“Bara att tacka Hammarby för hjälpen med att få en av världens bästa backar till Djurgården”

Ett ikoniskt backpar som var delaktiga i att föra Tre Kronor till flera VM-guld. Rolle Stoltz och Lasse Björn kom att bli viktiga även för Djurgården – dit Stoltz faktiskt värvades efter att ha dissats av Hammarby.
–  Inte en chans alls att du kan spela här. Lär dig åka skridskor först. Du är för långsam, ska Stoltz ha blivit tillsagd av Hammarbys dåvarande ledare Kurt Krüger.

Ett av Sveriges bästa och framför allt mest klassiska backpar sattes samman under 1950-talet. Vi talar om djurgårdsduon Roland Stoltz och Lasse Björn. Lasse uppväxt i Traneberg och Rolle i Gröndal. 

Duon kom att bli nära vänner familjevis även vid sidan av isen. Rolle och ”Rutan”, Lasse och Greta. En vänskap som letade sig långt tillbaka och häll fram till det att Roland Stoltz gick ur tiden 2001. Men hur träffades dom två första gången och hur blev Lasse och ”Stoltzarn” djurgårdare?

– Rolle berättade för mig på ett juniorlandslagsläger uppe i Norrland där vi delade rum att Hammarby nobbat honom. Det var förresten första gången som vi träffades och pratade, även om vi säkert hade spelat mot varandra några gånger. Han hade lirat i Atlas Diesel säsongen innan och då tipsade jag gubbarna i Djurgården om att han var duktig och att vi borde värva honom till Djurgården. Det passade ju alldeles utmärkt eftersom vi behövde en bra back just då.
– Det är väl bara att tacka Hammarby för hjälpen med att få en av världens bästa backar till Djurgården, skrattar Lasse Björn.
– Vi spelade tillsammans i Djurgården och landslaget fram till 1966 då jag lade skridskorna på hyllan.

Gröndals IK var vaggan då det gällde hockey för Roland Stoltz del. Men då han fick anställning på Atlas Diesels verkstadsskola ute i Nacka började han spela hockey med företagets lag som i början av 1950-talet faktiskt låg i division 1 (dagens SHL). “Rolle” spelade två säsonger i ettan med Atlas Diesel innan laget halkade ner i division 2. Efter ett år i tvåan bestämde ledningen på företaget att man helt enkelt skulle skrota ishockeyverksamheten.

"Rolle" hade inga tankar på att sluta med den sport han nu hade lärt sig att älska. På den tiden jobbade eldsjälen Torsten Flygelholm, "Flygel" eller "Knatten" kallad, som idrottskonsulent på Atlas Diesel. "Rolle" knallade lite dystert in på hans kontor en vinterdag 1955 och frågade var han tyckte att "Rolle" skulle gå. Torsten, som kom att bli en nära vän till "Rolle" under de här åren, sa att han skulle ta chansen att gå till Hammarby. Men Kurt Krüger i Hammarby gav honom kalla handen.  

– Inte en chans alls att du kan spela här, sa Krüger.
– Lär dig åka skridskor först. Du är för långsam.

Lasse Björn och Rolle Stoltz poserar tillsammans 1983. Foto: Bildbyrån

"VARKEN VÄRLDENS SNABBASTE ELLER LÅNGSAMMASTE BACK"

På tal om Kurt Krügers uppmaning till att Rolle skulle bli en bättre skridskoåkare svarade han följande i en intervju med Kerj Jonsson:

– Jag är varken världens bäste eller långsammaste back, men jag är nog mera bra än långsam skulle jag tro. Under träningspassen med både Tre Kronor och Djurgården brukar jag aldrig bli jumbo, det kan jag försäkra. Men en lång lirare (188 cm) ser för det mesta ut att åka mer saktfärdigt än en kort kille.

Lasse, hur hamnade du i Djurgården?
– Jag bodde i ”Myrdalsbarackerna” i Traneberg. Vi bodde sjutton ungar i den där gamla kåken och när vi skulle spela hockey, fotboll eller rugby var det bara att någon av oss ungar knackade i stupröret, då förstod alla vad som var på gång, skrattar Lasse Björn.
– Det var bara att slänga i sig morsans mat så snabbt man kunde och sedan springa ut på planen. Vi var ett stort gäng som senare kom att bli ganska hyfsade hockey och fotbollsspelare. Bengt ”Bingen” Larsson, Carl-Erik ”Cacke” Andersson, bröderna Hans och Stig Tvilling och Rolf ”Mackan” Pettersson var några år äldre än jag. Tvillingarna, ”Cacke” och ”Bingen” skulle jag senare spela ihop med i Djurgården. ”Mackan” var väl lite bättre än oss andra grabbar och blev värvad till Hammarby som då var topplag. Bertz Zetterberg däremot var i min ålder och vi båda följdes åt till hela vägen fram till Djurgården.
– ”Cacke” bodde för övrigt i samma trappuppgång som familjen Björn och vi lirade oftast på Tranans is. Det var ganska kalla vintrar under kriget så vi klädde på oss ”grickorna” i trappuppgången och sedan hoppade vi på spetsarna i snön fram till planen.

Hur kom du till Djurgården från Traneberg?
– Vi startade ett lag som hette BK Cometen hemma i Traneberg och vi gick till final i det som då hette AT-cupen. Sedan var det väl tvillingarna, som för övrigt bodde i huset bredvid mig och ”Cacke”, som lockade över oss till Westermalms IF. Hans, Stig och ”Bingen” Larsson spelade redan där och de tjatade över även oss. Vi höll till uppe på Östermalms IP och han som var materialare, tränare och lagledare för oss hette ”Limpan” Lindström. En väldigt fin ledare som gjorde allt i klubben.
– Efter något år i Westermalm blev jag värvad över till Stadion där Djurgårdens juniorlag spelade. Jag gick dit och spelade i juniorerna under en säsong innan jag som 18-åring fick chansen att spela i A-laget.

Lasse björn kom att vinna nio SM-guld och två VM-guld samt spelade 217 A-landskamper. Roland Stoltz vann sex SM-guld, två VM-guld och spelade 218 A-landskamper. 

Vi avslutar med två typiska storys från Rolle Stoltz om sin vän Lasse Björn.

Då Lasse Björn sjöng ”Helan går” som nationalsång efter VM-guldet i Moskva 1957:

  – Vi andra hade antagligen kommit på ”Den blomstertid nu kommer” eller någon annan mysig sång, men eftersom det var Lasse som stod där blev det ju självklart ”Helan går”. Jag vet inte om han kan några andra melodier.

Eller från en regnig match i Malmö:

– Lasse ramlade i ena hörnet där det var en ordentlig vattenpöl. Jag stod kvar framför målet där det inte var speciellt mycket vatten och ropade till Lasse: "Simma hit för här bottnar man".

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"

 

TV: Tre SHL-värvningar under radarn