Anton Landers liv som hockey-jojo: ”Man har varit jävligt förbannad”

Upp och ned, ned och upp. Anton Landers hockeytillvaro i Nordamerika har förvandlats till återkommande flygresor mellan Edmonton och Kalifornien. I en intervju med hockeysverige.se pratar han om den jobbiga säsongen, flackandet mellan NHL och AHL, beslutet att låta hustrun och sonen stanna hemma i Sverige och framtiden när NHL-kontraktet med Edmonton Oilers går ut.
– Jag vet att min hockeykarriär inte är slut bara för att jag inte blir kvar här borta, säger Lander när hockeysverige.se träffar honom i Edmonton.

EDMONTON (HOCKEYSVERIGE.SE)
– Jag vet inte hur jag ska beskriva den här säsongen om jag ska vara ärlig…
Anton Lander tystnar, drar undan sin långa svettiga lugg ur ansiktet och stirrar eftertänksamt ned mot skridskorna som han håller på att lossa från fötterna.

Vi befinner oss i Edmonton Oilers rymliga omklädningsrum i splitternya Rogers Place, en plats de flesta hockeyspelare bara kan drömma om att få sätta sin fot, ett hockeyparadis som andas lyx och framtidstro. Men för Lander har det lika mycket blivit en tillvaro präglad av instabilitet och ovisshet. När hockeysverige.se träffar svensken är det bara 24 timmar sedan han återvände till NHL-laget efter säsongens tredje sejour i farmarlaget Bakersfield Condors i Kalifornien. Om det finns någon spelare som skulle kunna liknas vid en levande jojo i NHL är det 25-åringen. Och det är knappast det han vill vara under sin sjätte säsong i Nordamerika.
– Det har varit mycket känslor, fortsätter Lander. Man har varit jävligt förbannad måste jag säga. Man blir aldrig glad när man blir nedskickad.

Det han har fått uppleva är det nordamerikanska proffslivets baksida. Får man inte riktigt fäste i NHL kan man snabbt förvandlas till en slit- och slängspelare. För Landers del har det fått konsekvenser för hans familj, hustrun Malin och sonen Viggo, som blir ett år i april.
– Det hände lite grejer med familjen som gjorde att fru och barn åkte hem. Sedan kändes det som att det var en sådan där säsong med mycket upp och ned, så de är kvar hemma i Sundsvall, förklarar han.
– Det gör saken lite lättare nu när det har blivit så här, det har inte behövt bli de här jobbiga farvälen varje gång. Det är klart att man saknar dem, men den biten gör det lite lättare.

Att inte kunna träffa sin son regelbundet måste vara extra jobbigt när han är så liten, antar jag.
– Det är otroligt jobbigt faktiskt. Man kör Facetime, men det är inte samma sak som att vara där. Det är något som gör ont i ens hjärta. Sedan är det en tidsskillnad som ställer till det. Jag måste höra av mig tidigt på morgonen, innan träningen, för att ha chansen att prata. Sedan är det för sent, då ligger han och sover.
– Det är jobbigt, men i längden tror jag det är det bästa för både min fru och Viggo eftersom det blir så mycket resande för mig den här säsongen.

Foto: Getty Images/Bruce Bennett

HAR BÄST POÄNGSNITT I HELA AHL

Anton Landers röriga säsong har varit förvirrande att följa från avstånd. I NHL, där han har svarat för ett mål och tre assist på 22 matcher, har spelet inte stämt tillräckligt mycket för att ge honom en trygg plats i Oilers laguppställning. I AHL har han däremot vräkt in poäng. På de 18 matcher han har gjort med Bakersfield har han svarat för 15 mål och 28 poäng. Det ger ett snitt på fenomenala 1,56 poäng per match. Bäst i hela ligan.
– Det kändes som jag hade tagit ett par steg jämfört med förra säsongen, som inte alls var bra. Och det hade känts bra i de sista matcherna innan jag skickades ned första gången (i november). Sedan kanske det inte var så dumt att bli nedskickad heller eftersom jag fick i gång offensiven lite grann och spela många minuter och tyckte att jag hittade tillbaka till den där lilla touchen man behöver därute för att hitta en passning. Det var nyttigt, konstaterar han.
– Sedan fick jag komma tillbaka och det kändes bra i den kedjan jag spelade i, men det räckte inte. Och så är det ibland. Man kanske inte tycker att det är rättvist, men det är inte så mycket att göra. Det är bara att bita ihop.

Lander är inne på det sista året på sitt kontrakt med Oilers. Den svängiga säsongen i kombination med att laget gradvis håller på att föryngras gör att möjligheterna till förnyat förtroende i klubben inte ser jättebra ut. Han erkänner att tankarna på att lämna Nordamerika finns där.
– Det är klart att man funderar en hel del fram och tillbaka, det ska jag inte ljuga om. Jag vet att min hockeykarriär inte är slut bara för att jag inte blir kvar här borta. Med det sagt är ändå fokus på att vara här just nu. Vi har en hel del matcher kvar här och det kan hända mycket. Jag måste ge järnet det som är kvar och sedan får vi summera efteråt och se vad vi hittar på.

Har du någon hemlängtan?
– Nej, det har jag inte direkt. Det är klart man längtar hem, men inte hockeymässigt. Man får ändå en ganska stor del av sommaren hemma i Sverige då man kan träffa familj och vänner. Men det är klart att man saknar att få se sin brorsa spela (Filip Lander, back i Sundsvall Hockey, reds. anm.) och sådana grejer, men det är mitt sjätte år här borta så det har man börjat växa ifrån även om hemma alltid är bäst.

Hur ser du på spel i SHL då?
– Som jag sa är fokus på säsongen här och nu. Efteråt får vi summera och ta en titt på vad det finns för alternativ och se hur jag känner. Men just nu ligger allt fokus på Edmonton och ta sig till slutspel, för det vore för jäkla häftigt att få uppleva det här.

Ovissheten kring sin position i laget gör dock att Anton Lander inte riktigt kan njuta av Oilers framgångar den här säsongen fullt ut. Han säger att han känner sig en del av laget, men kanske inte fullt ut på det sätt som han skulle göra om han vore helt ordinarie.
– Det är den gamla klyschan att ta det dag för dag. För jag vet aldrig var jag sover på natten, höll jag på att säga, skrattar han.

Senare samma dag får han nytta av den lite mer försiktiga inställningen till sin hockeytillvaro. Direkt efter 1–5-förlusten mot Chicago Blackhawks får han beskedet att han ska ned till AHL igen. För fjärde gången den här säsongen.