Från Dobel till Elitserien – Old School Hockey Gabriel Karlsson

Han har haft en brokig, men framgångsrik, karriär. Han spelade i SHL/Elitserien för fem klubbar och var lagkapten i två. Gabriel Karlsson berättar om sin långa resa, om schismen med “Säcken”, om sina lagkaptensroller, och om överfallet från en kanadensisk bjässe…
– När jag ser reprisen ser jag att den är helt galen, berättar “Gabbe” i dagens Old School Hockey.

Gabriel Karlsson har haft en brokig men väldigt framgångsrik resa genom hockeykarriären. Han inledde i klassiska HC Dobel från Borlänge och avslutade den i Leksand 2014. I ärlighetens namn gjorde han även några matcher med Ludvika i tvåan efter det. Han är inte heller den spelare som suttit tyst i ett hörn för att se sin karriär försvinna. Hela tiden har han kombinerat vad som varit bäst för hans utveckling med det bästa för laget.

Vi åkte till ishallen i Borlänge för en intervju om hans karriär, men vi inledde med att prata om hans vänskap med Jens Bergenström.
– Vi gick i skolan tillsammans redan då vi var väldigt unga och bodde bara någon kilometer ifrån varandra. Däremot spelade vi i olika fotbollslag, berättar Gabriel Karlsson och fortsätter:
– Jag spelade i Torsång och han i Brage. Vi har en diskussion om… eller rättare sagt jag vet och det vet ”Jensa” också men vägrar erkänna det, att vi slog Braga i Dalecarlia Cup med 4-1 för många år sedan. Det har han inget minne av och säger att han aldrig förlorat mot Torsång ha ha… 

Karlsson och Bergenström började tidigt att spela hockey tillsammans.
– Vi spelade inte jättemycket tillsammans eftersom min umgängeskrets är född 1979 (Karlsson och Bergenström födda 1980) så jag spelade alltid med dom. Sedan var jag såklart med 80:orna när det fanns möjlighet. Det här var i Dobel innan det blev Borlänge Hockey. 
– Sedan flyttade jag ganska tidigt till Jönköping och gick på hockeygym där. 

Det var redan under tiden i Borlänge Gabriel Karlsson kom med i U16-landslaget, vilket var ett kvitto på att han var en av landets större talanger. 
– Det var efter TV-pucken, som vi vann. Vi slog Värmland i finalen. Jag gjorde sista målet på straff så vi vann med 2-1. Efter det kom jag med i pojklandslaget. Det var väldigt häftigt och inget jag hade tänkt på tidigare. 
– Morsan var så nervös inför det där. På den tiden skickades papper ut om man hade kommit med, men morsan ringde till förbundet innan brevet kommit och hittade på att vi skulle utomlands så jag inte skulle få brevet. Då sa dom ”han kom med” ha ha…
– Det var häftigt att få möta tjeckerna, ryssarna och finnarna. Under alla år var det livat när vi speciellt mötte finnarna. Vi tyckte inte om varandra. Så ska det ju vara, men det var på gränsen emellanåt. 

Vilken nivå höll dina landslagskompisar, Daniel och Henrik Sedin, vid den här tiden?
– Det började egentligen med TV-pucken. Nu åkte Ångermanland ut i åttondelen mot Stockholm, men vi hade även slagit dom med 3-2 i gruppspelet. Sedinarna gjorde hur mycket poäng som helst i gruppspelet. Dom lekte verkligen och det gick inte att fånga upp dom.
– I draften gick Daniel och Henrik som tvåa och trea. Patrik Stefan gick som etta det året. Vancouver gjorde någon deal där, men det var många som sa att dom inte skulle klara sig på smårinkar och så vidare, men är du så pass skicklig som dom var så klarar man det. Dom visade att det inte var några problem och båda två har haft fantastiska karriärer. 
– Vi umgicks en hel del då vi spelade tillsammans i Pojklandslaget. Vi var ett gäng som hängde ihop under landslagssamlingarna. Henrik och Daniel är fantastiska människor och väldigt ödmjuka. Nu har vi inte träffats på många år, men skulle vi träffas idag så skulle vi ta vid där vi slutade senast. 
– Samma sak var det med ”Zäta” (Henrik Zetterberg) då jag var i Timrå. Vi hade inte träffats på länge och han skulle vara med oss på försäsongen. När jag kom in i gymmet och han satt där och cyklade, det var direkt ”va fan gör du här” ha ha…  
– Jag gillar den jargongen. Hockeyspelare är väldigt enkla på det viset. Min erfarenhet säger att ju bättre hockeyspelare jag spelat med desto ödmjukare är dom. Det här försöker jag idag få in i unga killar, att tänka på att vara ödmjuka, öppensinnade och ta hand om andra. Man behöver hjälp för att bli framgångsrik, så är det bara. 

Flyttade till HV

Inför säsongen 1996/97 lämnar Gabriel Karlsson Borlänge. Det blir flytt till Jönköping och spel för HV71. 
– HV71 visade intresse rätt tidigt. Jag var även till Leksand, men jag pratade med flera. HV71 kändes ändå mest intressant och inte så stora. Att komma in uppe hos Modo var drömmen för alla. Jag kände ”vilka ska jag slåss med där?” Det var bland annat Sedinarna. En klubb plockar inte upp fem spelare per säsong i ett A-lag. Det är oftast en eller max två som får chansen. 
– Många spelare som gick till MoDo slogs ut. Samma sak i Leksand. Dom hade också svårt att få killar att gå upp i A-laget. Därför kändes HV71 väldigt aktuellt. Dom hade ett jättebra upplägg och var väldigt ödmjuka. Plus att skulle jag flytta så skulle jag göra det rejält. Skulle jag flytta till Leksand hade jag nästan varit hemma. 
– Jag ville stå på egna ben, men visst fick jag frysta matlådor hemifrån och morsan kom ner med jämna mellanrum för att städa, skrattar Gabriel Karlsson. 

Redan under första säsongen i HV71 var Gabriel Karlsson med och vann JSM-guld efter finalvinst mot Malmö.
– Vi hade väldigt många som var riktigt bra. Jag kommer ihåg så här i efterhand att några av våra killar hade en fruktansvärd talang. En kille, Jimmy Lund… Av alla jag spelat med är han nog den som haft den största talangen, men tyvärr var han inte träningsvillig.
– Han var med i A-laget och körde så han hade kunnat haft en fantastisk karriär om han velat. Skridskoåkningen, han bara svävade runt och hade dessutom en bra puckkontroll. Han var från Nittorp och jag tror att han flyttade dit och spelade efter HV71.

Förra HV71-spelare trivdes också väldigt bra i Jönköping.
– Vi bodde som i ett kollektiv nära varandra, hängde ihop och hade en väldig sammanhållning. När jag flyttade ner dit gick vi på kvällarna alltid ner på stan för att käka på McDonalds. Jag gick upp tolv kilo ganska snabbt så jag kunde inte följa med dit något längre samtidigt som det inte var någon annan som lade på sig något. Jag var tvungen att sluta med McDonalds och då ramlade dom tolv kilona bort rätt fort. 
– Det var gamla Rosenlundshallen då. Alla juniorer stod på ståplats och det var alltid fullsatt i hallen, ”tänk att få uppleva det här någon gång”.

"Var då fick fick en massa Big Mac"

Säsongen 1997/98 var Gabriel Karlsson med och vann Junior-EM guld i en turnering som spelades i Mora.
– Jag kommer ihåg första landslagssamlingen i U16. Då sa ledarna att allt den här resan handlade om var att vi i slutändan skulle vinna EM-guld. 
– Jag tycker nog att det var ganska stort medialt. Bland annat eftersom Sedinarna var med. Sedan hade vi ”Zäta”, (Mattias) Weinhandl, Christian Berglund, Christian Bäckman, Niklas Kronwall, Rickard Wallin, (Jonas) Frögren, Per Hallin… Det var många spelare från det här laget som dessutom blev superstjärnor i NHL.  
– Inför sista matchen mot ryssarna var vi tvungna att vinna med fyra mål och sedinarna gjorde säkert fem (skratt). Vi vann den matchen med 5-1 och sedinarna löste det där åt oss.

Var det här största du varit med om att vinna?
– TV-pucken var det första stora och sedan McDonalds Cup. Det var då vi fick en massa Big Mac efter ha ha…
– När jag ser tillbaka på karriären kan jag tänka ”varför stannade jag aldrig upp och njöt?”. Jag ville bara vidare, vidare, vidare och var aldrig nöjd. Visst ska man inte vara nöjd få då utvecklas man inte. Jag minns när jag var i båset Leksand och åkte ut mot Mora. När jag kom ut i Tegera kunde jag känna av atmosfären på helt annat sätt. När jag var på isen och låg och stretchade var jag inne i min bubbla. Nu stod jag istället och tänkte ”varför njöt jag inte mer?”
– Jag skulle ägnat mer tid åt att känna att jag faktiskt hade det rätt bra, men det var bara vidare, jag måste prestera, nästa kontrakt och så vidare. 

Blev överfallen av kanadensisk bjässe

Vilken relation har du idag till Brad Ference?
– Vi har väl ingen kontakt…

Det var vid Junior-VM 1999 som Gabriel Karlsson blev fult påhoppad av det 190 cm och nära 100 kilo kanadensaren.
– Jag har sett klippet efteråt. Han crosscheckar mig i huvudet så jag flyger in i sargen och slår i tinningen. Dom sa att jag var borta i fem minuter. När jag vaknade upp på båren, jag har hört att när man vaknar upp fattar man ingenting, så jag undrade vad dom höll på. ”Det här är bara ett knep från kanadensarna”. Jag hade gått bra i den turneringen och gjort en hel del poäng och mål, men efter jag sagt det där så tuppade jag av igen. 
– När jag sedan vaknade upp i sjukrummet trodde jag att allt det här var något jag hade drömt. Det hade gått bra, blivit matchens lirare i två matcher och sedan vaknade jag upp och kände, fan…
– Sedan samlade jag ihop det lilla av hjärnan som var kvar, men på bussen tillbaka till hotellet spydde jag som en gris.

Karlsson hade så långt i turneringen svarat för fem mål på lika många matcher och det mesta talar för, enligt offret själv, att det var en avsiktlig handling. 
– Ja, det var jätteavsiktligt eftersom han använde klubban så pass högt upp. Sedan har man fått av hockeyn att inte vika ner sig. Själv hade jag då inte sett smällen och när journalister frågade mig om tacklingen svarade jag ”Det var nog en schysst tackling”. 
– När jag ser reprisen ser jag att den är helt galen. Han får också matchstraff. Att som kanadensare i Kanada i en semifinal få matchstraff, då krävs det rätt mycket. (Mats) Hallin och Kanadas tränare rök ihop i båset. 
– Vi blev överkörda i den matchen (1-6) och jag minns då vi kom in till matchen, det ljud som var, jag hörde inte vad jag tänkte. Klart att deras killar tyckte det var häftigt, körde ”chicken swede” och gick in och bara körde. Sedan förlorade ändå kanadensarna finalen mot ryssarna. Maxim Afinogenov var magiskt bra i den turneringen. 
– Jag har ett matchprogram hemma från den turneringen och när jag tittar i det ser jag att Simon Gagné var med, Dany Heatly och så vidare. Den jag tyckte var överlägset bäst var en kille som heter Daniel Tkaczuk. Dessutom hade USA med Scott Gomez. 

"Det var många tårar"

Åter till tiden i HV71. En av Gabriel Karlssons vänner under tiden i klubben var den nu avlidne målvakts-ikonen Stefan Liv. 
– Han var en i det gänget som umgicks. Vi blev inkilade i A-laget samtidigt. Taxiresan efter, dom hade klippt håret på oss och satt på oss några konstiga kläder. Det slutade med att taxichauffören slängde ut oss ur taxin. ”Pelle” Gustafsson var med och han sa till chauffören att skulle vi bli utslängda så skulle han inte få betalt. ”UUUTTT”. Vi blev utslängda mitt i stan. För oss var det perfekt annars skulle vi fått betala en sanering av taxin. 
– Under åren har vi stött på varandra då vi möts, men vi hade ingen daglig kontakt. Det blir så eftersom man tar lite olika vägar, men det var jäkligt tufft när beskedet kom...

Det var 7 september 2011 som Lokomotiv Yaroslavls plan kraschade strax efter start. 
– Först fick jag beskedet att det var Stefans lag som kraschat. Sedan var det oklart om han hade varit med eller inte. När det gick upp att det var så blev det en chock även fast vi inte pratade dagligen. Minnen kom upp. Jag såg hans två barn, jag har själv två barn, frun… Det var många tårar.
– Andreas Andersson, han är från Falun, vi känner varandra bra och flyttade samtidigt till HV71, berättade att han varit i ishallen med Stefans pojkar efter att det hade hänt. Allt var verkligen jättejobbigt.
– Jag tycker det HV71 har med Alltid älskad, aldrig glömd är jättefint. Om vi även ser till det som hänt ”Tobbe Fopp” (Tobias Forsberg) så när saker händer då förenar hockeyn och man tar hand om varandra. Är det match vill alla vinna, men det finns saker som är större än en vinst eller förlust. Då sluter alla sig samman och stöttar varandra. 
– Så här är idrotten överlag och, för att komma in på en samhällsfråga, därför är det viktigt att barnen får idrotta och bli en hederlig medborgare. Idrotten lär människor att ta hand om varandra samtidigt som man jobbar i grupp. Du måste få hjälp av andra. Det här formar hur du kommer vara som människa resten av livet. 

Hyllar ödmjukheten

Säsongen 1998/99 tar Gabriel Karlsson plats i HV71:s A-lag. I laget fanns starka personligheter som Fredrik Stillman, Uffe Dahlén, Johan Lindbom, Esa Keskinen, David Petrasek, Per Gustafsson, Oleg Belov och så vidare. 
– Det var några ”sköningar”. Innan jag flyttade till Jönköping var jag med här i Borlänge och tränade med A-laget. Jag spelade även någon match. Några i Borlänges A-lag hade lite dålig attityd och var halv taskiga.
– När jag sedan skulle få vara med A-laget i HV71 och träna tänkte jag ”Att dom i Borlänge som är så många divisioner ner är så kaxiga, hur ska då dom här vara där några spelat i NHL, VM och vunnit SM?”. Jag kom in i omklädningsrummet och efter fem minuter var det som jag inte gjort något annat än att spela i det laget. ”Pelle” Gustafsson kom fram, en underbar människa, ”kul att du ska vara med. Jag har sett att det går skitbra för dig i juniorlaget”. 
– Grejen är att han förmodligen inte hade någon aning, men han visste vad han skulle säga och för mig var det helt underbart. Där var det tydligt för mig det här med ödmjukheten ”Aha, det är därför dom tagit sig så långt”. Att ta hand om unga spelare är något jag efter det tagit med mig.

En av Gabriel Karlssons närmaste vänner under tiden i HV71 var ryssen Oleg Belov. 
– Jag har alltid kommit överens med utländska spelare. Jag och Belov blev ”störtpolare”. Han handlade alla kläder på Hugo Boss.  Jag minns en gång då han skulle ha med mig dit. Jag kom i mjukiskläder och såg ut som en lallare. Han in där och personalen kollade på mig. Det kändes som dom precis skulle gå fram för att slänga ut mig. Då såg personalen att jag var med honom så då var det lugnt. 
– En annan gång fyllde Oleg år. Jag hade varit nere på Systembolaget och köpt en liten vodkaflaska som jag satt en rosett på. Han hade något besök från Ryssland, en kille och två tjejer. När jag kom in med den här lilla vodkaflaskan ser jag att på borde i köket står det sprit i mängder, dyra grejer. Jag tänkte ”Men helvete”… 
– Jag sa ”Eftersom du fyllde år köpte jag en lite present”. Han sken upp och blev så jäkla glad över presenten. Det var just tanken att jag hade tagit mig tid att skaffa en present till honom eftersom själva vodkaflaskan inte hade varit värt mycket om jag ställt den där bordet. 

"HV71 var inte jättenöjda"

Som sin första A-lagstränare i HV71 fick Gabriel Karlsson Lars-Erik Lundström som närmast coachat Skövde i Division 2. 
– Det var inget fel på Lasse. Han var en trevlig filur. Sedan finns det nog flera tränare som kan skriva under på att jag inte var den lättaste att ha och göra med. Jag hade en plan över hur jag ville att min karriär skulle vara. Om det inte blev som jag ville var det lätt för mig att jag skylla på någon annan. 
– Jag var en rätt offensiv spelare då jag var ung. Hade jag fått göra om min karriär idag så hade jag inte gått direkt upp från J20 Elit till elitserien.

Varför?
– Jag hade tagit ett eller några år i allsvenskan först för att få spela mer seniorhockey och ett offensivare spel där det inte var riktigt lika duktiga spelare att möta. Nu kom jag upp, spelade i fjärdekedjan och fick en defensivare roll. Den här kreativiteten försvann.  
– Det här kämpade jag med under ganska många år. Först när jag lämnade Södertälje för Leksand kände jag att det fick bära eller brista. Jag kunde inte hålla på att bara slå sarg-ut under hela karriären. Då började jag producera lite igen. 
– När jag kom upp i HV71 försökte jag dribbla och fixa, men fick hela tiden höra att jag inte fick det. ”Lägg ner pucken, ta ansvar”. Många gånger kan jag idag känna att jag ångrade att jag lyssnade så mycket på vissa tränare. Visst ska man lyssna på tränaren, men bara till en viss gräns. Jag var lite för lojal. 

Är det här anledningen till att du lämnar HV71 för att flytta till Ässät i Finland?
– HV71 var inte jättenöjda att jag ville lämna, men jag tyckte inte att jag fått den chansen som jag ändå förtjänade. Jag spelade bra i juniorlaget och gjorde det även bra i A-laget, men jag fick begränsat med istid. 
– Jag minns att jag då tänkte att dom tog ut laget utefter vad killarna tjänade i lön. Samtidigt som jag tyckte att jag var bättre än många av dom som fick spela. Jag kände då att jag måste testa något nytt. 
– Så har det varit under hela min karriär, att jag har haft svårt att slå mig till ro under en längre period. Kari Takko, som var målvakt i HV71, ville att jag då skulle komma till Ässät. 

Hamnade i Leksand 

Det blev bara en halv säsong i Ässät innan Gabriel Karlsson lämnade för spel i Leksand. 
– Som jag sa tidigare så har jag alltid kommit bra överens med utländska spelare, även finska. När jag sa att jag skulle flytta till Pori var det folk som sa ”Tänk till nu för dom är konstiga där”.
– Det var jag och Marcus Kristoffersson som flyttade dit. Han hade kommit från Mora till HV71, men hade varit i Blues säsongen innan. Vi hade lärt känna varandra jättebra och han tyckte att jag skulle komma till Ässät. 
– Nu när jag ser det så här efteråt var det väldigt lärorikt med språket, hur folket var där och så vidare, men jag kunde nästan inte kommunicera med någon. Tränaren kunde varken svenska eller engelska. Det var en kille i laget, Niklas Hede, han kunde prata flytande svenska, men det var speciellt där. 
– Bland annat hade vi en målvakt som var helt galen eftersom han var så less på sin utrustning. Ässät ville göra sig av med honom, men han vägrade röra sig en millimeter innan han hade fått sina pengar.

Under säsongen lämnade både Marcus Kristoffersson och Gabriel Karlsson Ässät. 
– Marcus fick kicken, men han var nog rätt glad över det. Vi hade varandra, men kände oss samtidigt rätt ensamma. Det blev att vi var ut mycket på hotellet där och partade. Jag var ju ung då och man lär ha lite kul också, skrattar Gabriel Karlsson och fortsätter:
– Samtidigt ville Leksand ha mig. ”Masken” (Anders Carlsson) höll på nytt och ville ha dit lite folk med anknytning till Leksand. Dom köpte ut mig samtidigt som Ässät var i behov av pengar för att bland annat köpa ut målvakten.
– Jag gick in och pratade med ledning och sa att jag ville lämna för Leksand. Det var inga konstigheter och inget tok när jag lämnade.

Gabriel Karlsson var inte heller nöjd med sin egen insats under tiden i Pori, men han fick även erfara att klubbens supportrar inte heller var det. 
– Jag fick inte ut max. Efter någon match hade supportrarna pissat på bilen. En kväll då vi hade varit på stan och käkat hade dom fyllt bilden med servetter. Det handlade nog om att vi var utlänningarna i laget och det var vi som skulle göra det åt laget.
– Nu kan jag skratta åt det, men när dom hade pinkat på bilen, det var som att du hade gjort det på en torr vägg. 
– Sedan kom jag till Leksand…

"Var som att spela med mina idoler"

Där fick Gabriel Karlsson Tommy Sandlin som tränare inledningsvis. 
-–Första matchen fick jag spela med ”Jensa” (Jens Nielsen) och ”Challe” (Mikael Karlberg). Det var som att få spela med två av mina idoler. Vi hade Brynäs borta och jag gjorde mål i första bytet. Leksand låg pyrt till, men samtidigt gick det väldigt bra för mig.
– Tolv år senare berättade ”Challe” att ”Jensa” sagt till honom ”Vad i helvete är det dom tagit hit för någonting?” (Skratt) ”Challe”, den jäveln, satt bara och höll med ”inte en aning”. Idag skrattar vi åt det där. 
– Sedan spelade jag en hel del med Henrik Nordfeldt och Pål Johnson. Jag gjorde jättemycket poäng och vi började klättra i tabellen. 

Hans fina spel gjorde att även chansen till spel med Tre Kronor kom upp. 
– Jag hade varit med i Tre Kronor på en träningsturnering i Schweiz säsongen innan, men nu fick jag chansen att vara med i Baltica Cup. Det var många som tackade nej till att vara med där. 
– Efter tiden gick det sämre och sämre för mig och sedan ramlade vi ur med Leksand. Det var första gången på 52 år.

Är det då Mats Hallin ringer och berättar att han vill ha dig till Södertälje?
– Ja, jag hade haft Mats som Förbundskapten och vi kom jättebra överens. Hans grabb, Pelle (Per Hallin) och jag umgicks och bodde alltid ihop när vi var ute med Juniorlandslaget. 
– Jag gillar verkligen Mats förutom då han blir förbannad. Han har haft några utbrott även på mig under säsongerna jag haft honom som tränare och sportchef. 

Var inte bästis med "Säcken"...

Under tiden i SSK etablerar sig Gabriel Karlsson fullt ut i elitserien.
– Jag ”Matte” Carlsson och David Svee hade spelat tillsammans i landslaget. Vi spelade även ihop i Södertälje. På försäsongen spelade vi verkligen jätte, jättebra, men vi fick inte in pucken trots att vi verkligen var mycket i anfallszonen. Samma sak var det när serien började. 
– När det aldrig lossnar så går det sakta neråt. Det var egentligen där jag började utveckla den här tekningstilen men även boxplaystilen. Jag producerade inte så jag ville prova ett annat sätt. Då blev det mycket försvarsspel. 
– Som jag sa så kunde jag vara lite halvdryg. Jag hade ”Säcken” (Hans Särkijärvi) i Södertälje. Han var inte överförtjust i mig och jag inte i honom - då. Sedan hade vi en senare sejour i Skellefteå. Då älskade vi varandra istället, säger Karlsson med ett leende och fortsätter:
-–Jag kan förstå honom och jag minns en gång då vi spelade tre mot två och han var så förbannad för att vi aldrig kom till avslut. Han gapade att vi skulle skjuta. Jag var ju trotsig så när jag kom till rödlinjen så sköt jag. 
– Jag kände också att jag stod still i min utveckling. Varför gjorde jag inga poäng när sedinarna och ”Zäta” gjorde det så bra. 

Även om inte alltid hockeyn fungerade fullt ut för honom så trivdes han bra i Södertälje. 
– Ja, det gjorde jag. Det var inga konstigheter och det var då jag träffade mitt ex på riktigt. Även hon är från Borlänge. 
– Jag hade inga problem med Södertälje. Att min utveckling inte var som jag ville var något helt annat. Robert Carlsson blev en av mina bästa kompisar. Jag och Robban umgås fortfarande även om vi inte ses så ofta. Vi vet ändå vart vi har varandra.

Säsongen 2004/05 tog sig Södertälje, mot alla odds, sig till semifinal. I kvartsfinalen slogs Linköping ut, men i semifinalen blev Färjestad för starka. 
– Det var lockoutsäsong. Där kom det också in en utländsk kille, Kyle Calder, som jag även hade lite kontakt med efteråt. Han var en väldigt duktig hockeyspelare. Dessutom hade vi Scott Thornton, en riktig tuffing. Även Micke Samuelsson var med.

Dick Tärnström, Nicklas Hävelid…
– Vilka kanonkillar. Vi hade ett bra lag och mötte Linköping i kvarten. Det här var även säsongen (Anze) Kopitar kom upp och började visa sig. För egen del hade jag ingen bra säsong. 
– Linköping var fantastiskt bra då med (Kristian) Huselius, Brendan Morrison, (Mike) Knuble, ”Mange” Johansson, (Henrik) Tallinder. Det hände saker som gjorde att Huselius och Tallinder inte fick var med i kvarten, vilket gjorde att Linköping tappade jättemycket slagkraft. Det var nog därför vi slog ut dom. 
– När vi mötte Färjestad i semin vart det tvärstopp. Dom hade bland annat (Zdeno) Chára, (Sheldon) Souray… Dom var verkligen livsfarliga. Chara är ett monster och den värsta jag mött i hela mitt liv. Det var ingen man ville bråka med. 

Åkte ur

Säsongen efter slutade med att Södertälje åkte ur efter en svag kvalserie där både Malmö och Skellefteå kom före SSK.
– ”Strumpan” (Leif Strömberg) och Stefan Nyman kom in under kvalserien efter att Ulf Taavola fått går. Även Hallin hade varit inne och kört på som tränare igen men fick gå. ”Strumpan” var störtskön, men vi var väldigt nedslagna som lag. 
– Vi började kvalserien med att tappa en 3-0 ledning mot Bofors hemma. Vi torskade även matchen efter. Då kom ”Strumpan” in och han gav oss en sådan jäkla kick, men det sket sig ändå. Efter säsongen ville Södertälje att jag skulle stanna, men jag behövde något nytt. 

Gabriel Karlsson flyttade då hem till Borlänge och valde spel i Hockeyallsvenskan för Leksand. 
– Jag pendlade upp till Leksand från Borlänge under två år tillsammans med (Jens) Bergenström och (Magnus) Hedlund. Det var (Jukka) Rautakorpi som ringde mig. Han hade tidigare tränat finska Juniorlandslaget och mött mig då jag spelade för Sverige. 
– Det lät bra med Leksand och sedan gick det helt okej. Vi hade ett bra lag som borde ha tagit klivet upp. 

Varför lyckades ni inte med det?
– Jag vet faktiskt inte, men vi hade lag för att klara av det. Att få ihop allt i dom här matcherna är inte så enkelt alla gånger. Plus att även om Leksand kommer underifrån så har du krav på dig att du ska upp, vilket inte alltid är så enkelt att hantera. 
– Säsongen efter hade vi ett ännu bättre lag. Då var Thomas Kämpe och Tomas Jonsson tränare. ”Challe” var där, Róbert Petrovický som gjort ett antal landskamper och backen Libor Prochazka. Jag kan känna idag att det inte borde gått att misslyckas med det laget. 

"Grämer mig än idag"

Du svarade för elva mål och totalt 45 poäng på 44 matcher, vilket är din poängmässigt starkaste säsong. 
– Ändå spelade jag knappt powerplay. En grej som faktiskt gnager i mig ännu, jag ”Jensa” (Bergenström) och Juha Lind spelade ihop. Vi öste in mål och hade fantastiskt roligt. Det var ren och skär glädje att komma till hallen. Dessutom är Juha en störtskön kille som bland annat hade varit i NHL. 
– Hade han sagt till mig att jag skulle hoppat upp läktaren och satt mig så hade jag gjort det, men han sa att han kunde vara framför målet och ta stryk. Så var han som person. Hux flux tar dom bort Juha från oss. ”Jensa” var in och pratade med coacherna. Han hade aldrig någonsin under sin karriär gått in till tränarna, men det här var ett sådant tjänstefel. 
– Förklaringen vi fick var att vi var inne på för mycket baklängesmål. Det stämde inte, men om vi nu skulle varit det och släppt in två per match samtidigt som vi gjorde fyra, vad gjorde det då? Det här grämer mig än idag.

Hur ser du idag på beslutet som tränarna tog?
– Det känns som att det var politik bakom det där. Vi skulle inte göra så mycket mål utan det var andra killar som skulle göra det. Då blev det inget bra då vi spelade så pass bra. Det är min känsla. 
– Nu låter det väldigt självgott att säga så, men hade vi fått spela ihop så hade vi gått upp då. Hade Juha gått in och sagt ”Nu sätter ni tillbaka mig med ”Gabbe” och ”Jensa” så hade dom gjort så, men han hade aldrig sagt något sådant till en tränare och ville inte göra det nu heller även om han också tyckte det var konstigt. 
– Jag var fruktansvärt besviken efter den säsongen, vilket jag också talade om för tränarna på våra möten. Jag sa också att jag inte skulle bli kvar. Det var då Skellefteå hörde av sig. 

Återförenades med Särkijärvi

Ånyo skulle nu alltså Hans Särkijärvi bli tränare för Gabriel Karlsson.
–  Vi hade vår historia från Södertälje där vi inte älskade varandra. Han ringde och frågade om vi kunde ta en lunch i Sala. Vi åkte dit, käkade och surrade lite. Jag ringde farsan efter och sa att det inte skulle bli något med Skellefteå eftersom ”Säcken” inte lät något positiv.
– Jag frågade min agent om det inte fanns något annat lag i elitserien eftersom jag gjort en del poäng säsongen innan. ”Det är svårt…” Jag började fundera på om jag kanske skulle köra i Danmark någon säsong. 
– Skellefteå fortsatte ändå att höra av sig och jag minns att jag tänkte ”vill han verkligen att jag ska komma dit måste han spela mig också”. Jag började träna på ett annorlunda sätt den sommaren. Farsan har alltid haft hästar och när han tränar dom har han haft en tryckvagn som gjorde att det blev lite tyngre. Den där gick jag runt och drog på åkrarna ute hos morsan och farsan. 
– När jag kom upp till Skellefteå hade jag fruktansvärt bra testvärden och var väldigt vältränad. Vi åkte sedan något fruktansvärt med skridskor på försäsongen. När säsongen drog igång orkade jag åka hur mycket som helst. Jag var aldrig trött på isen det året.

Hur länge körde ni så här hårt med skridskoåkningen?
– När väl säsongen började åkte vi inte lika mycket. Vi åkte ändå väldigt mycket skridskor på träningarna, men det var ingenting mot vad vi hade gjort tidigare. 
– Den säsongen blev min överlägset bästa. Jag spelade med Kimmo Koskenkorva och ”Crippe” Söderström. Det var två speedkulor så jag lade bara ut puckarna så drog dom iväg. Vi hade en fantastisk kemi mellan varandra. Dessutom kom ”Säcken” och jag superbra överens och jag trivdes som fisken i vattnet där uppe.

Trivdes du även med att bo i Skellefteå?
– Ja, jag blev jättebra kompis med Fredrik Lindgren och hans fru. Vi umgicks jättemycket med dom och deras första barn var i samma ålder som vårt. 
– Tyvärr var ”Linkan” skadad i handen under stort sett hela säsongen, men vi hade jättekul tillsammans. 
– Jonna drog ett jättelass. Jag hade hockeyn och lärde känna mina kompisar, men där var Skellefteå jättebra. Dom hittade på grejer med tjejerna. Tjejerna hade det jättebra på matcherna där dom hade ett eget rum och umgicks. 
– Som spelare lär du känna spelarna i laget, du behöver din vila och det ena med det tredje. För en annan löser det sig alltid. Det som kan vara jobbigt för en hockeyspelare är när du kommer hem och har en respektive som inte är nöjd, vilket ta energi. 
– I Skellefteå var Jonna alltid nöjd eftersom det alltid fanns saker att göra. Det var aldrig några problem om jag behövde vila eller något för då hittade hon på något med någon annan. En simpel grej som inte kostar så mycket pengar, men som gjorde att spelarna kände harmoni. Familjen hade det bra och då kunde jag fokusera på hockey. 
– Sedan hjälpte det en del då första barnet, Tuva, kom. Hon brydde sig inte om i fall jag spelade bra eller dåligt bara jag kom hem. Det här var också skönt eftersom jag då kunde slappna av och började spela bättre. Hockeyn var inte allt längre. 

Blev lagkapten - i Timrå

Var du inblandad i att Fredrik Lindgren senare kom till Leksand en sväng?
– Jajamän, det var jag. I Fredrik fick jag också en jättegod vän. Likaså med hans Mia och hela familjen. 
– Vi trivdes superbra där uppe, men det var långt hemifrån och långt för familj och vänner som ville komma upp för att hälsa på. Då blev det att jag flyttade till Timrå. Det var också så att jag fick ett bättre kontrakt av Timrå. Jag kollade med Skellefteå om dom hade lust att matcha det, men dom var tyvärr lite låsta. 
– Skellefteå var lite griniga eftersom jag ändå fått chansen där. Dom var på väg att etablera sig och vi ledde serien efter 30 omgångar. Det här var då Micke Renberg kom hem och spelade. Han ville dessutom spela med mig och ”Crippe” Söderström. Renberg, vilken kanonkille det är på alla sätt och vis. En riktig sköning. 

Det blev sedan två säsonger i Timrå där han under sin andra säsongen utses till lagets kapten. 
– Första säsongen hade jag ”Challe” (Charles Berglund) som tränare. Det var också han som ville ha dit mig. Vi kom också jättebra överens och jag gillar honom mycket. Han är rak, ärlig och säger vad han tycker och tänker. 
– Jag har aldrig varit med om en säsong där vi haft så mycket skador som den i Timrå. Jag kom in i en period där min hockey inte fungerade som forward. Vi skulle möta Färjestad hemma. Då frågar ”Challe” ”Gabbe”, kan du spela back eftersom vi inte har några backar?” Det tyckte jag kändes skönt eftersom den här pressen försvann lite. Det var ingen som krävde att jag skulle leverera som back. Jag spelade back i stort sett hela säsongen och det gick jättebra. 
– Jag hade också funderingar efter säsongen om jag skulle skola om mig. Det hade gått hur bra som helst och jag stod på blå i powerplay viken ingen som sett min karriär skulle ha trott.

Timrå gick dessutom till slutspel den här säsongen. 
– I slutspelet var jag tillbaka som forward. Vi åkte ut mot HV71 i kvarten. HV71 hade då (Johan) Davidsson, (Jukka) Voutalainen, (Martin) Thörnberg, (David) Petrasek och (Pasi) Puistola. Dom var den överlägset bästa femman i hela serien då.
– ”Challe” sa ”Så fort du ser Davidsson på isen så ska du in”. Det var två gånger jag inte kom in samtidigt under första matchen och då gjorde dom två mål. 
– Jag, Kimmo och ”Crippe” spelade tillsammans. Vi sa ”Dom har varit i anfallszonen hela säsongen. Nu ser vi till att vara i deras försvarszon för där vill dom inte vara”. Det var lite av vår grej, att vi jobbade ner puckarna och sedan körde vi på dom och höll oss där nere. Vi spelade väldigt bra mot dom då, men sedan hade vi några väldigt, väldigt konstiga domslut som gjorde att vi torskade några av matcherna. 
– Samtidigt skulle vi få vårt andra barn då. Matchen där HV71 slog ut oss missade jag. Vi hade dubbelmöte där nere. ”Challes” syster jobbade med flyg på något vis så jag flög med postflyg upp till Sundsvall efter matchen. Jonna var höggravid och ville inte att jag skulle åka ner igen om det skulle hända någonting. Jag ringde ”Challe” och sa att jag inte med gott samvete kunde åka ner, vilket kändes för jävligt. Vad jag än hade gjort så hade det känts för jävligt. Hade hon fött då och jag inte var där hade jag aldrig förlåtit mig själv. Nu var jag kvar i Sundsvall och dom förlorade, vilket också kändes för jävligt. 

Vad sa ”Challe” Berglund?
– Han sa att det var lugnt och att familjen alltid måste gå först. ”Challe” är fantastiskt bra och jag trivdes ypperligt med honom.   

Återvände till Leksand

Efter två säsonger i Timrå flyttade Gabriel Karlsson ånyo hem till Borlänge och skrev på för Leksand en tredje gång. 
– Vi hade bott borta rätt länge då. Jonna hade varit tjänstledig från jobbet och ville nu komma hem till sina vänner men också börja jobba igen. Samtidigt var det struligt med ekonomin i Timrå och lite rörigt.
– Tommy Salo hörde av sig då eftersom han hade blivit sportchef i Leksand. Från det jag varit med och spelat ur Leksand så hade det gnagt i mig. ”Jag måste försöka spela upp Leksand igen”. Jag var även ner och hälsade på HV71 igen då, men jag kände att jag ville hem till Leksand och få en bas att utgå ifrån. 
– Jag och Salo hade en bra dialog där jag sa att jag ville träna själv på sommaren och bo i Borlänge. Det var inga problem för Tommy så då flyttade vi hem och köpte hus. 

Hur var det att få målvaktslegendaren Tommy Salo som sportchef?
– Salo är fantastisk, men han har en enorm vinnarskalle. Han kunde skrämma upp folk, men samtidigt var han så jäkla skön och berättade storys. Salo ställde krav, visste vad han ville och hade en väg utstakad. Ville du inte följa med på den vägen var det bara att hoppa av. 
– Året vi gick upp var det trassel med ekonomin och Leksand gjorde rekonstruktion. Salo hade tagit in (Oscar) Alsenfelt då. Sedan flyttade han tillbaka till Modo. När det är rekonstruktion får du inte värva någon, men Tommy tog ändå in Oscar igen (skratt) eftersom vi behövde det. (Erik) Hanses var också superduktig, men vi behövde en till.
– Oscar var helt sjukt bra. Samma sak var det säsongen efter då vi gick så bra i SHL.

Med tanke på vad du berättat om dina känslor för Leksand efter ert uttåg tidigare, kan du klä ord på känslan när ni gick upp då du dessutom hade ett ”C” på bröstet?
– Det var jättehäftig och vi hade ett jättebra lag. Jag kände att det vi hade saknat i laget var en defensiv pjäs bland forwards. Skulle inte jag ta den rollen skulle inte någon annan heller göra det. 
– Då var jag också på det klara med att min produktion inte skulle bli så väldigt hög. Så blev den inte heller sista säsongerna. Hur det än var så tog jag ett stort ansvar i boxplay, tekningar i egen zon och så vidare. Salo, ”Äpplet” (Andreas Appelgren) krävde inte att jag skulle ösa in poäng utan var nöjda med det jobbet jag gjorde. 
– Sedan kanske det blev gnäll runtomkring, att jag inte gjorde så mycket poäng, men det var inte min roll och det köpte jag. Jag kände samtidigt att min karriär… Min drivkraft har alltid varit att när jag inte kan bli bättre kommer jag inte heller orka på längre. 
– Sista säsongen åkte vi ut mot HV71 i play-in. Då kände jag i omklädningsrummet efter matchen att det här nog var mitt sista framträdande. Då erbjöd Salo mig ett tränarkontrakt, vilket jag hoppade på. Jag höll ändå i träningen, och gör så än idag, utifall jag skulle vilja köra igen, men det blev aldrig så. Sedan var jag med i Ludvika och spelade några matcher. 

 

"Gick så otroligt fort"

Du var helt enkelt färdig med hockeyn som spelare?
– Ja, jag kände att jag inte skulle bli något bättre. Dom här unga spelarna som kom upp, det gick så otroligt fort. Sedan var jag ganska placeringssäker så jag kunde lösa situationerna med det, men hamnade jag i en duell där jag skulle åka i kapp, det gick inte. 
– Skellefteå med Viktor Arvidsson och dom här, det gick bara inte och dom flög verkligen fram Hockeyn gick snabbare och snabbare medan jag blev långsammare och långsammare ha ha… 
– Jag började dessutom få ont i knäna, handlederna, ryggen… Jag fick ryggskott inför en match när jag knöt skridskorna. Jag ville inte hamna i ett läge där jag spelat så dåligt att folk börja säga ”kan dom inte skicka den där”. Nu vart det att jag var saknad. Det kan komma folk än idag som frågar om jag ska börja spela igen. ”Jo, det är inga konstigheter, ge mig en vecka så är jag tillbaka”, skrattar Gabriel Karlsson.

Ett kul minne från Gabriel Karlssons karriär är då han i en match mot Färjestad gör mål direkt på tekning från egen zon.
– Jag kommer ihåg att linjedomaren sa att han var så trött att FBK aldrig kom till tekningen i tid. Han sa åt mig att sätta ner klubban och jag trodde han skämta, sen han släppte pucken och jag såg PW (Fredrik Pettersson-Wentzel) stå och dricka vatten vid målet, så jag skickade pucken mot mål. Jag brukar typ missa 99 gånger av 100 men den satt och FBK var allt annat än nöjd, men jag var skitnöjd när Micke nord fråga vilket nummer jag hade för då hade jag i alla fall gjort ett till mål den säsongen.