Rolf Edberg minns tiden i Washington: "Slogs som galningar på träningarna"

Rolf Edberg hade en tre år lång NHL-karriär. Här minns han tillbaka på den stora omställningen från spel hemma i Stockholm, till spel i Nordamerika.
– Det var en kulturkrock för mig att komma över dit, omklädningsrummet, spelsättet, inställningen, berättar “Råttan”.

Rolf ”Råttan” Edberg förknippas med all rätt här i Sverige för spel med Hammarby och AIK. Många har också sett hans klassiska mål på Vladislav Tretjak vid VM 1977. Ett mål han gjorde nästan från kortlinjen och som under många år vevades i Sportspegeln-vinjetten.

”Råttan” gjorde även tre säsonger för Washington Capitals. Under sina 184 matcher i NHL svarade han för 45 mål och 103 poäng. Alltså över en halv poäng per match. Säsongen 1980/81 var han även till Sverige med sitt Washington för att spela DN-galan på Hovet i Stockholm. Ett publikmässigt fiasko i en gala som just Washington vann före Minnesota, AIK och Djurgården. Bilden ovan där Ingvar Oldsberg intervjuar ”Råttan” Edberg är från just den galan.

“Omställningen var stor”

Rolf Edberg minns tillbaka på sin tid i Washington Capitals:
– Det var efter VM 1978 som advokaten Björn Wagnsson frågade om jag var intresserad av att spela för Washington. Deras General manager hade sett mig under VM och nu ville man få över mig dit. Det var inget lätt beslut eftersom vi hade barn som skulle börja skolan, men ändå tackade jag ja.
- Även om det bara skulle blivit ett år i NHL så skulle jag nog ha ångrat mig efteråt om jag inte tog chansen och provade.

Det blev tre säsonger där borta. Hur upplevde du omställningen från elitseriespel till spel i NHL?
– Det var en kulturkrock för mig att komma över dit, omklädningsrummet, spelsättet, inställningen…
– Framför allt var omställningen stor på lägren innan NHL. Här hemma var vi vana att träna och ha lite kul när vi var i väg på läger. Här slogs alla, framför allt unga killar, som galningar mot varandra på träningarna för att ta en plats i truppen. Etablerade killarna var däremot lugna och helt normala, säger Edberg med ett skratt och fortsätter:
– Sen var jag van att snacka lite i omklädningsrummet innan träningar och matcher, garva lite och så där. Helst ska skämten komma lite spontant om det ska bli hyfsat kul. Men när jag försökte hänga med i början hann situationen rinna i väg innan jag fick ihop vad jag skulle säga på engelska som kunde vara kul. Så jag stod mest och garva åt alla andra i början.

Rolf Edberg spelade bland annat ihop med Leif Svensson och Bengt-Åke Gustafsson i Capitals.
– Leffe och jag var där först, ”Bengan” kom året efter. Det man sa till oss svenskar var att vi skulle spela vårt spel och göra det vi är bra på så fick dom andra killarna göra det dom är bäst på.
– Det var många som testade oss i början, men jag lirade ihop med två stora killar, Bill Riley och (Chuck) Arnason tror jag den andra hette. Så jag gled runt där mellan dom två så jag klarade mig bra.

Åkte hem - trots att han hade kontrakt

Varför stannade du inte längre?
– Jag hade ett år kvar på kontraktet när jag åkte hem. Första året i Washington var okej. Andra året var jättebra, men tredje året kom en ny tränare (Gary Green) och trots att jag kände mig pigg och i bra form fick jag mest sitta på bänken. Efter någon match på hösten frågade jag tränaren varför jag inte fick spela. Han svarade då att han tittat på min statistik från året innan och då gjorde jag mesta poängen efter jul så därför sparade han mig dit, skrattar Edberg.
– Det var väl bara att acceptera och mycket riktigt fick jag chansen att spela på en ”roadtrip” vi var i väg på efter jul. Jag tror jag gjorde ett mål och några passningspoäng direkt, men samtidigt fick jag käken avslagen.
- Trots att jag kom tillbaka relativt fort var ändå säsongen förstörd och jag ville inte se NHL ytterligare ett år från bänken. Hade man tjänat då som man gör idag i NHL så kanske det hade varit värt det, men det handlade inte om några stora pengar i NHL då även om det var betydligt bättre än hemma i Sverige.

Var det Lasse Norrman som såg till att du kunde bryta kontraktet och återvända hem till AIK?
– Han hade kontakt med min General Manager i Washington. Max McNab hette han och dom styrde upp det där.
– McNab var ungefär var som Lars Norrman var för mig i AIK. Det kändes jättetryggt. Dessutom var han gift med en norska. Han höll mig bakom ryggen och pushade mig även då jag inte fick spela.
– Det var han som skulle ta besluten om vilka spelare som skulle skickas i väg, men han skickade aldrig mig till farmarlaget. Dom gånger jag inte ens fick byta om var jag kvar hemma hos familjen och tränade med killarna som var skadade. Det här uppskattade jag mycket.