“Guldet är det största jag varit med om – firandet var fantastiskt”

Stefan ”Skuggan” Nilsson är kanske den som ska gå under epitetet ”Mr Luleå Hockey”. Han debuterade i Luleås A-lag 1984 och gjorde sin sista elitseriematch 2004, alltså tjugo år senare. I dagens Old School hockey berättar Nilsson om europaäventyren, titlarna han aldrig glömmer och om tiden i Luleå Hockey.
– Jag hade fått betydligt bättre betalt i dom andra klubbarna än vad Luleå erbjöd mig, så det var inte för pengarnas skull jag flyttade hem, berättar ”Skuggan”, i dag general manager i samma klubb.

Totalt gjorde Stefan Nilsson sjutton A-lagssäsonger i Luleå och under tre säsonger provade han på proffslivet i Österrike och Schweiz. Vi fick även uppleva hans magiska framspelningar under tre VM-turneringar 1993, 1995 och 1997.

Men om vi ska lära känna spelaren och människan Stefan ”Skuggan” Nilsson får vi börja med att resa tillbaka till Luleå på 1970-talet, eftersom det var där allt började.
– Jag är så pass gammal att jag till och med spelade för IFK Luleå innan man slog ihop med Luleå SK och bildade Luleå Hockey. Det hette även Groko något år däremellan. Hockeyn har alltid varit stark här i Luleå. Efter att man byggde Delfinen (Ishallen) här i stan har hockeyn bara blivit ännu starkare.
– I början var även konkurrensen från fotbollen (IFK Luleå) stark och dom spelade i allsvenskan så sent som säsongen 1970. Nu är det i första hand hockeyn och till en viss del basketen som är starkast här uppe.

Fanns det en tuff rivalitet mellan Kiruna, Boden, Piteå och Luleå eller vilka kan man säga var storebror i Norrbotten då du växte upp?
– Visst fanns rivaliteten mellan klubbarna kvar då mellan Luleå och främst Kiruna och Boden. Idag är jag ute och reser en hel del och träffar mycket folk. Det jag upplever är att rivaliteten är borta numera och dom allra flesta klubbar jobbar för att få fram bra spelare som i sin tur kan komma att spela med Luleå i Elitserien.

Var det någon eller några av dina barndomskamrater som tog sig vidare upp till elitserien?
– Roger Åkerström och jag spelade ihop från juniorlaget upp till debuten A-laget. Man kan nästan säga att jag och Roger följt varandra åt hand i hand under hela hockeykarriären.

Hur fick du beskedet att det skulle bli debut med Luleå i elitserien?
– Det är många år sedan nu, närmare bestämt säsongen 84/85. Vi mötte AIK hemma i Delfinen (6-6) och jag fick hoppa in i slutet av matchen.
– AIK hade ett bra lag då med killar som Per-Erik Eklund och Peter Gradin, så det väldig nervöst minns jag. Framförallt var det Matti Ruismas avskedsmatch i Luleå och den känns speciellt kul att få varit med och spelat i. Just i den matchen gjorde Ruisma fem assists och jag själv åkte ut två minuter i slutet av matchen. Det var nog det som Freddy Lindfors, vår coach, kommer att minnas av min debut. 

Av 17 A-lagssäsonger med Luleå HF och 573 matcher i elitserien, är SM-guldet den absolut finaste upplevelsen du haft som spelare i klubben?
– Guldet är en ganska given etta och det är ett stort avstånd ner till det som kommer tvåa. Det är helt klart det största jag varit med om i hela min idrottsliga karriär. Dels hade vi ett fantastiskt bra lag och dels var mottagandet hemma på Kallax (Flygplatsen utanför Luleå) och firande ute på stan senare något helt fantastiskt.

HYLLAR ”OSTEN” FÖR INSTÄLLNINGEN

Finaldramatiken säsongen 1995/96 präglades av tufft spel och mycket skador, men framförallt av ett mycket bra powerplayspel för Luleå signerat Stefan Nilsson. Luleås finalmotståndare Västra Frölunda drabbades hårdast av skador då både Petteri Nummelin och Stefan Larsson försvann.

Det var egentligen bara i den andra finalmatchen som Luleå hade problem. Första matchen vann Luleå hemma i Delfinen med 7-1. Returen vann Frölunda med 6-2 innan Luleå avgjorde finalserien genom två raka segrar med 3-2.
– Vi hade redan tidigt bestämt oss för att Luleå skulle bli etta och vinna SM-guld genom att vara bäst förberedda av alla lag i elitserien och genom att helt enkelt träna bäst. Lars ”Osten” Bergström, vår tränare, tillät inte att det skulle finnas några träningar där spelarna kunde vara loja, utan det var fullt fokus jämt.
– Det kunde vara riktigt hetsigt och tufft ibland på träningarna, men bara på isen. Efter träningarna tycke alla att det var roliga träningar och uppskattade att det var ganska tufft därute. 

Vilken betydelse hade er tränare Lars ”Osten” Bergström för den här framgången?
– Vi hade varit i SM-final redan 1993 med Lasse Lindgren och Freddy Lindfors som tränare, men ”Osten” tog upp laget till en helt annan nivå. Han fick klubben att jobba seriösare både på och vid sidan av isen. Till exempel blev bortamatcherna mer seriösa vid sidan av isen då det infördes sovtider och andra regler.
– Självklart hade vi väldigt bra spelare i laget, men just den här lite nya inställningen tror jag var avgörande.

Av alla ledare du haft i Luleå under åren vem har varit den som har betytt mest för din utveckling som hockeyspelare?
– Min pappa (Lars-Åke ”Bobban” Nilsson) som tränade mig fram till och med A-juniorerna. Pappa var tuff mot mig, men även mot dom andra spelarna i laget under träningarna och matcherna.
– Fast då vi kom hem pratade vi nästan ingen hockey alls utan vi hade alltid en bra distans till idrottandet och framförallt då hockeyn i hemmet.

Du flyttade inför säsongen 97/98 till Österrike för spel i Klagenfurter och senare till La Chaux de Fonds. Vad var det som lockade dig ut i Europa?
– Det var Bosman-tider och jag var i lite av en kontraktskonflikt med Luleå då. Jag förde en dialog med Luleå där det till slut bestämdes att jag skulle få åka ut i Europa och tjäna en hacka.
– Om SM-guldet var nummer ett i min karriär så var åren i Österrike, där jag också blev mästare, nummer två. Jag har aldrig ångrat att jag åkte dit och spelade utan jag och familjen trivdes fantastiskt bra där både på och vid sidan av isen. 

Robert Nordmark, Roger Öhman, Jan Mertzig, Christer Olsson och Örjan Nilsson fanns alla i Klagenfurter. Vilken status hade ni svenska spelare i klubben?
– Svenska spelare hade en väldigt hög status och klass i Österrike. Vi i Klagenfurter hade, båda åren som jag var där, ett bra lag som kanske skulle tillhöra toppen av lagen i Hockeyallsvenskan här hemma.
– Alla matcher var kanske inte av toppkvalité, men det var en rolig hockey som spelades där och det känns alltid kul att få chansen att göra mycket poäng.

Såg österrikarna det som en liten ära att klämma dit någon av er svenskar i sarghörnen?
– Det fanns inget sådant därnere, utan det var otroligt fina ledare och spelare som vi bemöttes av i Österrike och som fick hela min familj att verkligen känna sig välkomna dit.

”SCHWEIZ – ETT FELVAL”

Efter två säsonger i Österrike flyttar Stefan Nilsson och Roger Öhman till Schweiz för spel i La Chaux de Fonds, trots att Nilsson hade ett treårskontrakt med sin österrikiska klubb.
– Att spela i Schweiz var helt klart ett felval av mig. Österrikiska ligans regler skulle göras om och dom meddelade oss svenskar att en av oss behövde lämna klubben. Då hade den här schweiziska klubben redan hört av sig. Jag trodde att det inte skulle vara så stor skillnad mellan Klagenfurter och La Chaux de Fonds.
– När jag kom dit visade sig att La Chaux de Fonds var ett ganska dåligt lag och framförallt en ganska tråkig stad att bo i. Min familj flyttade hem tidigt den säsongen och även jag fick hemlängtan till Luleå och att få spela där igen.
– När jag kom hem säsongen 2001 var jag fruktansvärt spelsugen och det kom kanske att bli mitt bästa år som hockeyspelare. Jag spelade ihop med ”Jonte” Hedström och Anders Burström och det var en otroligt rolig säsong. 

Du har alltid tillhört Luleå här i Sverige. Har det aldrig funnits några spännande kontraktsförslag från andra klubbar i elitserien?
– Det har det absolut och främst då jag flyttade hem från Schweiz var det flera föreningar här hemma i Sverige som var heta och ville ha mig dit.
– Jag valde tryggheten före pengarna. Jag hade fått betydligt bättre betalt i dom andra klubbarna än vad Luleå erbjöd mig, så det var inte för pengarnas skull jag flyttade hem.

Är det för många idag som saknar en riktig klubbidentitet?
– Jag vill inte hänga ut spelare som byter klubb för pengarnas skull. Tvärtom kan jag till en viss del förstå dom som kan dubbla sin lön genom att hoppa runt bland lagen. Det går inte att jämföra hur det var när jag spelade i Luleå mot hur det är idag. Då vi kunde behålla samma spelare år efter år och bara krydda med några toppspelare från utlandet. 

Du draftades redan 1988 för Vancouver Canucks. Varför tog du aldrig chansen att sticka över och testa på NHL-spel?
– Vancouver var över tidigt och hälsade på mig här hemma i Luleå, men då satt jag fast i ett kontrakt med Luleå som jag helt enkelt inte kunde bryta. Sen hade vi en bra dialog i några år ytterligare innan Vancouver klippte banden för att dom antagligen inte tyckte jag var tillräckligt bra längre.
– Efter det var det aldrig aktuellt med spel där borta, men hade jag kunnat bryta kontraktet med Luleå tidigare hade jag nog tagit chansen.

Du var VM-spelare 1993, 1995 och 1997. Den sista av turneringarna var du dessutom lagkapten. Vilken av turneringarna har du idag närmast ditt hjärta?
– VM 1993 i München var väldigt bra arrangerat och det var även mitt första VM vilket gjorde att turneringen blev lite speciellt.
– Däremot var nog VM 1995 den största besvikelsen för vi hade verkligen velat vinna på hemmaplan. Men istället förlorade vi till Finland i finalen.

Alla tre turneringarna som du spelade i slutade med silver för Tre Kronor. Vilket år känns så här efteråt som det VM:et som Tre Kronor låg närmast ett guld?
– I Helsingfors 1997 spelades finalserien i bäst av tre matcher. Vi vann den första mot Kanada, men sen orkade vi inte riktigt att vinna en match ytterligare. Det måste jag nog säga är det silvret som var närmast att bli guld.
– I München förlorade vi till ryssarna som var riktigt bra i finalen och 1995 var faktiskt Finland det klart bästa laget så det var inget att snacka om. Deras ”knatte- kedja” med Jere Lehtinen, Saku Koivu och Ville Peltonen samt Jarmo Myllys i mål dominerade deras lag stort. 

Vilken Tre Kronor spelare har du imponerats av som ledare på och vid sidan av isen under dina tre VM-turneringar?
– Jag har träffat så många sköna personer i Tre Kronor men tyvärr har jag aldrig fått förmånen att spela tillsammans med Mats Sundin. Han lär ha haft alldeles speciella ledaregenskaper.
– Thomas Rundqvist var lagkapten under VM 1993 och han utstrålar en väldigt stor pondus och trygghet som spelare och ledare för Tre Kronor. Thomas kanske är den spelare som haft dom bästa ledaregenskaperna av dom jag har spelat med.

Var kommer förresten smeknamnen ”Skuggan” ifrån?
– Det har hängt i sedan jag var 7 eller 8 år gammal. Pappa jobbade på en idrottsplats och då följde jag efter honom än vad han gjorde. Då sa Åke Wikman, som var ledare i IFK Luleå, att jag följde efter pappa som en skugga. Det var därifrån namnet kom. 

Jag måste även fråga dig något om din spelstil. Du är känd för att vara nästintill genialisk i dina framspelningar. Är det något man kan träna upp eller är det bara något som finns där i ryggmärgen?
– Jag tror inte att man kan träna upp spelsinnet, det måste nog vara medfött. Däremot kan du säkert träna upp spelförståelsen. Det jag var väldigt noga med att träna när jag var aktiv var mitt passningsspel. Att verkligen försöka hitta passningsvägar och slå bra passningar som hittade fram till mina lagkompisar. Tyvärr tycker jag att det slarvas en hel del inom ungdomshockeyn vad det gäller just passningsspelet, men vi får hoppas på en bättring där.

---

TV: Lagen som gör upp om SM-guldet