"Ska jag ha en chans att bli något kan jag inte stanna kvar här"

I mellandagarna riktas juniorhockeyvärldens blickar mot Sverige och Göteborg. Några blickar som nu i flera decennier har riktats mot svensk juniorhockey är de tjeckiska och slovakiska. Under 2000-talet har Sverige sprungit ifrån de två stolta hockeynationerna på kontinenten och både ledare och unga spelare sneglar mer eller mindre avundsjukt på Sverige. Allt fler talanger kommer också fram till att man behöver lämna de båda klassiska hockeyländerna.
– Jag vill satsa på hockeyn och jag tror att jag kan ha en framtid inom den, men den framtiden är inte här, troligtvis inte i Slovakien överhuvudtaget, säger en slovakisk talang i plantskolan Trencin.

KLADNO/TRENCIN (HOCKEYSVERIGE.SE)

Om Örnsköldsvik beskrivs som ett unikt fenomen i hockeyvärlden vad gäller en måttstock vi skulle kunna kalla “producerad NHL-spelare per capita” så ligger tjeckiska Kladno, beläget några mil väster om Prag, och slovakiska Trenčín, strax öster om den tjeckiska gränsen, inte långt ifrån “Foppa-land”.

Gemensamt för Jaromír Jágrs Kladno och Zdeno Cháras Trenčín, förutom liknelsen med Ö-vik, är att de båda stolta hockeynästena de senaste decennierna har fått inspireras och imponeras av den vändning som svensk juniorhockey gjorde i början av 2000-talet.

En av dem som kanske bäst kan uttala sig om både svensk och tjeckisk juniorhockey på 2000-talet är Rytíři Kladnos huvudtränare Otakar Vejvoda, som förra året valde att flytta hem till Kladno efter över 25 år i Sverige. Han kom till AIK som en stjärnvärvning 1996 och blev sedan kvar i Stockholm där han bildade familj och arbetade med ungdoms- och juniorhockeyn i Lidingö Vikings.

Under hans tid som juniortränare på Lidingö utvecklades där en liten tjeckisk hockeykoloni.
– Jag har haft en del killar i Sverige från Tjeckien, säkert tolv killar och ytterligare tio på tryout. Jag frågade alltid lite hur de hade tränat i Tjeckien. Alla sa att det var mycket mer styrspel och fokus på systemet, och själva det kreativa spelet hamnade lite i skymundan, säger han till hockeysverige.se.

“Det har försvunnit från tjeckisk hockey"

Otakar Vejvoda kommer ut ur Rytíři Kladnos katakomber och ger en intervju på flytande svenska. Några ögonblick tidigare har vi skymtat nummer 68 i sin absoluta hemmiljö. Vejvoda menar att något har gått förlorat sedan han och Jagr växte upp sida vid sida i Kladno.
– När jag tänker tillbaka så var det väldigt proffsigt. Man tränade bra och mycket. Det viktigaste för mig och min generation, men även för min pappa och hans generation som vann mycket titlar här, var att det var mycket spel. Man tränade hårt men det var mycket kreativitet och mycket spel. Det har försvunnit lite från tjeckisk hockey, åtminstone på träningarna.

Vad beror det på, att det har försvunnit?
– Efter ett tag började man titta mer på andra länder, till exempel Kanadas sätt att dumpa puck. Istället för att vårda puck, som är Tjeckiens kännetecken nummer ett. Det försvann litegrann. Under vår tid och tiden innan var grunden i alla träningar spel. Under uppväxten var säkert 80 procent av isträningarna att vi spelade. Och vi tävlade på riktigt, det var match på träning.

“Den framtiden finns troligtvis inte här”

Det ekar historia och hockeytradition inne i Zimný štadión Pavla Demitru, hem åt HK Dukla Trenčín, laget i västligaste Slovakien som mätt i producerad NHL-spelare per capita kan beskrivas som "Slovakiens MoDo". Det är långt ifrån bara den i flygkraschen 2011 bortgångna Pavol Demitra, som alltså numera namnger arenan här, som har satt Trenčín på hockeykartan. Zdeno Chára. Marián Gáborík. Bröderna Hossa. Robert Svehla. Zigmund Pálffy.

Alla har de fått stora delar av sin hockeyfostran i staden med runt 60 000 invånare.

Dukla Trenčín är fortsatt en plantskola och Trenčín fortsatt en hockeystad, men verkligheten är en annan nu än under Tjeckoslovakiens glansdagar när många av slovakerna i det ihopmixade landslaget kom från Trenčín-trakten och stannade där under den aktiva karriären.
– Ska jag ha en chans att bli något så kan jag inte stanna kvar här. Det är fortfarande många duktiga spelare som kommer härifrån, men de sticker iväg i junioråldern och jag förbereder mig för att lämna. Jag vill satsa på hockeyn och jag tror att jag kan ha en framtid inom den, men den framtiden är inte här, troligtvis inte i Slovakien överhuvudtaget.

I Zimný štadión Pavla Demitru pågår en J20-match och på läktaren hittar vi en 16-årig Trenčín-kille som visar sig vara en lovande spelare i Duklas J18-lag. Det är han som menar att drömmen ska leva om ett annat liv, om livet ska inkludera professionell ishockey.

Han har hört mycket gott om den svenska ungdoms- och juniorhockeyn och menar att det absolut är ett alternativ att ganska snart ta sig till Sverige. Annars är det nog Nordamerika som lockar de flesta av spelarna i Dukla Trenčíns juniorlag, menar U18-spelaren.

Många i Trencin ser sin hockeyframtid någon annanstans.

Hyllar Boustedts satsning

I Kladno säger Otakar Vejvoda så här apropå den unga slovakens pessimism:
– Om man har en bra verksamhet, oavsett var, så kan det bli bra och man kan få ungdomarna att stanna. Det kommer alltid finnas några som vill åka iväg, men om man kollar på vad man gjorde i Sverige för 15, eller 18, år sedan, med tydligare system och mer centralisering kring förbundets idé, så kan man få spelare att stanna hemma.

Men de som kom till dig på Lidingö, tyckte de att Tjeckiens utbildning inte räckte till?
– Många av dem kände till mig, många hade pappor som hade spelat med mig. De visste att Sverige låg bra till hockeymässigt och att det var ett fint land att komma till. Men jag tror ändå att om man i Kladno eller Plzen eller varsomhelst i Tjeckien, eller Slovakien, utvecklar bra relationer där man visar att man bryr sig om killarna och skapar goda träningsvanor så kommer de flesta att vilja stanna, säger Vejvoda och fortsätter:
– Det kan bli exakt som det blev i Sverige och som har gett resultat i 18 års tid. Vad hette han på förbundet som drev igenom det här med mer struktur och centralisering i hockeyutbildningen?

Tommy Boustedt?
– Ja, Boustedt. Då blev det en förbättring i träningarnas kvalitet och i tränarnas kvalitet med utbildning till tränare i mindre klubbar. Mindre klubbar som sedan levererade spelare till större klubbar. En större bredd gav en större spets.

“Jag gillar inte det”

Järnridån föll och Tjeckien och Slovakien blev självständiga 1993. Båda länderna är förvisso med i både Nato och EU, men när man passerar gränsen och kör in i Slovakien så byts en inhemsk tjeckisk krona mot euron och känslan är att man i Slovakien är både mer benägen och mer kompetent att använda engelskan. Jag poängterar för min unga slovakiska hockeykompis på läktaren i Trenčín att jag tycker att han pratar väldigt bra engelska.
– Jo, många här ser till att lära sig engelska ordentligt för att man vet att det krävs för en internationell karriär, hockey eller inte. Men hade jag bara tagit den ordinarie engelskaundervisningen i skolan så hade jag inte kunnat prata med dig så här. Jag har valt till kurser som jag läser utöver den obligatoriska undervisningen. Det är flera ungdomar som gör som jag, som förstår att den ordinarie undervisningen inte räcker till, men det är också många som aldrig lär sig engelska alls.

Vi återvänder till Kladno en sista gång och låter Otakar Vejvodas assisterande tränare, mångåriga Luleå-backen Pavel Skrbek med över tio säsonger i SHL, få sista ordet angående hockeyutvecklingen i Tjeckien kontra Sverige.
– Hockeyn förändras över åren. Men jag har fortfarande kontakt med lite folk i Luleå. Jag pratade med "Bulan" (Thomas Berglund) för ett par dagar sedan faktiskt. Tjeckisk hockey är annorlunda än svensk. Det är mycket fokus på defensiven här och att stänga mittzon. När jag kollar på SHL på TV så ser jag bättre rörelse och mer "fem spelare defensivt och fem spelare offensivt". Här är det mer "trap" i mittzon och stänga ner, säger Skrbek och tillägger:
– Jag gillar inte det, jag tror inte att det är så attraktivt för supportrarna. Men hockeyn förändras hela tiden och jag är inte i position att säga varför det är så här.