Szymon Szembergs skarpa kritik mot Anders Larsson: "Anmärkningsvärt"

En intresseförening är inget någon kan tvingas att gå med i. Boden Hockey borde ha sin fulla rätt att inte vara med i en kommersiell ligaorganisation om de bedömer att det inte ligger i klubbens intresse att kollektivanslutas, och Karlskrona HK har sin fulla rätt att inte skriva på ett avtal om de anser att det inte gynnar dem ekonomiskt. Den omtalade paragrafen 6:1 i Svenska Ishockeyförbundets tävlingsbestämmelser måste strykas, skriver Szymon Szemberg i en gästkrönika på hockeysverige.se.

Dispyten mellan Hockeyettan å ena sidan och klubbarna Boden Hockey och Karlskrona HK å den andra har nått Watergate-proportioner. Affären har alltså innehållit så många turer att de som har försökt att följa med, har möjligtvis glömt vad det hela egentligen handlar om – en klubbs rättighet att välja att stå utanför en organisation dit man kollektivansluts för att upplåta klubbens egna rättigheter för centraliserad kommersialisering.

Egentligen kunde den här krönikan ta slut här. Enligt ett beslut från Riksidrottsnämnden (RIN) – svensk idrotts högsta juridiska organ – är Svenska Ishockeyförbundets krav, på att en medlemsförening att för deltagande i ett visst seriespel även vara med i en ligaorganisation, ogiltigt. Men Svenska Ishockeyförbundet (SIF) har valt att trotsa detta beslut, då man anser att RIN inte har behörighet att fatta beslut angående giltigheten av SIF:s tävlingsbestämmelser.

HOCKEYN FÖRST MED ATT INTE EFTERLEVA RIN-BESLUT

Det kan i sammanhanget påpekas att RIN instiftades 1922 som Riksidrottsförbundets (RF:s) högsta juridiska instans och att det inte finns dokumenterat att något specialidrottsförbund under alla dessa år vägrat efterleva ett RIN-beslut. Svenska Ishockeyförbundet vägrar att följa RIN-beslutet trots att RIN i sin dom åberopar principen om föreningsfrihet enligt den Europeiska konventionen och att man påpekar att "föreningsfriheten innefattar ett skydd för envar dels att efter eget fritt val tillhöra en förening, dels att inte tvingas tillhöra en organisation.”

Det är för övrigt anmärkningsvärt att förbundsordföranden Anders Larsson ofta påtalar vikten av att följa den demokratiska ordningen när det förbund han leder bryter mot den ordningen.

Vad det handlar om är paragraf 6:1 i Svenska ishockeyförbundets tävlingsbestämmelser där det står: ”För deltagande i SHL, HA, SDHL respektive HE krävs att förening är medlem i den gemensamma intresseorganisationen för serienivån.”

Det skadar naturligtvis inte om man är juridiskt bevandrad, men bara sunt förnuft säger att begreppen ”krävs” och ”intresseorganisation” inte är förenliga. Definitionen av en intresseförening är att en enskild person eller en förening har ett intresse att vara med i en sådan förening. Om någon avkrävs medlemskap handlar det om kollektivanslutning och jag ska återkomma längre ner till varför det är orimligt, både som princip och även i fallen Boden och Karlskrona.

DET ÄR HÄR SKON KLÄMMER

Jag ska först försöka förklara var skon verkligen klämmer och varför Svenska Ishockeyförbundet och dess ordförande Anders Larsson spelar ett sådant högt spel, där de inte drar sig för att undergräva svensk idrotts rättssystem.

I samtal med flera hockeyledare på en nivå högre än Hockeyettan framgår det tydligt att man där är orolig för konsekvenserna om Boden får rätt i sin begäran att stå utanför ligaorganisation, och Karlskrona för sitt val att inte skriva på upplåtelseavtal för sändning, för att själva kunna kommersialisera sina rättigheter, inklusive sändningstillstånd för sina hemmamatcher.

”Tänk om Frölunda eller Djurgården bestämmer sig för att lämna SHL:s centrala kommersialisering och tar hand om sina egna TV-sändningar, vad händer med värdet på CMore-avtalet för de övriga klubbarna?”, lyder en frågeställning.

I sin årsavlutande krönika skriver SIF-ordförande Anders Larsson att ”Andra förbund med oro följer det som händer hos oss nu.” Detta kan tolkas som ”Vad händer med Allsvenskan i fotboll om Malmö FF springer sin egen väg och hittar en bättre köpare än Discovery för MFF:s matcher?”

Även i denna fråga återkommer jag lite senare.

Anders Larsson och Fredrik Stillman. Foto: Bildbyrån.

BODEN OCH KHK KAN INTE RÅ FÖR FÖLJDER

Rent juridiskt måste bedömningen av fallen med Boden och Karlskrona vara konsekvensneutral, det vill säga att eventuella följder av Bodens och Karlskronas ställningstagande och det påföljande RIN-beslutet inte får vara avgörande för bedömningen huruvida paragrafen 6:1 ska strykas eller ej. Det handlar om den viktiga principen om föreningsfrihet, och i detta fall klubbars rätt att själva avgöra om de har ett intresse av att vara med i en intresseförening, eller medföljande avtal.

Det är det som är det relevanta, inte vad Svenska Ishockeyförbundet eller ledare i SHL eller i Hockeyallsvenskan eventuellt förutspår om konsekvenserna.

En utmärkt jämförelse är Bosman-domen från 1995 som förändrade hela idrottsvärlden. Det var många – inte minst inom svensk fotboll – som ropade att domen kommer bli klubbfotbollens död när klubbarna inte längre kunde ta betalt för spelare vars kontrakt hade gått ut.

Men detta brydde sig EU-domstolen inte om.

Det enda viktiga för juristerna var att bedöma om det var rätt att en klubb kunde hålla fast vid en spelare vars kontrakt har gått ut och kräva betalt om han bytte klubb. Svaret var självklart – det var inte rätt. Har ditt avtal gått ut, är du fri. Om svensk fotboll eventuellt skulle dö av detta var inte relevant. (Vi kan på förekommen anledning meddela att svensk fotboll fortfarande lever).

SPORTBESTÄMMELSER KAN INTE LEVA SITT EGET LIV

Den motsvarande principen i fallet Boden är att det inte är rätt att kollektivansluta en klubb till en ”intresseorganisation” där klubben bedömer att det inte ligger i klubbens intresse att vara med där, och i Karlskronas fall deras rätt att inte ingå ett avtal.

Sedan idrotten blev professionell har det funnits, och finns än, en mängd bestämmelser och paragrafer hos såväl internationella och nationella idrottsförbund som inte är förenliga med rådande lagstiftning. Bosman-domen tog död på en sådan bestämmelse och det är principiellt viktigt att man finner lagstöd (i Sverige eller inom EU) för att paragrafen 6:1 i SIF:s tävlingsbestämmelser ska strykas.

I Anders Larssons årskrönika försöker SIF-ordföranden trivialisera ämnet. Han skriver:

”Vad kan det bli härnäst? Att någon tar offsideregeln till EU-domstolen för att den strider mot EU:s direktiv om den fria rörligheten?”

Om man bortser från det okänsliga inlägget, är det på sin plats att påminna om att både det svenska rättsväsendet och EU:s dito har i nutid fällt domar som tvingat idrottsförbund att ändra paragrafer i sina tävlingsbestämmelser, då fallen ansågs principiellt viktiga.

Det svenska Konkurrensverket tvingade Svenska Bilsportförbundet efter ett beslut från 2011 att ändra sina licensregler för att det ska vara möjligt för andra än enbart föreningar anslutna till RF att arrangera tävlingar för utövare som har sin utkomst från motortävlingar. Detta beslut bekräftades av Marknadsdomstolen 2012.
Som följd av en liknande dom från EU-kommissionen 2017 fick Internationella Skridskoförbundet (ISU) ändra sina bestämmelser. ISU kunde inte längre bestraffa skridskoåkare som deltog i tävlingar utanför förbundets ramar.

Med andra ord – rättsväsendet tar fall på allvar där någon parts frihet inskränks av otidsenliga regler.

KOLLEKTIVANSLUTNING TILLHÖR EN SVUNNEN TID

I fallet Hockeyettan är det orimligt att deltagande i en serie dit man har kvalificerat på sportsliga grunder ska automatiskt förenas med ett krav att vara med i en intresseförening. Framförallt måste man ifrågasätta synsättet att ett medlemskap, tillhörighet eller status inom en krets leder till en påtvingad anslutning till en annan gruppering, där nyttan i en sådan anslutning ifrågasätts av en enskild person eller en förening.

En av de mest ifrågasatta och starkt kritiserade formerna av kollektivanslutning i Sverige försvann 1990 när LO-medlemmar inte längre automatiskt anslöts till det socialdemokratiska partiet. Anledningen till ändringen var självklar. En arbetare som valde att gå med i facket, fick naturligtvis inte per automatik pådyvlas medlemskap i ett politiskt parti.

Själv har jag gått ur svenska kyrkan därför att jag varken är troende eller kristen. Ingen politiker idag skulle på allvar föreslå att bara för att man är svensk medborgare så ska man även vara med i Svenska Kyrkan.

Slutligen, det kanske mest centrala. Varje klubb äger initialt sina kommersiella rättigheter, dvs sändningstillstånd för egna hemmamatcher eller försäljningsytor som dräkt, sarg eller is. När klubben når en viss sportslig nivå där det finns ett allmänintresse, är chansen stor att man blir uppvaktad av en aktör som föreslår att klubben upplåter dessa rättigheter för central kommersialisering, ihop med de andra klubbarna i samma liga.

HOCKEYETTANS UPPLÄGG ÄR INTE BRA NOG

I det läget är det klubbens ansvar att verkligen sätta sig in i de villkor som erbjuds och göra en noggrann bedömning av vad en sådan upplåtelse kan ge klubben tillbaka och även göra en granskning av den aktör som erbjuder tjänsten. I samtal med några berörda personer framgår det att förslaget från Hockeyettan inte är bra nog samt att upplägget brister i transparens. Man uppmanas att upplåta klubbens mest eftertraktade kommersiella värden, men man vet inte vad man får i gengäld.

Om klubbens bedömning blir att ”detta kan vi göra bättre själva” är det ledarnas uppgift att – inte minst å sina medlemmars vägnar – ifrågasätta, avstå eller förmå aktörerna att förhandla fram något bättre.

SHL:s uppgörelse med CMore är ett exempel på ett mycket bra centralt avtal och samtidigt ett belägg för att oron bland framförallt SHL:s klubbledare är obefogad. Inga klubbar skulle ens komma på tanken att springa sin egen väg så länge det centrala TV-avtalet ger klubbarna ett sådant betydande ekonomiskt tillskott.

Och det är just det som det hela egentligen handlar om – om en klubb ska upplåta sina rättigheter till central försäljning så måste dealen vara bra.

SZYMON SZEMBERG
Artikelförfattaren är VD på den Europeiska klubballiansen, E.H.C. Han var tidigare informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare för och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015.