Oscar Sundh i stor intervju – “Matilda sa: ‘Då kommer jag vara död innan jul’”

JÖNKÖPING (Hockeysverige.se)

Den 21 november 2020 tog Oscar Sundhs hockeykarriär slut – alldeles för tidigt. En huvudtackling gjorde att det var slutspelat för 35-åringen från Knivsta. Mitt i allt fick dessutom hans sambo, Matilda, beskedet att hon hade en aggressiv cancer. Samtidigt var deras son, Nikolai, fortfarande bara ett år och behövde all kärlek och uppmärksamhet han kunde få. 

– Knivsta? Min pappa höll på mycket med idrott då han var liten. Han spelade hockey, men även någon basketmatch på motsvarande allsvensk nivå. Jag tror det var han som fick mig att börja idrotta, berättar Oscar Sundh med ett leende då han tänker tillbaka på uppväxten.. 
– Nu har kommunen fått upp en hall i Knivsta, men under min uppväxt hade vi aldrig någon ishall där. Vi fick vara inne i Uppsala, Gränbyhallen som det hette då. Jag tror hela Knivsta IK fick elva istimmar där på en vecka. Vårt lag fick en timme, vilket var mellan 18 och 19 på torsdagar. Varannan vecka tränade vi på den timmen och spelade bortamatch på helgen. Andra veckan spelade vi match den timmen. 
– Det var även mycket spontanidrott då Valloxen frös till eller då någon vänlig själ spolade antingen bandyplanen eller rinken. 

Oscar Sundh höll, som så många andra killar och tjejer, på med flera olika idrotter som ung. 
- Hockey, fotboll, tennis, löpning, golf, bandy… Jag har alltid känt att hockeyn varit roligast. Däremot var jag kanske vassast i bandy. Samtidigt är det inte samma konkurrens där. Jag var med i TV-pucken, men också motsvarande i bandy och fotboll.  

Du var en fysisk spelare i SHL, var du det redan som ung hemma i Knivsta och Almtuna?
 - Nej, jag skulle nog säga att jag var en mer offensiv spelare då. Sedan fick jag anpassa mig lite. Jag debuterade i Almtunas A-lag ganska tidigt. Jag var 16 år då och spelade sedan två säsonger i allsvenskan. Då hade jag en lite mer tillbakadragen roll och spelade i fjärdekedjan. 
- Efter mina två säsonger i Almtuna drog jag till St. John’s i QMJHL. Det var ett superviktigt år för mig. Jag och Niclas Bergfors var där från början. Bergfors var draftad av New Jersey i första rundan så han åkte i väg på deras camp. Där gick det så för honom att han blev kvar och jag blev ensam svensk i St. John’s. Med facit i hand var det bra för mig eftersom jag åkte upp ett pinnhål och var nog vår bästa spelare, säger Oscar Sundh med ett nästan generat leende. 

Här förändrades delvis Oscar Sundh som hockeyspelare. 
- Jag tycker det var väldigt utvecklande och jag spelade i förstakedjan hela den säsongen. Jag spelade i fickan och höll pucken i första ”pp”, var back i andra ”pp”, spelade boxplay… 
- Det här var också första gången jag inte hade någon skola så jag kunde träna själv på förmiddagarna och med laget på eftermiddagarna. Då var jag en offensiv spelare. Efter den säsongen gick jag till Timrå i SHL. Där fick jag anpassa mig lite mer, men spelade nog också mer fysiskt under mina första säsonger där. 
- Många tycker tuffhet är en spelare som tacklar och smäller på mycket. För mig är tuffhet också någon som ”Jag är vid sargen, måste få ut pucken och vet att jag kommer få en ordentlig smäll. Det kommer göra ont”. Eller att du täcker ett skott. 
- Mina sista år tacklades jag inte speciellt mycket. Spelet har förändrats väldigt mycket under mina 15 år i SHL och idag handlar det mer om att ta med sig farten hem och jobba med ”stick on puck”. Däremot har jag aldrig varit rädd för att sticka in näsan.