2011-09-07

Det sägs att åren passerar fortare ju äldre man blir. När jag sitter här på vårt Stockholmskontor i samma skinnstol som för exakt ett år sedan blir det en väldigt påtaglig sanning. På samma sätt som jag minns precis vad jag gjorde när jag möttes av beskedet att World Trade Center hade utsatts för ett terrorattentat eller att Anna Lindh hade mördats kan jag sluta ögonen och spela upp den 7 september 2011 som om dagen fanns inspelad i hjärnan.

Jag tokstressade mig igenom ett gäng förhandstexter som skulle ut innan säsongsstarten veckan därpå när ett mejl från TT fick mig stelna. ”Hockeylag i svår flygolycka”, förkunnade den ödesmättade rubriken.

Det mest utmärkande med de röriga timmarna som följde och jakten på information om Lokomotiv Jaroslavls olycka var känslan av stark förnekelse. Trots att det snabbt fastställdes att olyckan var väldigt allvarlig hade min hjärna bestämt sig för att Stefan Liv var okej. Antingen var han inte ombord på planet eller så hade han klarat sig. En person som Stefan Liv dör inte i en flygolycka, sådant händer inte svenska hockeyspelare, var ett återkommande mantra i mitt huvud.

När dödsbudet offentliggjordes på eftermiddagen och slutligen krossade mina lika naiva som falska förhoppningar förbyttes förnekelsen mot en märklig arbetsmoral. Nu skulle det produceras texter om händelsen, bildspel skulle publiceras och intervjuer skulle genomföras. Om det var en ”professionell” reaktion eller bara ett sätt att sopa sorgen under mattan vet jag inte än i dag.

Till saken hör att min flickvän är född och uppvuxen strax utanför Jönköping. Hon har HV71 nära hjärtat, missar ytterst sällan en match och hade Stefan Liv som sin absoluta favoritspelare. När jag väl lämnade kontoret den där svarta onsdagen, kom hem och såg hur hårt hon hade tagit dödsbeskedet kom både verkligheten och känslorna ikapp mig. Det brast rätt bra och resten av kvällen ägnade vi rödgråtna åt att zappa runt och ta del av alla minnesinslag på teven.

Jag kan inte påstå att jag kände Stefan Liv mer än på ett professionellt plan. Men genom de intervjuer jag hade gjort med honom genom åren hade jag som så många andra charmats av hans humor och avslappnade inställning till livet. Det gjorde det väldigt svårt att inte påverkas av hans tragiska öde. Att döma av de gripande bilderna på de tusentals sörjande som samlades i Jönköping för att hedra bygdens fallne hjälte var det många som gjorde detsamma. Bilderna på samlingen av blommor och tända ljus sade mer om Stefan Liv än någon av hans idrottsliga framgångar.

Så hur gör man för att hedra Stefan Livs minne så här ett år efter hans alltför tidiga bortgång? Det finns självfallet inget givet svar, men i twitterflödet har jag under dagen sett många bra förslag. Ett av dem var att ta fasta på dagen genom att tillägna den till sina nära och kära. Stefan Livs tragiska öde har i alla fall påmint mig om livets förgänglighet och det där klyschiga men ack så viktiga behovet av att leva i nuet emellanåt. Därför sitter jag snart på ett tåg till Dalarna för att hälsa på mina föräldrar.

Text: Uffe Bodin