligan blev jag spelande tränare för Forssa och då var jag inte speciellt gammal, bara 24 år. Då ville jag i första hand börja jobba som journalist och jag hade jobb på en tidning där i staden samtidigt som jag spelade och tränade laget. Vi gick faktiskt hela vägen från division 3 upp till SM-liigan på fyra år.

Hade du några förebilder som coacher eller idoler som barn vilket fick dig att satsa på tränaryrket?
– Finsk och svensk hockey kände jag till ganska väl. Men första gången jag var över till Nordamerika var 1974 och då träffade jag bland andra Fred Shero i Philadelphia och även Al Arbour som då var coach för New Yorks Islanders som var en klubb som började bli riktigt stor då. Det här inspirerade och fick mig intresserad av amerikansk hockey.
– NHL på 1960- och 70-talet var ju bara en mystisk svart låda som jag och vi i Finland inte visste mycket om. Det fanns ju inte samma media utbud då med TV, data och radio som det gör idag då du ganska lätt kan få information om vad som händer runt om i världen.

Fick landslagsuppdrag
Vid VM i Wien 1977 fick Alpo Suhonen sitt första internationella uppdrag på seniornivå då han utses till assisterande coach för det finska landslaget. Turneringen minns man annars mest för kanadensarnas ideliga fula påhopp på motståndare och smått galna inställning till hela turneringen. Bland annat råkande den svenske forwarden Kent-Erik Andersson ut för ett tilltag där man fruktade att hans mjälte hade spräckts. Stig Salming blev överfallen i hotellrestaurangen av Phil Esposito och ryske backen Sergei Babinov blir genom ett ”yxhugg” i huvudet från Eric Vails klubba nedslagen på isen.
– Det var första jobbet jag hade med finska A-landslaget och var assisterande coach till Lasse Heikkilä. Året därpå var jag med som coach och vann guld i Junior-EM vilket var det fösta stora mästerskap som Finland någonsin vunnit som lag.
– VM i Wien 1977 var annars en turnering där kanadensarna uppträdde på ett hemskt sätt. På nätterna satt deras spelare på barerna runt om i Wien och drack drinkar och då vi gick upp och åt frukost på mornarna kom kanadensarna hem från discot. Phil Esposito och de här så kallade ”big stars” var galna och då speciellt efter matcherna mot Sovjet som dom förlorade med 11-1 och 8-1.
– Efter vår match mot Kanada så vägrade deras spelare ta av sig hjälmarna vid nationalsången vilket resulterade i att kanadensarnas General Manager Alan Eagleson, som senare dessutom senare fick ett fängelsestraff på 18 månader för korruption, fick order från parlamentet i Ottawa att gå ut offentligt och be om ursäkt för tilltaget.

På hemmaplan i Helsingfors 1978 vinner Finland med Alpo Suhonen som coach och med blivande storspelare i laget så som Jari Paavola, Timo Blomqvist, Jussi Lepistö, Jarmo Mäkitalo, Kari Jalonen och Jari Kurri JEM-guld.
– Det är svårt att svara på varför just det här laget blev det första att vinna ett stort mästerskap för Finland. Men vi hade väl antagligen det lag som hade de mesta och bästa talangerna. Finalen mot Sovjet minns jag mycket väl. Det var fortfarande oavgjort efter fyra perioder. Men i den femte perioden gjorde Jari Kurri vårt segermål och utsågs efter matchen till turneringens bästa spelare. Det var första gången som han blev riktigt omtalad internationellt.

Säsongen därpå tog du över som coach i Ambri-Piotta som spelade i Nationalliga A i Schweiz. Blev det här en viktig milstolpe för dig som coach?
– Det blev som en chock för en ung finsk kille som mig, svarar Alpo Suhonen med ett skratt.
– I schweiziska ligan och kring ishockeyn där var det en helt annan mentalitet och man hade en helt annan livsstil där nere. Det blev givetvis en väldigt viktig upplevelse och erfarenhet för mig och något som jag har haft nytta av under alla mina år som coach.

1982 tog du över som huvudcoach för det finska landslaget och coachar laget under fyra VM och ett OS. Hur upplevde du den press och det tryck som sattes på dina axlar när du klev in i din nya roll?
– Som ni förstår var det självklart en stor upplevelse att få coacha det finaska landslaget. Men jag märkte ganska tidigt att jag var för ung för det här uppdraget. Det finska förbundet var väldigt konservativt vid den här tiden och jag hamnade i konflikter eftersom jag ville jobba efter mina nya idéer, något som inte förbundet uppskattade.
– Jag hade kontrakt med förbundet fram till och med OS 1988 i Calgary. Men jag bröt avtalet redan 1985 tack vare att jag och förbundet inte kom överens.
– Pentti Matikainen var assisterande coach till mig vid VM 1985 och tre år senare, just vid OS i Calgary, vann han som head coach Finlands första medalj någonsin i en OS eller VM-turnering.

Tog storsegrar mot Sverige

Vilket är det bästa finska landslag du coachat?

Foto: Bildbyrån

– Jag tror nog att det är laget från VM 1985 i Prag. Vi spelade riktigt bra den turneringen och slog bland annat Sverige två gånger (5-0 och 6-1). Dessutom rankades vi efter turneringen som trea i Europa efter Sovjet och Tjeckoslovakien. (Hannu Järvenpää blev VM:s bästa målskytt med 9 mål och finska målvaktsduon Kari Takko och Jukka Tammi kom före den svenska duon Rolf Ridderwall och Pekka Lindmark i målvaktsligan).

Efter två säsonger som coach i Zürich och en halv i finska HPK tar Alpo Suhonen över uppdraget som head coach för Moncton Hawks i AHL.
– Det var första gången som en europeisk coach tog över som head coach i ett professionellt lag i Nordamerika. Det jag minns mest var all uppståndelse det blev i radio och TV i Kanada. Redan då jag kom över dit var det olika media team som mötte mig på flygplatsen. Det var inte någon speciellt trevligt upplevelse och jag blev aldrig accepterad som tränare av tidningarna och fansen.
– Av spelarna fick jag en väldigt bra acceptans och vi avslutade säsongen riktigt bra. I slutspelet slog vi först Halifax i kvartsfinalen. Men i semifinalen förlorade vi mot New Haven. Trots det gillade inte folk utanför laget att jag som europé kom över till Kanada och jobbade som coach.

Blev du tvungen att ändra ditt sätt att träna och coacha laget då du kom över dit?
– Nej, egentligen inte. Det var mera att jag justerade vissa delar så det passade in i det kanadensiska sättet att spela hockey. Man hade börjat frångå den hockey som spelades i NHL under 1970-talet och i stället börja titta på hur vi spelade i Europa. Bland annat var ju Edmontons framgångsrika coach Glen Sather ofta i Finland och studerade hur vi jobbade på träningarna. Flera andra coacher som senare också blev framgångsrika vet jag har varit i både Sverige och andra europeiska länder för att ta med vårt sätt och spela och lära ut i NHL.

Säsongen 1988/89 fick Alpo Suhonen sitt första NHL-jobb när han blir assisterande coach åt Bob Murdoch i Winnipeg Jets.
– Bob var väldigt bra att jobba med. Vi hade en bra säsong det året och han blev årets coach (Jack Adams Award) i ligan. Vi jobbade väldigt nära varandra och jag fick ta stort ansvar då det gällde isträningen det året.
– Vi tog oss till slutspel men åkte ut mot Edmonton Oilers, som senare vann Stanley Cup, i konferensenskvartsfinal. Winnipeg hade ett väldigt bra lag med bland andra Thomas Steen och Fredrik Olausson i laget. Steen var ju tillsammans med Dale Hawerchuk och Randy Carlyle våra viktigaste spelare det året. En naturlig ledare, stark, positiv och lite tystlåten som vi visste alltid gjorde sitt bästa för laget.

Fick coach Selänne
– Efter den säsongen återvände jag till Finland av personliga skäl, men jag jobbade fortfarande lite som scout åt Winnipeg Jets. Jag var tillbaka i Jets 1993 och då hade bland andra Teemu Selänne kommit till laget. Han betydde oerhört mycket för Winnipeg Jets och det går inte att säga annat än att vi hade lyckade draftar under de här åren. Vi fick inte bara Teemu utan även Alexei Zhamnov och Keith Tkachuk som alla var fantastiskt skickliga spelare.

Efter säsongen 1992/93 flyttade Suhonen först hem till Finland för att coacha Helsingforsklubben Jokerit under en säsong. Därefter vinner Suhonen, med svenska spelare som Charles Berglund, Anders Eldebrink och Mikael Johansson i laget, schweiziska ligan två år som coach för Kloten. Suhonen har även tränaruppdrag i Zürich, IHL för Chicago Wolves och HPK innan han återvände till NHL men denna gång till Toronto Maple Leafs.
– Det var så att Pat Quinn, som är en fantastisk person och coach, ringde mig hemma i Finland och frågade om jag ville komma över till Vancouver där han bodde för att prata om ett samarbete mellan oss under kommande säsong. Så ena dagen flög jag från Helsingfors via London till Vancouver. Vi satt och pratade nästan en hel dag och därefter åkte jag direkt hem samma väg igen, haha…

Var det stor skillnad att jobba i Toronto som coach jämfört med hur det var i Winnipeg?
– Ja, hockeyn är otroligt stor i Toronto och tillsammans med Montréal tror jag att det inte finns några städer i världen där intresset för hockey är större. Ett hockeyns Mecka skulle man kunna säga. Det är en helt fantastisk atmosfär i Toronto om man gillar hockey och mina två år i där är kanske mina bästa år som coach.
– Jag fick en väldigt god kontakt med spelarna och hade ett stort ansvar då det gällde träningarna. Toronto hade även väldigt många bra européer i laget som exempelvis Mats Sundin, Fredrik Modin och Dmitri Yushkevich.

Fick hjärtproblem och tvingades hoppa av

Vilka är dina bästa minnen från åren i Toronto Maple Leafs?

Foto:

– Första året då Toronto gick vi till semifinal mot Buffalo Sabers. Vi förlorade semifinalen med 4-1 i matcher och i finalen vann sedan Dallas över Buffalo. Men det var en mycket bra säsong från vår sida.
– Vi spelade i gamla Maple Leafs Garden under mitt första år i klubben. Men inför andra året flyttade vi över till nya Air Canada Center. Det firade Toronto Maple Leafs med en jättestor fest under en hel vecka. Alla gamla stjärnor var inbjudna som exempelvis Börje Salming, Dave Keon och Paul Henderson. Det här var också ett väldigt roligt minne från åren i Toronto.

2000 får Alpo Suhonen som förste europé jobb som head coach för en NHL-klubb. Men säsongen med Chicago Blackhawks blir kort.
– Det var Mike Smith som kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av jobbet i Chicago. Jag kände Mike sedan tidigare då han jobbade som general manager i Winnipeg Jets när jag var där. Nu hade han en liknande roll hos Blackhawks. Det visade sig inte vara en speciellt lätt uppgift eftersom Chicago fortfarande ville spela mycket ”old style hockey”.
– Det var även nu som mina hjärtproblem började och jag var tvungen att kliva av jobbet som coach. Doktorn sa åt mig att inte ta några jobb under ett år och ändra mina vanor, sluta röka cigarr och så vidare. Nu känner jag mig helt återställd och lever ett väldigt bra liv även om jag har lite nya vanor.

Sedan han fått hälsan tillbaka har Alpo Suhonen jobbat både som coach och general manager i både Finland och Schweiz. Kommande säsong ska han jobba i Slovakien och coacha Banska Bystrica.
– Det stämmer. Cirkeln är sluten kan man säga. Jag har jobbat i Skandinavien, Mellaneuropa och Amerika. Nu ska jag testa på ett före detta öststatsland. Det ska bli väldigt spännande och så småningom ska jag skriva en bok med mina reflektioner vad det gäller skillnaden mellan länderna och världsdelarnas hockeyverksamhet.

När får vi se dig i svensk hockey?
– Bra fråga! Jag har alltid undrat vad ni svenskar har emot mig som coach haha… Jag frågade faktiskt Anders Eldebrink det så sent som i fjol då vi jobbade tillsammans i Kloten och han sa på skoj att det inte var för sent ännu.
– Jag har bara haft något löst samtal om att träna någon klubb i Sverige. En kul historia är att jag efter att vi vunnit finska ligan 1971 blev uppringd av Hammarby som undrade om jag ville komma dit och spela. Jag hade ju bestämt mig då för att bli journalist i Forssa så jag tackade nej.
– Annars har faktiskt svenska spelarna varit de som jag har haft lättast att coacha. Oftast är ni svenskar väldigt anpassningsbara, har en hög social kompetens och ett naturligt ledarskap i det ni gör. Dialogen mellan tränare och spelare i Sverige är oftast väldigt bra.
– Under 1970-talet var vi i Finland väldigt influerade av kanadensisk hockey och deras ledarskap. Men nu har det förändrats och Jukka Jalonen som idag leder det finska landslaget är en mycket bra ledare som lyssnar på spelarna och hela tiden har en bra dialog. I NHL skulle man kalla Jukka för en spelarnas coach.

Du har även ett stort intresse för kultur och då i första hand teater, har jag förstått.
– Jag är filmproducent och jobbade två år som chef på Åbo Cityteater och där fick jag lära mig att hantera ett helt annat ledarskap eftersom människorna inom teatern inte är speciellt lik hockeyspelare. Det här är något som jag har mycket nytta av som hockeycoach. Just nu jobbar jag inget inom teatern men intresset finns givetvis där.

Som tidigare Winnipeg Jets-coach vill jag avsluta den här pratstunden med att höra vad du tycker om att staden får tillbaka ett NHL-lag?
– Det är väldigt bra. NHL har idag för många alldeles för lag som spelar i städer där inte intresset är speciellt stort. I Winnipeg är en av dom bästa hockeystäderna i Kanada och det finns en dynamik, ett nytänkande och ett intresse för hockeyn som hela NHL behöver.
– Winnipeg är också det stället i Kanada där intresset för européer i ligan väcktes och var som störst. Det var spelare som Anders Hedberg, Ulf Nilsson, Lars-Erik Sjöberg, Heikki Riihiranta, Veli-Pekka Ketola med flera som skapade det redan i mitten av 1970-talet.

Text: Uffe Bodin