Livet på farmen

En del killar har redan fått höra dem. Ännu fler kommer att få höra dem under den närmaste veckan. Ytterligare ett stort antal spelare lär få höra dem under säsongen. Vi talar om tre små, enkla ord som var för sig alla står för något positivt, men som koordinerade i bokstavsordning får ett sovjetiskt Gulag-läger att kännas som en firmafest: American Hockey League. AHL. Farmarligan.

Jag tog en ganska rejäl sväng inom ämnet redan i tisdagens krönika ”Morsgrisar får inte kyssa Stanley Cup”, men jag kände att denna mytomspunna skräckhistoria förtjänade ytterligare en stund i förstoringsglaset och således läser ni nu det som är andra delen i en trilogi på detta tema. Just nu är ju trots allt den tid på året när Darwinismen slår till som allra hårdast mot de välbetalda hockeykrigare vi alla älskar att följa och då är misär lika viktigt att skildra som framgång.

Den allmänna grundtesen här i Sverige är att AHL är en apokalyptisk utomhusliga där skäggiga kanadicker åker runt och hoppsparkar ner blonda svenska juniorer inför tomma läktare i obskyra avkrokar där fabriksröken ligger tät och människor hukar sig i stora klungor runt brinnande dieselfat bland skåpbilar med träimitationer på dörrsidorna. Spelarna i ligan tvingas åka buss med gravt berusade milismän – ibland flera hundra mil om dagen på ödsliga landsvägar och även genom öknar, på stäpper och över glaciärer. Man bor på övergivna motell där råttorna springer över frukostborden och gnager på likresterna av de ihjälskjutna handelsresenärer som en gång dansade där i salongerna. Coacherna är våldsamma, europahatande galningar som får Tim McCracken i ”Slapshot” att påminna om Beppe Wolgers. Till råga på denna misär får man jävligt sunkigt med pröjs och efter tre år av episkt lidande kommer man hem som en nedbruten, darrande skugga av sitt forna jag och bönar och ber på sina bara knän om en try-out som materialare i Mörrum.

Det bör sägas att jag för egen del är en amerikaälskare av rent bibliska proportioner och som sådan troligen inte klarar att vara helt opartisk i detta ämne – men det är likväl så att jag har för avsikt att lyfta AHL ur den inbillade smutsen genom att huvudsakligen hålla mig till fakta.

Man skulle rentav kunna börja med att ifrågasätta själva begreppet ”farmarliga”, åtminstone så länge vi använder svenska mått för att avgöra vad som är urbana respektive rurala miljöer. AHL består precis som NHL av 30 lag i sex divisioner fördelade på två huvudregioner. Bland städerna som finns representerade i AHL märks miljonmetropoler som Chicago, Toronto, Houston och San Antonio. I städer som Austin, Milwaukee, Oklahoma City, Charlotte och Hamilton bor det fler människor än i Göteborg. Ställen som Cleveland, Springfield, Norfolk, Providence och Hartford huserar samtliga över 100 000 invånare, vilket de flesta AHL-städer faktiskt gör. Ungefär två tredjedelar av matcherna spelas alltså i städer som är större än både Jönköping och Luleå. Den enda obskyra småhålan som har ett AHL-lag är Glens Falls i delstaten New York där Flyers farmarlag Adirondack Phantoms håller till. Glens Falls är ungefär så stort som Timrå och Leksand tillsammans. Även om NHL-lagen själva kallar AHL för ”farmarligan” kanske vi i Sverige bör förhålla oss till dessa städers invånarantal med ett visst mått av ödmjukhet.

När vi alltså konstaterat att Sundsvall, Karlstad och Gävle kanske inte riktigt är de världsmetropoler vi trodde kan vi istället raskt gå vidare till att krossa myten om att matcherna spelas inför tomma läktare med de närmast sörjande som enda publik. Trots att de flesta lagen har hemvist i USA där ishockey som allra bäst är den fjärde mest intressanta lagidrotten och konkurrensen från välproducerad TV-idrott under vinterhelgerna är rent mördande, dök nästan sex miljoner arenabesökare upp på de 1160 AHL-matcher som spelades under säsongen 2009/2010 – vilket ger ett publiksnitt om över 5 000 åskådare per match. Hershey Bears har ett publiksnitt nära 10 000 medan Manitoba Moose, Chicago Wolves, Grand Rapids Griffins och Providence Bruins hade bättre snitt än samtliga lag i Elitserien förutom Frölunda. Endast Lowell Devils hade under nämnda säsong sämre publiksnitt än Södertälje, och precis som sin svenska motsvarighet där i botten av publiktabellen finns de följaktligen inte längre med i ligan. Publikintresset för varje enskild match i AHL är således ungefär lika stort som i Elitserien, trots att grundserien är hela 80 matcher.

Nåja, städerna är väl okej och publiken verkar dyka upp. Men hur är det då med chanserna att få spela i NHL när du en gång hamnat i AHL? Det måste väl vara väldigt få förunnat att göra denna övernaturliga klassresa? Nja, inte riktigt. 84 procent av alla spelare som under säsongen 2009/2010 drog på sig en NHL-tröja har också spelat i AHL. Vid olika tillfällen under säsongen kallades nästan 300 spelare med hemvist i AHL upp till de fina salongerna i NHL för tjänstgöring.

Men den största anledningen till att svenska hockeykännare har en så negativ inställning till AHL är trots allt teorin att svenska spelare som inte tar plats i NHL blir sämre hockeyspelare av att hålla till där. Möjligen baserar man även det på den gamla nidbilden av transatlantiska tränare som högljudda primater som tvingar stackars svenska pojkar att slåss, slänga ner pucken i sarghörnet och ställa sig framför mål och gruffa puck. Bland dessa vildar som genom åren härjat runt i AHL och på lösa grunder förstört karriären för svenska talanger råkar vi återfinna killar som Mike Babcock, Todd McLellan, Joel Quenneville, Guy Boucher, Bruce Boudreau, Dan Bylsma, Joe Sacco, Davis Payne, Jack Capuano och Scott Arniel. Samtliga är i dag huvudtränare i NHL-klubbar och trots att flera av dem inte varit det särskilt länge har denna grupp redan hunnit riva ihop fler Stanley Cup än Perra, Hardy, Challe och Kenta någonsin kommer att orka sitta uppe och se på TV. Man undrar ju hur den tänker som hävdar att en hockeyspelare inte skulle kunna utvecklas i en sådan miljö.

Men med denna inställning till transatlantiskt utbyte kanske det inte heller är så konstigt att Sverige – en av världens största hockeynationer – fick en svensk huvuddomare innan vi fick en svensk huvudtränare i NHL.

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner