"Jag är väldigt mån om att göra min egen karriär"

Pappa heter Ulf Dahlén och lillebror Jonathan Dahlén. Hockeyjournalisten Johanna Dahlén är van att höra att hon fått mycket gratis på grund av sitt namn, men genom sitt arbete vill hon bevisa att hon är mer än bara en “hockeysyrra” och “hockeydotter”.
– Om någon skriver till mig och det första dom skriver om är min pappa eller bror… Då känner jag ”jaha, är det vad du vill åt”, berättar Johanna Dahlén i en stor intervju med hockeysverige.se.

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Johanna Dahlén har klivit fram som ett stort framtidsnamn som hockeyskribent. Insatt i det hon skriver om och skicklig på att inte lägga in egna värderingar i sina intervjuer. Själv har hon egentligen inte spelat ishockey mer än två säsonger på korpnivå, men däremot har hon mer eller mindre växt upp i ishallar. Detta då pappa heter Ulf Dahlén och brorsan är ingen mindre än Timrås stjärna Jonathan Dahlén.

– Jag var sex veckor då jag flög över till San José första gången. Mina föräldrar var hemma över sommaren och då föddes jag. Sedan var vi där i ett och ett halvt år innan pappa blev trejdad till Chicago, berättar Johanna Dahlén då vi slagit oss ner över en kopp kaffe för en intervju om hennes bakgrund och resa in i hockeyvärlden.
– Vi flyttade lite fram och tillbaka mellan Sverige och USA efter det. Efter Chicago bodde vi i Jönköping och sedan åkte vi över till Washington…

Hur upplevde du att som femåring flytta hem till Sverige?
– Det var lite konstigare när jag blev äldre och vi flyttade hem. Jag skulle börja tvåan. Det här var mellan att pappa slutade spela och att han skulle bli scout. Senare blev han även tränare.
– När vi flyttade tillbaka tyckte jag att det var så konstigt i skolan. Det var en jättestor skillnad. I USA var allt väldigt noga. Skulle man gå på toaletten var man tvungen att fråga om lov. Alla skulle sitta på sina platser och det var jättestora krav.
– Sedan kom jag till svensk skola. Jag frågade lärarna om jag fick gå på toaletten. Då skrattade dom nästan åt mig ”Det är bara att gå”.
– Dessutom är jag ganska van vid, vilket jag fortfarande gör, att tänka på engelska. Men då vi flyttade tillbaka till Washington var allt jag kunde säga på engelska ”bathroom, please”. Sedan hade jag en lapp med mig där det stod att dom kunde peka på något så förstod jag vad dom menade.
– Det var mycket sådant, men jag tror att jag lärt mig mycket av att vara i båda miljöerna och har kunnat anpassa mig. Att jag nu bott i Växjö under fem år… Det har aldrig tidigare hänt att jag kunnat vara på samma ställe så pass länge eftersom jag är så van med att flytta runt.

Är hem Östersund?
– Ja, så är det….

Har du bott mycket i Östersund?
– Nej, men vi byggde huset i Östersund då vi var hemma och pappa spelade för HV71. Sedan har det varit vår trygga punkt då vi varit hemma under somrarna.
– Vi har kusinerna här i Stockholm, Calles (Jacobson) familj, men vi har den mesta av släkten i Östersund, vilket är hem för alla oss.

"FÅTT HÖRA ATT JAG ÄR GANSKA HOCKEYNÖRDIG"

Redan tidigt föddes Johanna Dahléns hockeyintresse.

– Jag har alltid vetat att jag vill jobba med hockey och har också varit uppväxt i en ishall från första början, då jag var en liten bebis. När jag var mindre och satt på läktarna var jag inte så intresserad av själva matcherna utan det var mer ”nu har vi sett det här, nu kan vi åka hem”.
– Efter det har jag alltid varit intresserad av själva sporten och inne i matcherna. När jag varit med på landslagsläger har andra föräldrarna blivit så förvånade eftersom jag gick runt ”jag såg att han var utlånad den här säsongen dit, hur går det?”, så jag har fått höra att jag är ganska hockeynördig.
– Jag har tänkt mycket så och på det sättet sedan byggt mitt hockeyintresse. Självklart har det också hjälpt mig mycket att ha växt upp i en ishall.

Nu är 25-åringen inte oäven på att själv utöva idrott. På meritlistan har hon bland annat juniorlandslagsspel i basket.

– Jag spelade fotboll då jag gick femman och sexan i Dallas. Vi tränade väldigt lite, två gånger i veckan. Då tyckte mina föräldrar att jag skulle testa någonting mer. Alla sa ”Du är lång, testa basket”.
– Sedan vände det och jag fastnade i stället för basketen. När vi senare flyttade tillbaka till Sverige och Göteborg blev det basketen som tog över. Jag gick på basketgymnasiet ytterligare ett år innan jag fick ont i ryggen och tvingades sluta.

Du var ändå med i juniorlandslaget.
– Jag var lite på läger och var med på fyra matcher i U18- eller U19-landslaget och tyckte att basketen var jätterolig.
– Däremot har jag aldrig riktigt gillat att kolla på basket. Det har mer varit att jag älskat att spela det. När jag kollat på andra matcher har jag själv mest blivit frustrerad eftersom jag själv ville spela. ”Så där hade jag inte gjort i den situationen”. Lite så har det varit, säger Dahlén med ett skratt.

Hur var det att ta plats som svensk i ett basketlag i USA sär sporten är gigantiskt stor?
– Det var lite konstigt då jag kom dit första gången och aldrig hade spelat basket tidigare. Jag gick i femman så jag var ganska gammal ändå, men jag kunde inte reglerna. Jag var ganska lång så jag förstod att det kanske skulle funka.
– Sedan hade jag en stor utveckling då jag gick i sexan. I slutet av den säsongen gick det jättebra. När vi sedan flyttade till Göteborg var jag med på ett basket-läger i Kinna. Då var det ett lag från Göteborg, Högsbo, som hade med ganska många spelare där. Efter det fick jag möjligheten att vara med i det laget.
– Att få spela i det laget är något av det roligaste jag gjort i mitt liv. Vi hade så himla kul och det gick väldigt bra. Vi hade en jättetrevlig tränare och alla föräldrar åkte med då vi var ute på cuper. Om vi var 15 spelare så kunde det var uppemot 30 föräldrar och barn med.

Om jag unnat mig något dyrt så får jag höra att det att det skulle vara för jag fått pengar från pappa

Johanna Dahlén om den svenska avundsjukan.

Hur mycket amerikanskt finns det i dig idag?
– Ganska mycket. Jag längtar efter och är jättesugen på att flytta tillbaka.

Har du många kompisar kvar i USA?
– Inte jättemånga. Det är några jag har kontakt med. Några har varit här och hälsat på och sedan har vi en del familjekompisar och sådant.
– Jag är nog, vilket jag också fått höra, ganska amerikansk av mig. Det är en sådan öppenhet där, vilket jag gillar. I Sverige kan det ibland vara lite fult att tycka att du själv är bra. Där är det öppet på så sätt.
– Man får inte riktigt ta plats här och jag är en person som tar plats och en väldigt social människa som gillar att träffa nytt folk. Jag tycker också att jag märkt att det är många som inte gillar det. Speciellt att jag kommer in i den här branschen och tar plats.

NHL-reporter i framtiden?
– Ja, så kanske det kan bli. Det hade varit kul att få prova det i alla fall.

Hur ofta har du fått höra att pappa varit NHL-stjärna?
– Det har varit mer så här i Sverige. Där borta var det inte lika mycket. Jag vet inte varför, men här har jag ibland känt att dom vill vara kompisar med mig bara på grund av det. Även att jag blivit ”raggad” på av den anledningen.
– Om någon skriver till mig och det första dom skriver om är min pappa eller bror… Då känner jag ”jaha, är det vad du vill åt”, säger Johanna Dahlén med ett lätt skratt samtidigt som hon skakar uppgivet på huvudet.
– Jag kommer tillbaka till den här avundsjukan. I USA är det inte lika mycket av den samtidigt som det här är fult att vara bra.
– Om jag unnat mig något dyrt så får jag höra att det att det skulle vara för jag fått pengar från pappa, men jag har jobbat sedan jag var 15 år, bodde i Jönköping och jobbade på hockeymatcherna där. Då jobbade jag i kiosker, men gick också runt med en låda på magen i Kinnarps Arena, skrattar Johanna Dahlén.
– Jag har fått stöttning och allt det där från mina föräldrar, absolut. Jag är också tacksam för hur bra uppväxt vi haft. Så har det verkligen varit, men många har en bild av att man får mycket gratis när man har ett namn. Speciellt hur jag kommit in i det här jobbet. Men jag är väldigt mån om att göra min egen karriär och vara bra på det jag gör. Göra mig ett eget namn.

"LOVAT ATT JOBBA PÅ MITT TEMPERAMENT"

Johanna Dahlén är två år äldre än Jonathan och dom båda har och har alltid haft ett starkt band till varandra.

– Vi var tajta under uppväxten. När vi har flyttat runt har vi ändå alltid haft varandra. Vi har också behövt ha varandra eftersom vi kanske inte fick kompisar direkt eller passade in perfekt från första början. Det är kul för nu har vi blivit ännu tajtare.

Det har också blivit en del landhockey syskonen emellan genom åren.

– Ja, han tyckte det var väldigt kul att skjuta innebandy bollar stenhårt på mig.

Tyckte du det var lika kul?
– Nej (skratt). Det gjorde fruktansvärt ont av dom där små innebandybollarna. Vi har alltid haft lekrum där vi bott så det har blivit väldigt mycket att vi spelade där. Vi är bägge väldigt dåliga förlorare så det har varit lite smällar genom åren och det fortsätter.
– Han var nere i Växjö och hälsade på mig i våras. Precis efter att han skrev på nytt med Timrå. Han skrev på, var med i live-sändningen för att sedan sätta sig i bilen för att åka ner till Växjö. Och när han kom ner tävlade vi hela tiden.
– Sedan spelar vi mycket golf och jag har lovat honom jobba på mitt temperament jag har på golfbanan.

Har Jonathan också ett hett temperament?
– Det gick så bra för honom i somras. Jag tror att han sänkte sig med tio så han var nöjd. Dessutom gick han om vår pappa i handicap. Då blev det ”Jag har lägst handicap i bollen så det är mig ni ska lyssna på”.
– Jag blir frustrerad och sur när det inte går bra och det är då han sagt att jag måste jobba på mitt temperament.

När vi frågar Johanna Dahlén om hur hon följer hans hockey idag drar hon en djup suck och skakar på huvudet innan hon svarar.

– Jag är engagerad och den som är mest nervös när Timrå spelar matcher. Delvis för att jag inte vill att han ska skada sig. Ni vet "storasysters skyddsegenskap" som man har. Jag kollade inte heller på den första Västerviks-matchen. Min kompis kollade och när det kom upp på Swehockey.se att det var en 5+20 ville jag veta ”Vem var det, gjorde dom någonting mot Jonathan?” Jag vill verkligen att det ska gå bra för honom.
– Vi har inte kontakt på kvällen efter varje match, men vi pratar ofta och har en familjechatt som går i gång ofta så vi har en bra kontakt.

Hur hamnade du i hockeyskribent världen?
– Jag ville bestämma mig för vad jag ville göra i mitt liv. Det enda jag kunde tänka mig att jobba med var sport. Då gick jag in på antagning.se och skrev sport. Då dök det upp coaching, sportmanagement och idrottsvetenskap. Jag flyttade ner till Växjö och började plugga det.
– Jag älskar att skriva och allt sådant, men jag var jättenära att fortsätta inom ämnet jag pluggade för att bli forskare i stället. Jag gjorde mitt examensarbete i varför unga slutar spela hockey. Jag gillar allt sådant och tycker det är intressant.
– Däremot hade jag aldrig riktigt tänkt på journalistyrket. Efter mitt första år fick jag ett e-mejl från den som var ansvarig på Sveriges Radio i Kronoberg. Han hade hört talas om mig, visste att jag var hockeyintresserad och frågade om jag ville börja där för att kommentera matcher i Hockeyextra. ”Ja, varför inte?”.
– Jag började lägga upp allt jag gjorde på Twitter och då hittade andra mig där. Andreas (Westerlind) på Hockeymagasinet hörde då av sig så jag började först där. Samtidigt skrev Pär Andersson på Expressen till mig och jag är jättetacksam att jag fick börja där. Han tog in mig på lite matcher under våren. Sedan var jag där och jobbade på sommaren och kom in mitt under fotbolls-VM. Då hade jag aldrig suttit på desk och kunde ingenting. Dom hade ändå tålamod och lät mig hålla på. Det här har jag lärt mig jättemycket av.

Efter det blev det fotboll i Östersund för Johanna Dahlén.

– Jag gjorde praktik i ÖFK första året i allsvenskan, då det gick bra för laget och dom spelade i Europa League. Bland annat masserade jag, höll i fysträningar och så vidare eftersom jag är intresserad av den biten också.
– Efter det trillade jag verkligen in i det här med att skriva hockey och sedan har det bara flutit på.

"JAHA, HÄR STÅR DU OCH RAGGAR"

Kvinna och dessutom Jonathan Dahléns bror, hur har du behövt hanterat det här i ditt jobb?
– Mycket att bevisa sig själv och det har tagit ett tag att förstå. Jag tror ändå att jag varit ganska skonad. Speciellt efter att folk började förstå vad jag gör. Där har jag märkt att jag nu fått respekt, men i början kunde jag känna ”Där kommer en blond ung tjej, vad gör hon här?” Lite så var det i början.

Märktes det mest på idrottsutövarna eller kollegorna i branschen?
– Det var andra journalister, funktionärer och sådana. Jag stod utanför ett bandyomklädningsrum och skulle göra intervjuer till radion. Då kom det förbi någon och sa ”Jaha, står du här och raggar?”
– Jag har alltid känt att hockeyspelarna visat mig en ganska stor respekt. Sedan har det kommit ut någon och klätt av sig lite i tro att jag skulle bry mig. Oftast har det varit respekt, men det finns såklart undantag.
– Så fort jag visat vad jag jobbar med och att jag kan hockey då har folk fattat varför jag är där. I dag kan det komma fram folk och fråga ”vad tror du om den här matchen”.

Hur upplever du generellt atmosfären bland hockeyjournalisterna?
– Det har varit väldigt bra på många ställen. När jag sedan varit på matcher i dom här trakterna (Stockholm) är det mer att man sköter sitt.
– Jag är väldigt social, går fram och pratar med andra och tycker det är jättekul att vara på matcher. Sedan tycker jag inte att vi ska behöva ha den här konkurrenssituationen. Det blir bättre om vi hjälper varandra. Självklart behöver man inte berätta om vilken vinkel man ska göra och så vidare, men jag tycker ändå att man kan hjälpa och vara trevliga mot varandra. Det skadar inte att vara trevlig. Så tycker jag i alla fall, men det kanske inte alla gör.

Hur har du upplevt den här säsongen med tomma läktare som hockeyskribent?
– Jag är väldigt tacksam och glad över att jag fått vara där. Bara en sådan sak, att få vara en av få som får se hockey live ska jag vara tacksam över.
– Det värsta är att jag blivit van vid att det inte kommer vara någon publik. Nu känns det nästan konstigt att publiken en dag kommer vara tillbaka, vilket jag absolut vill. Det har varit en väldigt konstig säsong. Allt har kunnat hända, men på något sätt har det varit väldigt skönt att den genomförts. Jag vet inte vad jag skulle gjort om det inte hade varit en säsong. Då vet jag inte vad jag skulle jobbat med, skrattar Johanna Dahlén och fortsätter:
– Det blev ett så himla abrupt avslut av förra säsongen. Då var det några månader där jag inte hade något att göra. Jag gjorde inga intervjuer eller så och sedan drog det i gång igen så normalt det kunde.

Vad är nyckeln till att få fram personligheterna i personerna du intervjuar?
– Ska jag avslöja mina hemligheter? (skratt) Jag är otroligt intresserad av att höra andras historier, vilket är viktigt för mig, och att det är något jag tycker är kul att jobba med.
– Det kan jag få fram genom att helt enkelt säga att jag vill höra deras historia. Exempelvis innan den jag gjorde med Fredrik (Forsberg) sa jag till honom ”Jag skickar intervjun till dig. Om du säger nej så slänger jag den” Kan man få spelarna att känna sig trygga genom att dom får läsa intervjun så tror jag det blir lättare.
– Sedan tycker jag om att skriva, bygga upp och få fram känslan av att det blir lite mer av det personliga och inte bara dom stenhårda frågorna och svaren. Allt behöver inte vara så seriöst hela tiden och jag försöker att det ska vara en ganska lättsam stämning. Jag vill lyfta fram deras historia på bästa sätt.
– Jag råkade fråga (Éric) Gélinas och Moritz Seider om dom ville läsa intervjun jag hade gjort med dom. Det ville dom så då fick jag skriva engelska och då kände jag ”neeej, varför frågade jag”, skrattar Johanna Dahlén och fortsätter:
– Många gånger har jag fått höra att jag ställer annorlunda frågor och jag vill få fram att det blir som ett samtal. Sedan är jag, som sagt var, inte den här som går på grövsta vinklarna. Till Simon Ryfors ställde jag en så enkel fråga som ”vad vet vi inte om dig?” Sedan kunde jag bygga utifrån det. Det är inte svårare än så. Det hjälper att vara nyfiken.

Jag tycker att det är jättekul att så pass många tjejer börjar komma fram. Det behövs.

Johanna Dahlén hoppas på ännu fler kvinnor inom sportjournalistiken.

Vad har du för målbild i ditt yrkesval?
– Jag är väldigt intresserad av själva sporten hockey. Jag har ändå en idrottsvetenskaplig bakgrund så jag kanske borde gå in mer i sporten, ändra riktning.
– Dessutom gillar jag juniorhockey mycket, alltså hockeygymnasier och sådana saker. Jag har varit och besökt HV71 och Skellefteås som jag skrivit om, men det kommer ytterligare några fler. Jag gillar att lyfta fram sådana saker också. Det grundar sig i att då vi var i HV71 fungerade inte juniorverksamheten som den borde. Efter det har HV71 tagit många steg. Hur har man tagit dom stegen? Det är så mycket som ingår i det och som många inte förstår.
– Jag har försökt ge, genom mina texter, en bild över hur det faktiskt är. Det är ofta många säger att hockeyspelare har det så enkelt. Att dom tjänar mycket pengar, åker och tränar på morgonen… Mycket sådant. Jag vill då få fram att det inte alltid är enkelt och det kan hända vad som helst.
– Det kanske skulle vara kul att vara scout och sådana saker, men när det gäller journalistyrket är det att berätta folks historier på det bästa sättet jag kan. Jag har också varit lite sugen på att jobba med tv, men jag vill framför allt vara ute och träffa folk.

Kajsa Kalméus, Valentina Lizana Wallner och Isabel Boltenstern har alla gått via hockeysverige.se ut i TV-världen, lockar deras framgångar även dig att slå dig in i den världen?
– Jag tycker att det är jättekul att så pass många tjejer börjar komma fram. Det behövs. Samtidigt är det där en svår gränsdragning. Man vill få in mer tjejer, men framför allt vill man få in duktigt folk för annars kan det bli så fel.
– Det händer inte ofta på dom pressläktare jag varit på att det varit många tjejer där. Det kan vara då Lena (Sundqvist) är där och kommenterar eller någon annan reporter. Annars stöter jag inte på så många tjejer, men det är kul när jag väl gör det. Samtidigt är det väldigt kul att det blir fler och fler som är så pass duktiga, avslutar Johanna Dahlén.

FOTON:
Ronnie Rönnkvist & Privat
Bildbyrån/Pär Olert
Bildbyrån/Jonas Ljungdahl
Ronnie Rönnkvist