Szymon Szemberg: Låt oss åtminstone få prata om 51-procentregeln

Debatten om den svenska idrottens 51-procentsregel är så ideologiskt laddad att den aldrig kan diskuteras grundligt förrän de som gapar högst om regelns bevarande överröstar alla försök till sansat meningsutbyte. Det är fullt möjligt att det bästa för svensk idrott är att behålla denna heliga ko, men vi kan väl åtminstone fullt ut lyssna på argumenten för och emot, skriver Szymon Szemberg.

Åsikterna och värderingarna i krönikan är skribentens egna.

I Riksidrottsförbundets stadgar står det att en idrottsförening får upplåta rättigheten att delta i tävlingsverksamhet till ett (till föreningen tillhörande) Idrotts AB, men i vilket upplåtande förening ska ha röstmajoritet på bolagsstämma. Det är detta som är 51-procentsregeln.

Häromveckan fick Liberalernas partiledare Johan Pehrson sin fiskar varma efter att han vågade yppa att han var beredd att titta på om regeln borde utredas. Efter det förutsägbara ramaskriet fick Pehrson backa trots att han enbart ville ”visa förståelse för båda sidor i en ständigt pågående diskussion”.

I en gästkolumn på Göteborgs-Postens ledarsida i förra veckan skyndade frilansskribenten Naomi Abramowicz till 51-procentregelns försvar genom att varna för att släppa in oligarker och oljestater i svensk fotboll.

Men precis som Johan Pehrson antydde, visas det ingen förståelse eller ens ges utrymme för den andra sidans argument. Åsiktskorridoren i denna fråga är så smal att argument för en modifiering av 51-procentsregeln aldrig lyfts fram i diskussionen. Däremot utgår man nästan alltid från värsta-fallscenarion som inte alls behöver inträffa.

“Kan säga nej - med eller utan 51-procentsregeln”

De viktigaste argumenten som inte ges utrymme i debatten:

Undertonen är alltid att om 51-procentsregeln tas bort så skulle svenska idrottsklubbar tas över av utländska ägare med onda avsikter och att alla svenska elitklubbar plötsligt skulle heta Red Bull. Det troliga är att väldigt få utländska potentiella ägare skulle ens vara intresserade av svenska hockeyklubbar. Den internationella exponeringen skulle troligtvis anses som för ringa. Chansen är då betydligt större att en svensk investerare eller ägargrupp med starka sympatier för klubben skulle vara intresserad.
Vad som aldrig påpekas denna diskussion är att det är klubben som säljer en del av aktierna / ägandet och att det är klubben som bestämmer vem man säljer till. De flesta utgår ifrån att det alltid skulle handla om ett fientligt övertagande. Om Red Bull eller shejken av Abu Dhabi skulle uppvakta Malmö Redhawks eller Frölunda HC med förslaget att det skulle bli Red Bull Malmö eller Frölunda Camels, kan båda SHL-klubbarna säga blankt nej till att överhuvudtaget ens börja en diskussion – och detta med eller utan 51-procentsregeln.
Om en klubb skulle bli uppvaktad av en spekulant så skulle man ju kunna lyssna vilka planer denne har för klubben. Om spekulanten visar sig, till exempel, vara en person som har varit en supporter från barnsben och nu vill lägga en del av sina tillgångar på klubben denne älskar för att klubben skulle uppnå sin potential på alla plan – herrelit, damelit, ungdom, etc – borde ju detta tas emot som något positivt.
I alla förhandlingar om försäljning är det ju säljaren som bestämmer villkoren. Grundläggande villkor i ett upprättat avtal kunde reglera att den nye delägaren inte skulle ha rätt till att:
A) Ändra klubbnamnet
B) Ändra klubbmärket
C) Ändra klubbfärgerna eller dräkten
D) Flytta klubben till ett annat land eller annan liga
E) Ändra klubbens statuter utan att 75 procent av medlemmarna tillstyrker.

EHC München blev EHC Red Bull München. **Foto:** Bildbyrån.

Allt detta för att förhindra till exempel det som skedde Helsingforsklubben Jokerit, där de nya ryska ägarna flyttade klubben från finska ligan till KHL.

Motståndare till 51-procentsregeln är invaggade i en falsk säkerhet att den utgör en garanti för att medlemmarna skulle behålla makten i sin förening. Men om någon enskild person eller en grupp skulle ta över 49 procent av klubbens AB där elitverksamheten ligger, så skulle denna person eller grupp få ett oerhört stort inflytande i klubben.

“Skulle öka chansen att bli konkurrenskraftiga”

En sådan person eller en liten sammansvetsad ägargrupp skulle då äga nästan hälften av klubbens Idrotts AB (och följaktligen ha tre personer i en sjumannastyrelse) medan de resterande 51 procenten skulle vara utspädda på kanske 20 000 medlemmar. Om personen, som då äger 49 procent, har en utmärkt idé (som att bygga en ny arena åt klubben) skulle denne säkerligen kunna få tillräckligt många medlemmar ur 51-procentsgruppen med sig och därmed få en majoritet för sitt förslag.

Att hålla dörren öppen för välvilliga delägare skulle öka chansen för svenska fotbollsklubbar att kunna bli konkurrenskraftiga i Europa, och för svenska ishockeyklubbar att kunna behålla spelare som idag har en tynande tillvaro i AHL, eller dem som lockas av de betydligt högre lönerna i Schweiz eller Ryssland.

Låt oss ta ett exempel på ett bra ägande från europeisk fotboll. I början på 90-talet var klassiska skotska klubben Celtic från Glasgow på obestånd och minuter från att var bankrutt. Man hade en åldrande styrelse som vanskötte klubben och arenan Celtic Park var ett råttbo som inte genererade några intäkter. Klubben vann inte ens matcher i skotska ligan och Europa var inte att tänka på.

Då kom Fergus McCann in. McCann var en Celtic-supporter sen barnsben och som på 70-talet flyttade till Nordamerika där han gjorde sig en förmögenhet på affärer i både USA och Kanada. När han såg förfallet hos sin älsklingsklubb, flyttade han tillbaka till Glasgow 1994 och med hjälp av upproriska fans så köpte han 51 procent av aktierna i Celtic.

“Skulle ett sådant ägande vara så fel?"

Han lovade klubbens många fans att han skulle få föreningen på fötter på fem år och efter avslutat uppdrag skulle han sälja tillbaka aktierna och flytta tillbaka till Amerika. Under dessa fem år renoverade han Celtic Park till en modern stadion, investerade stora pengar i klubben inklusive ungdomsakademin, låg bakom en jättelik aktieemission som gav klubben ett massivt tillskott av medel och antalet seriebiljettsinnehavare steg till makalösa 53 000. Fem år senare, 1999, gjorde han precis som han hade lovat. Med klubben på fötter igen, sålde han sina aktier och flyttade tillbaka till Amerika. Uppdrag slutfört.

Skulle ett sådant ansvarstagande ägande och insats för en svensk ishockeyklubb vara fel?

Kan vi åtminstone grundligt diskutera frågan?

Szymon Szemberg är VD för den europeiska klubballiansen i ishockey, E.H.C.