Stockholmaren som blev Gävles älskling

Han är en av Brynäs största spelare genom tiderna. Inför dagens match mellan Brynäs och Skellefteå hyllas Ove Molin i Gävle genom att hissa en vepa till taket i hans ära.
– Jag känner en enorm tacksamhet gentemot Brynäs och en stolthet att få hänga bredvid så många fantastiska spelare, säger Molin till hockeysverige.se.

Med anledning av dagens hyllning återpublicerar hockeysverige.se hans Old School Hockey-intervju från juli 2020.

Ove Molin kom till Brynäs 1991 som en hyfsad Division 1 spelare från Danderyd/Täby. Det var väl få som då tänkte att den lille stockholmaren skulle komma att bli en av Brynäs mest trogna och betydelsefulla spelare genom alla tider. Han kom att göra inte mindre än 18 A-lagssäsonger med Brynäs och på 768 elitseriematcher svarade han för fantastiska 484 poäng.

För att lära känna Ove Molin och hans fantastiska karriär lite bättre så låter vi honom börja berätta om varför han valde att satsa på spel i AIK som ung grabb.

– Jag var tretton år då jag lämnade Trångsunds IF för att spela i AIK. Anledningen till att jag lämnade just då var att det lag jag spelade i hos Trångsund mer eller mindre lades ner. Jag var inte ensam om att flytta till AIK från Trångsund, utan det var även två killar ytterligare som bytte dit.

Ove Molin är som bekant född 1971, precis som Mats Sundin. Molin och Sundin skulle spela mycket tillsammans i både stadslag och juniorlandslag.

– Första gången jag träffade Mats, som jag kan minnas, var nog då jag var tretton år och börjat spela för AIK. Mats var då i Djurgården och visst var han talangfull redan då. Han har alltid varit storväxt, men i den åldern var han kanske inte lika dominerande som han senare kom att bli borta i NHL.

Två jämngamla Stockholmsgrabbar – Molin och Sundin

Vann TV-pucken

I september 1986 spelas den 28:e upplagan av TV-pucken. I Stockholm hette lagkaptenen Mats Sundin och som kedjekamrater hade hann Per Brolin från Djurgården och AIK:s Ove Molin. Finalen blev en formidabel uppvisning av Stockholm som besegrade Gästrikland med hela 7-1.

– Visserligen vann vi finalen över Gästrikland, men den stora matchen var semifinalen mot Ångermanland. Dom hade ett väldigt bra lag och var storfavoriter att vinna hela TV-pucken det året. Även vi i Stockholm hade ett fantastiskt bra lag med Mats Sundin, Björn Ahlström, Erik Andersson med flera. Vi vann semifinalen med 6-4 och sedan vann vi, som sagt var, mot Gästrikland i finalen.

Har du talat med Brynäs före detta tränare Tommy Jonsson om den här finalen där han spelade för Gästrikland?
– Jag har försökt, men Tommy vill bara tysta ner mig då, skrattar Molin.

Samma säsong vinner Ove Molin Pojk-SM med AIK tillsammans med blivande stjärnor så som Erik Andersson, Kristian Gahn, Stefan Ketola, Nichlas Falk och bröderna Anders och Erik Huusko. I finalen besegrades Södertälje SK med 10-1. I semifinal hade för övrigt Troja besegrats med 10-2, alltså 20-3 på två matcher i ett SM-slutspel.

– Vi var väldigt många lovande spelare i det här AIK laget som inte fick chansen när det blev aktuellt för spel i A-laget. Bröderna Huusko lämnade laget ganska tidigt men även Ketola försvann liksom ”Falken”.
– Allt hade ju sin tid och AIK tyckte vid den här tiden tyckte ledningen där att man redan hade bättre forwards i A-laget vilket gjorde att många av oss fick söka oss till andra klubbar.

Du spelade trots allt två matcher i AIK:s A-lag säsongen 1988/89. Hur minns du elitseriedebuten?
– Jag spelade nästan ingenting utan var med som extraspelare i två matcher. Det minne jag har av själva debuten var att det enda jag fick göra den matchen var att åka över isen för att sitta av en tvåminutersutvisning då vi hade haft för många spelare på planen.
– Idag minns jag inte ens vilka vi spelade mot i den matchen. Jag räknar inte det som min elitseriedebut eftersom jag inte knappt spelade något.

Besviken efter AIK-nobben

Varför tog du vägen över Danderyd/Täby i division 1 innan det blev spel i Brynäs?
– Det fanns ett samarbetsavtal mellan AIK och Danderyd/Täby vid den här tiden och jag, Erik Andersson och Jocke Wassberger blev skickade dit för att fortsätta utveckla oss som spelare genom att få spela seniorhockey där.

Hur trivdes du i Danderyd?
– Det fungerade jättebra för mig där och jag blev dessutom uttagen att spela Junior-VM trots att jag bara spelade i division 1. Det var flera klubbar som kontaktade mig efter JVM när det stod klart att det bara skulle bli Erik Andersson från Danderyd som skulle flyttas upp i AIK:s A-trupp.

Var du mycket besviken på AIK att du inte fick chansen?
– Lite grann så här efteråt när man tänker tillbaka. Jag fick ganska tidigt ett klart besked av "Ankan" Parmström med flera i AIK att jag inte skulle få något kontrakt.
– Nu blev det Brynäs i stället och jag har haft fantastiskt fina år i klubben, år som har gjort mig till en obotlig Brynäsare långt in i hjärtat.

Blev du överraskad när du kom med till Junior-VM 1991?
– Överraskad är kanske inte rätt ord eftersom jag spelat Junior-EM något år innan och dessutom varit med i juniorlandslaget under hela den här tiden.
– Hade du väl kommit in i juniorlandslaget blev du i första hand bedömd på vad du presterade där och inte så mycket hur det gick för dig i klubblaget. Det fungerade bra hela tiden för mig när jag spelade i landslaget och det tog mig med ganska stor sannolikhet till JVM trots att jag bara spelade i ettan.

Jobbade som brevbärare – då ringde Brynäs 

Många hade hoppats på inför JVM-turneringen 1991 i Kanada att förbundskaptenen Bengt "Fisken" Ohlson hade hittat rätt i sin mix av spelare. Sverige misslyckas dock och slutar bara sexa i turneringen som vinns av hemmanationen Kanada.

– Junior VM spelades i en rak serie då och i ett seriespel så är det viktigt att man segrar i rätt matcher, vilket vi inte gjorde. Vi slutar sexa men har bara fyra poäng upp till en medaljplats vilket visar på hur små marginaler det handlar om.
– Visst hade vi stora förhoppningar på vårt lag eftersom vi hade ett riktigt bra lag med bland andra Niklas Andersson, Tommy Salo, bröderna Huusko och Micke Nylander. Nu hade vi inte marginalerna med oss, men trots det så var det en mycket minnesvärd upplevelse att fått vara med om.

När kontaktar Brynäs dig första gången?
– Det var Inge Hammarström som ringde mig första gången och frågade; Ove, vill du spela i elitserien? Jag var inte så svår att övertala och sedan skötte Erik Karlsson kontakten mellan mig och klubben tills allt blev klart.

Hade du jobb när du spelade i Danderyd?
– Ja, jag jobbade som brevbärare och bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i Trångsund. Brevbäraryrket var perfekt om man spelar hockey eftersom du slutar fyra på dagarna. Sedan var det bara att lära sig alla smitvägar genom Stockholm så man hann fram till träningen i tid, ha ha…

Debuten i Brynäs, hur minns du den?
– Den minns jag mycket väl eftersom det var Djurgården som vi spelade mot i Gavlerinken. Trots att jag spelat i AIK under nästan alla mina ungdomsår var jag på den tiden en inbiten djurgårdare. Jag sprang ofta på Hovet under 1980-talet och såg Djurgården spela och nu skulle jag som Brynäsare få spela mot mitt gamla favoritlag, vilket var häftigt.

Ove Molin lyckas dessutom göra mål i sin första match när han ger Brynäs ledningen med 3-2 i mitten av andra perioden framspelad av backen Mikael Lindman. Djurgården vänder dock matchen genom mål av Mikael Johansson och Orvar Stambert och vinner med 4-3.

– Målet kom till efter att jag kommit in på kanten och skjutit en isare som gick in vid ena stolpen bakom Tommy Söderström. Den pucken hade nog inte gått in på dagens målvakter kan man väl säga.

Vilken kedja spelade du i inledningsvis?
– På försäsongen började jag spela tillsammans med Thomas Tallberg och Jonas Johnson.
– Försäsongen avslutades alltid då med Kringel cup i Södertälje och då hade Jocke Pehrson, som skulle spela tillsammans Anders Gozzi och Peter Larsson, blivit skadad. Det innebar att jag fick hoppa in där och redan från början fungerade vi tre väldigt bra tillsammans.

Tre 08-or som vinner mångas hjärtan i Gävle?
– (Skratt) Ja, så blev det.
– Namnet Smurfkedjan var det Tom Bissett som kom på och sedan hängde Tommy Sandlin på och kallade oss tre för det.

Smurfkedjan – Gozzi, Larsson och Molin.

”Hade ett otroligt talangfullt lag”

Tränarduon Tommy Sandlin och Janne Grönberg fick under flera år bygga upp Brynäs utefter klubbens gamla värdegrunder och man andades verkligen den så kallade Brynäsandan i Gavlerinkens alla korridorer. Det stora examensprovet kommer i slutet av mars 1993 då Brynäs tar sig till final mot Luleå.

– Så här i efterhand förstår man vilket otroligt talangfullt lag vi hade den här säsongen. Andreas Dackell, Jonas Johnson, Thomas Tallberg, Anders Gozzi, Peter Larsson med flera fick sina genombrott. Vi hade även flera landslagsmän som exempelvis Anders Huss, Micke Sundlöv, Christer Olsson och Jan Larsson. Lägg dessutom till Tom Bissett som gjorde en fantastiskt fin säsong.
– Vi hade fyra mer eller mindre kompletta och jämna femmor där bland annat Micke Lindholm hade kommit hem från NHL och spelade i fjärde kedjan. Det tycker jag visar på hur starka vi var som lag.

Hur gick tankarna efter att Luleå hade ledningen med 2-0 i matcher efter dom två första finalerna?
– Vi visste att Luleå skulle bli svåra att slå och vi fick helt riktigt stryk i dom två första finalerna. Luleå hade en ganska klar strategi mot oss där man ville spela fysiskt och tufft.
– I den tredje finalen tog vi Luleå på sängen när vi bjöd tillbaka med att spela samma spel som Luleå. Det här var inte Luleå beredda på och när dom bara skulle spela hem guldet i den tredje finalen var det i stället vi som vann ganska enkelt med 7-4. Vi ledde ett tag med 6-2 faktiskt. Efter den segern var det vi som hade övertaget och avgjorde i den femte finalen.

Den femte finalen inleds med att Luleå har ett klart spelövertag. Efter 13.23 gör Lasse Hurtig välförtjänt 1-0 för Luleå.

– Hela matchen var krampaktig från vår sida, även på läktarplats var det spänt och nästan helt tyst i hallen långa stunder. Det var en jakt på att få hål på deras målvakt (Robert Skoog).
– När sedan ”Dacke” gör 1-1 var det som att proppen gick ur. ”Dacke” gör även 2-1 och sedan passar han fram till Gozzi som avgjorde matchen med vårt 3-1 mål.

Hur var Tommy Sandlins ledarskap?
– Tommy var väldigt mån om att alla skulle känna sig lika delaktiga. Han ville inte måla upp någon bild av att vissa spelare var mer värda än andra i laget. Till och med i den femte och avgörande finalen fortsatte han att gå runt på fyra femmor.

Du får även vara med att vinna guld 1999 med Brynäs. Var känslan den samma då som 1993?
– Inte riktigt. Innan finalerna sades det allmänt att Modo bara skulle gå in och spela av dom här finalmatcherna och ganska enkelt ta hem guldet.
– Jag tror att Modo kände en liknande press som vi gjorde 1993. Det blev lite av panik hos Modo när dom började se att det inte skulle bli något guld till Örnsköldsvik.

Ove Molin firar guldet 1999.

I vad låg storheten med guldlaget 1999?
– Johan Holmqvist var otroligt bra och hade just börjat få sitt genombrott som målvakt. Han var bara 20 år då och förstod säkert inte hur stort allting var. Överhuvudtaget hade vi ett fruktansvärt bra försvarsspel.
– Kedjan med mig, Bissett och Janne Larsson fungerade jättebra. Flera av oss hade varit borta ett tag och hade nu återvänt till Brynäs och ville verkligen göra en bra säsong med Brynäs.

Med alla hemvändare, kom även Brynäsandan att bli ännu starkare inom laget?
– Jo, visst var det så. Exempelvis hade Pär Djoos som hade kommit tillbaka något år tidigare och nu verkligen visade vägen för alla oss andra killar.

Finns det likheter mellan guldcoachen 1999, Roger Melin, och guldcoachen 1993, Tommy Sandlin?
– Ja, det gör det. Även om Roger var lite mer jordnära och ville vara lite mer en i gruppen än Tommy så var båda väldigt lugna som coacher och inte några vänner av direkt stora ord i sitt ledarskap. Båda skapar en bra kemi i gruppen och ser väldigt mycket till varje individ i laget.

Tillsammans med Tom Bissett, Mikael Wiklander och Leksands Niklas Eriksson testar Ove Molin på spel i finska SM-liigan hos IFK Helsingfors.

– Det jag minns allra mest från den resan var att jag råkade ut för den värsta tränaren i min karriär. Mike Eaves hette han och alla skruvar var nog inte riktigt åtskruvade där.
– Han kom till Europa och skulle visa oss hur Old Time Hockey skulle spelas. Det var bara ”dump and chase” och två träningar i veckan skulle vara utan puck och klubba.

Spelades det även en annorlunda hockey i Finland?
– Det var en mycket mindre genomtänkt hockey där man mera bara gick in och körde på. Sedan var det ju extremt hos oss där Eaves till och med tog bort uppspelen eftersom han ansåg att dom var onödiga.

1996 lämnade Molin Brynäs för spel i Finland.

Du spelade i Brynäs fram till och med 2010, hur förändrades klubben under dom här åren?
– Det kändes som att hela klubben gick som resultaten. När det gick bra för laget var det lugnt i hela föreningen men så fort det blev sämre resultat gick hela klubben ner.
– Just därför känns det extra kul att se det som händer idag i klubben där det började med killar som Nicklas Bäckström. Klubben har under flera säsonger satsat på att få fram egna killar och nu börjar vi se frukten av det arbetet på allvar.
– Så här i efterhand känns det otroligt kul att se dom här killarna som man sett i Gavlerinken sedan dom var tolv år komma upp och ta för sig på det sätt som dom gör i A-laget och även i landslaget.

Ove, Brynäs var inte din sista klubb som spelare. Du lyckades med konststycket att göra nio poäng i en division tre-match för Långshyttan.
– (Skratt) Ja, jag och ”Sjödda” (Tommy Sjödin) hade lovat en kompis, Vesa Remsu, att ställa upp i en match för hans Långshyttan.

Nio poäng i en och samma match måste väl vara någon form av personligt rekord för dig?
– Ja, det är det säkert, men det var inte heller riktigt elitserienivå på den serien.

Vid VM 1999 i Lillehammer spelar Ove Molin sitt enda VM. Tre Kronor blir utslagna av Finland på övertid i semifinal, men vinner sedan brons efter att ha slagit Kanada i match om tredjepris med 3-2. Tjeckerna vinner sin tur den avgörande finalen mot Finland, även det på övertid.

– Det jag tänker på då det gäller den turneringen var hur otroligt trött och sliten jag var när jag kom dit. Vi hade haft en lång säsong med Brynäs som slutade med SM-guld så jag hade kunnat vara bättre förberedd än vad jag var.

Ove Molin i Tre Kronor.

”Mycket stolt”

Markus Näslund, Daniel Alfredsson, Michael Nylander, Niklas Sundström och Tommy Salo var med, dessutom var det här perioden då bröderna Henrik och Daniel Sedin fick sitt genombrott. Med tanke på den laguppställningen, vann ni ett brons eller förlorade ett guld?
– Jag tycker att vi förlorade ett guld. Precis som du säger hade vi ett jäkligt bra lag och borde åtminstone tagit oss till final. Nu blev det inte så utan vi förlorade i ”sudden” mot Finland.
– Trots det så var VM en fantastiskt fin upplevelse och jag var mycket stolt över att få dra på mig Tre Kronor- tröjan.

NHL?
– I samband med att jag spelade Sweden Hockey Games 2001 i Globen kom det fram några representanter från Montreal Canadiens när jag stod i Globe Hotels entré. Dom frågade om jag var intresserad över att komma till NHL och spela.
– Hur hett det där var eller om jag varit nära NHL-spel tidigare vet jag faktiskt inte eftersom jag är lite gammaldags och alltid valt att sköta mina förhandlingar själv utan agent. Då får du inte heller höra några rykten. Det är väl egentligen bara när jag flyttade till Helsingfors som vi hade lite hjälp av en agent, avslutar Ove Molin som fick vara tränare för Brynäs den gångna säsongen men ska fortsätta som spelarutvecklare till nästa säsong.