"Kul att testa på Tyskland men jag tyckte det var bättre i Djurgården"

Med elva säsonger i klubbens A-lag är backen Björn Nord stark förknippad med Djurgården. Här berättar han om valet att lämna klubben efter SM-guldet 2000 för spel i Tyskland.
– Klubben skötte det grymt bra då vi kom dit, berättar 50-åringen för Hockeysverige.

Björn Nord förknippas med Djurgården. Han spelade i klubbens A-lag mellan 1992 och 2004. Han vann ett SM-guld, men var även med och spelade två VM-turneringar.

Efter första VM-turneringen valde Björn Nord att, tillsammans med Per Lundell och Markus Åkerblom, testa på spel i Tyskland med Nürnberg.
– Jag ville testa något nytt och det var ett bra läge eftersom jag hade spelat i Djurgården under många år. Vi hade vunnit SM-guld och kontraktet hade gått ut. Det var helt enkelt läge att testa.
– Tiden på isen i Tyskland var så där. Jag spelade inte min bästa hockey, det kan jag inte säga. Varför? Jag vet inte. Ibland går det bra och ibland går det inte bra. Det går säkert att hitta förklaringar som exempelvis att jag kände mig trygg i Djurgården eftersom jag visste hur jag skulle spela där.
– Det känns som en efterhandskonstruktion att säga så. I stället, precis som bronset i Tyskland, skulle jag säga att vi inte var tillräckligt bra. Det är bara att erkänna det.

Blev det en stor omställning för dig personligen från den hockey du spelade i Djurgården till hur du användes i Nürnberg?
– Ja, så var det. I Tyskland var det lite ”går det så går det”. Vi hade många bra lirare och jag skulle säga att topp fem där var riktigt bra. Sedan var det stor skillnad nedåt.
– Jag kände efter den säsongen, jag hade att välja på Djurgården eller att vara kvar. Jag trivs väldigt bra här i Stockholm så det fick bli Djurgården.

”Då drar jag…”

Hur var det att bo i Nürnberg?
– Vi bodde i en lägenhet. Klubben skötte det grymt bra då vi kom dit. Dom hämtade oss på flygplatsen och åkte till någon BMW-återförsäljare. Jag har ju körkort, men jag kör inte bil så ofta även om jag inte har några problem att göra det.
– Jag kom in i bilhallen och tänkte att om jag skulle backa ur bilen längst inne i hörnet då drar jag, men det var som tur är någon som körde ut den åt dig.
– Vi tre svenskar blev också tajta. Åkerblom hade sin familj där och vi hängde mycket med dom. Sedan umgicks jag framför allt jättemycket med några kanadensare med italienskt påbrå, (Mario) Chitaroni och (Luciano) Borsato.
– Borsato hade bland annat spelat med Petter Rönnqvist i Davos. Det var så jäkla sköna lirare. Chitaroni gjorde säker 100 VM för Italien (skratt). Han är en riktig gobit.

Efter säsongen i Tyskland blev Björn Nord kontaktad av Djurgården igen.
– Det var Tommy Engström som kontaktade mig, eller rättare sagt så hade vi kontakt hela tiden. Jag hade även del kontakt med Nichlas Falk. Han var ju kvar där.
– Jag tog en funderare. Sedan fick jag ett treårskontraktserbjudande som jag var jättenöjd med. Då tog jag det. Det var kul att testa på Tyskland men jag tyckte det var bättre i Djurgården.

Tillbaka i Stockholm

Återkomsten till Djurgården blev inte fullt ut vad Björn Nord hade hoppats på. En skada gjorde att han inte kunde göra sig rättvisa.
– Jag vet inte vad som hände. Det kanske var en förslitningsskada i bäckenet. Jag tragglade med det där och precis som alla andra hockeyspelare käkade jag Voltaren. Dessutom fick jag en kortisonspruta och den tog helt sjukt bra.
– Jag kommer så väl när jag kom ut på isen första gången efter det att jag tagit sprutan, att det var så det skulle kännas. Då var det så jäkla kul att lira, men sedan började det där komma tillbaka. Min teori är att man kompenserar det där. Ena dagen kunde jag komma upp till ”Schumi” (Christian Schumacher, naprapat) för att få hjälp med ryggen jag hade ont i. Nästa dag var det ljumsken.
– Det blev tradigt. Jag körde den repan några gånger till, men det var inte bra. Jag var inte bra på träning och jag maskade för att hålla mig från att få ont. Det var många doktorer i huset som sa vad dom tyckte att jag skulle göra, men jag bestämde mig för att få på vad ”Bengan” (Bengt Gustavsson, doktor) sa.
– Jag minns inte hur många vändor det blev, men det gick till en gräns. ”Jag tar den här sprutan en gång till, sen…”. Någonstans säger det sig själv att när man har jätteont, tar sprutan så är det bra och drar igång sju dagar i vecka… Nej, det var inte bra, säger förra VM-backen samtidigt som han skakar på huvudet.

Björn Nords sista match blev mot Södertälje säsongen 2003/04.
– Det här var i december 2003. Jag klev av och efter det kom jag aldrig tillbaka. Just innan slutspelet åkte jag med ”Falken” här på Fleminggatan. Då ringde Wikegård ”Hur blir det?” ”Det blir ingenting”. Han tog väl en sista chansning innan slutspelet skulle börja.
– Efter det ”rehabade” jag under i stort sett ett år. Jag tränade för att komma tillbaka, men om jag skulle spela igen skulle jag inte behöva ta sprutor för att kunna träna bra. Det går under ett slutspel, men när serielunken kommer…
– Jag mådde skitdåligt i slutet av stressen från det jag hade ont samtidigt som jag ville prestera. Dessutom, dom här jävla Voltarenen… Jag spydde på morgonen, sedan var det upp, köra värmning, käka, vila, se till att jag inte mådde illa på matchen.
– ”Om jag tar en tablett halv nio ikväll, då är jag fräsch till träningen eller värmningen”. Jag tror det blev en kombination med stressen i huvudet och det fysiska, jag pallade inte. Med facit i hand skulle jag säkert dragit i handbromsen tidigare, men när jag var inne i det var det bara nästa träning och match, avslutar Björn Nord.

Stickan Kenne:

”Björn Nord är verkligen en kille jag alltid gillat. Jag pratade för övrigt nyligen med honom. Framför allt var han en fantastiskt bra hockeyspelare och tillhörde ett riktigt bra Djurgården under många år. Han är skön på det sättet att han är lite kulturell vid sidan av hockey. Lite grann som Mats Ulander var på sin tid då han spelade.”