Björns tuffa kamp – tvingades amputera foten: ”Jag vill kunna åka skridskor igen”

Det var ett litet hopp som fick oanande konsekvenser för Björn Jonsson. Den tidigare Leksands- och Moraforwarden bröt foten under en hockeyresa i Budapest och skadade sig så illa att han tvingades amputera vänsterfoten. Nu försöker han se framåt och sätta upp nya mål i livet. 
– Det kanske inte kommer gå att spela hockeymatcher, men jag vill kunna åka skridskor igen, säger 22-åringen till hockeysverige.se.

Björn Jonsson, 22, från Älvdalen var en lovande forward i Leksands J18-lag och senare i Moras J20-lag. De senaste säsongerna har han spelat för moderklubben Älvdalen i division 2 och 3 där han i år svarat för tio mål och totalt 20 poäng på åtta matcher.

Men den 27 november förändrades hans liv markant. Björn Jonsson har jobbat på Gardermoens flygplats i Norge. Där spelade han dessutom lite hockey, mest på skoj. När hans norska hockeygäng, som åker runt och spelar turneringar i Europa, var på en kort hockeyresa till Budapest i Ungern var olyckan framme.

Björn skulle hoppa ned från en mur på en meter och landade illa. Så illa att han en knapp månad senare tvingats amputera sin ena fot.
– Det var en olyckshändelse. Det var en nivåskillnad där jag skulle hoppa ner. Jag tappade balansen och skulle parera, men jag landade framåtlutat och slog i vänster ben. Det blev en jäkla smäll i benet, berättar han för hockeysverige.se när vi får en pratstund med hockeykillen från Älvdalen.
– Jag bröt benet och på sjukhuset där nere tog dom bara en vanlig röntgen och såg bara själva frakturen… Björn Jonsson tystnar lite innan han fortsätter:
– Man såg aldrig att ådran var trasig, alltså den som pumpar ner blod i foten. Dom tog aldrig någon skiktröntgen för att komma in och se hur blodet fungerade. Det var en miss redan där nere med andra ord.

ÖDESDIGRA MISSAR PÅ SJUKHUSEN: ”FÅR INTE GÖRA SKIKTRÖNTGEN”

När Björn Jonsson väl kom under vård i Sverige upptäckte man inte heller först hur allvarligt skadats hans ben var.
– Det här hände mellan fredagen och lördagen. Jag blev kvar i Budapest till söndagen och sedan åkte jag hem på måndagen. Jag kom till Mora lasarett samma kväll, alltså på måndagskvällen. Där var dom också sega och kollade även dom bara röntgen. Foten hade ju varit helt bortdomnad sedan lördagskvällen, jag kom inte exakt när.
– Jag får inte göra skiktröntgen förrän på torsdagen. Det blir en miss där också. Jag vet inte exakt vad man ser på den, men det är en ådra som levererar blod ner i foten och som har tagit så pass stor skada att blodet inte kommer ner i foten. Alltså, foten har inte fått tillräckligt med blod på flera dagar för att den ska kunna arbeta. 
– Sedan upptäcker en läkare i Falun det här på fredagsmorgon. Då får jag åka ambulans till Falun. För att försöka rädda foten opererar man mig på en gång. Man tar en ådra från vänster lår och stoppar in i vänster knä för att försöka rädda foten.

Operationen blev dock inte lyckad för Björn.
– Nej, det gick inte. Det blir istället att åka ner till Uppsala för att göra en så bra operation som möjligt för att rädda knäet i alla fall. Det var ju osäkert om blodet skulle räcka till för att få delar av smalbenet kvar.

Hur tacklade du ett sådant besked?
– Det var jävligt tufft, men samtidigt hade jag 40 graders feber så det var många tankar på samma gång på hur man skulle gå till väga och så vidare. Jag kan säga att jag är väldigt glad för att jag hade hela familjen med mig som hela tiden pratade med mig om det som hände. Det var väldigt jobbigt att… alltså att tänka framåt. Jag låg mest och var förbannad på hur allt hade skötts på sjukhusen.
– Någonstans smög ändå tanken fram hos mig att jag är 22 år, ung och frisk så det här skulle jag nog klara av ändå. Jag har en kompis som gjort en ännu värre resa och blev av med hela ena benet. Kan han klara av det så ska väl jag kunna fixa det här.
– Jag pratade med honom härom dagen och det känns väldigt skönt att ha honom där och kunna ta hans hjälp. Han vet vad jag går igenom. 

Hur mår du mentalt i dag?
– Just nu känns det… Jag har inte släppt det, men efter alla omständigheter mår jag ganska bra. Det har underlättat senaste dagarna att jag har en ork att aktivera kroppen och samtidigt kunna åka ner på ishallen för att träffa grabbarna och vara med i snacket.

Foto: Petter Johansson/www.pjfoto.se

”DRÖMMEN ÄR ATT JAG SKA KUNNA SPRINGA”

Foto: Petter Johansson/www.pjfoto.se

Givetvis har inte Björn hunnit tänka så mycket på framtiden eftersom allt kring amputeringen av foten skett nyligen, men några små delmål har han hunnit sätta upp för sig själv.
– Drömmen är, och den möjligheten finns ju, att jag ska springa och ha hela kroppen igång. Det kanske inte kommer gå att spela hockeymatcher, men jag vill kunna åka skridskor igen, alltså dra på sig skridskor och kunna glida på isen.
– Det finns så sjukt bra hjälpmedel så det tycker jag ska kunna gå. Självklart skulle det också vara riktigt kul att kunna spela hockey igen, att kunna vara med och spela match. Att få känna den känslan igen.
– Sedan får jag väl börja sätta upp små delmål. Till att börja med är det att komma på två fötter och sedan bygga vidare därifrån.

Gensvaret från vänner och klubbar har varit stor för Björn. Bland annat startades Björn Jonsson-fonden där man kring seriematchen mellan Älvdalen och Orsa startade en insamling. Över 30 000 kronor kom in till fonden enbart vid detta evenemang. Klubbar som Mora, Leksand, Växjö och Linköping har skänkt signerade matchtröjor till fonden för att kunna auktioneras ut. Likaså har bröderna Alen och Almen Bibic skänkt en signerad Rögletröja till förmån från fonden.
– Det känns som att jag har ett sjukt stort stöd. Det är bara att titta på den här fonden man startat. Samtidigt har jag fått ett bra stöd från min klubb, Älvdalen Hockey, vännerna och familjen. Det känns som att det här ska kunna gå bra till slut, men det är en lång resa.   

Nu väntar, trots den tuffa resan, julfirande för Björn.  
– Det blir att fira jul här uppe och det ska bli skönt att få vara hemma med familjen, det känns riktigt bra att få vara det. Jag vill passa på att säga att jag är väldigt tacksam för alla som stöttat mig genom fonden och alla meddelanden jag fått. Ett stort tack till er, avslutar Björn Jonsson.

NHL-stjärnan Filip Forsberg spelade med Björn i Leksand. Till hockeysverige.se säger han:
– Det är verkligen tråkigt för Björn, han är den genom snällaste människa man kan hitta, ödmjukheten själv och alltid med glimten i ögat. Vi spelade tillsammans i U16 i Leksand och det var verkligen en fröjd att ha honom i laget. Riktigt trevlig och alltid en glad person.
– Jag hoppas verkligen att detta initiativ med fonden kommer att kunna dra in pengar. Jag tycker verkligen det är ett jättebra initiativ. Självklart är jag med och bidrar med en tröja som förhoppningsvis kan auktioneras ut och bringa in en bra slant till fonden. Jag vill passa på att hälsa till honom, all omtanke och lyckönskningar med allt, Björn!

BJÖRN JONSSON-FONDEN

”Björns väg tillbaka kommer nu att vara tuff. Och kännas hård och lång emellanåt. En sådan otroligt fin människa som Björn kommer inte att behöva göra den här resan ensam. Vi är många vänner, familj, lagkamrater och berörda som är fast beslutna om att vara med på den här resan tillbaka.
För att Björn skall kunna lägga energin på återhämtning och träning för att komma tillbaka till vardagen så har vi gått tillsammans och startat en fond genom Älvdalen Hockey, helt enkelt så har vi startat Björn Jonsson-fonden.
Detta är en fond där alla medel som kommer in skall användas för att vägen tillbaka för Björn skall bli så rak som möjligt. I bräschen för denna fond går Björns lag, Älvdalen Hockey. Under lördagen spelades en seriematch på hemmaplan mot Orsa där alla entréintäkter gick oavkortat till Björn Jonsson-fonden
Det här gör vi för vår fantastiska kamrat i livet Björn, 22 år gammal som fortfarande siktar på samma mål i livet, ett gott liv, ödet har bara valt en lite annorlunda väg mot målet. Men målet ska vi nå.”

Bankgiro Björn Jonsson-fonden: 444-8841
Swish: 1236954119

Björn Jonsson-fondens facebooksida: https://www.facebook.com/bjornjonssonfonden/?fref=ts