“Det är något vi får skryta för våra barnbarn om”

Kenny Jönsson tillhör svensk hockeys riktigt stora spelare. Liksom brorsan Jörgen Jönsson sågs han ofta i Tre Kronor. Totalt spelade han 137 A-landskamper. Då ska vi komma ihåg att den idag 46-åriga ängelholmaren tillbringade inte mindre än tio säsonger i NHL. Kenny Jönsson var även med om att vinna två OS-guld, men med hela tolv års mellanrum. 

Här berättar han om sina två stora OS-turneringar, men även om en OS-resa som inte var lika lyckad. 

Kenny, OS 1994 i Lillehammer där Sverige vann OS-guld, hade ni ett favorittryck på er redan innan turneringen?
– Inte som jag upplevde det i alla fall. För mig personligen hade det gått bra under en längre tid och vid VM 1993 i München hade jag varit extraback som skulle vara stand-by på hemmaplan.
– Jag åkte till Lillehammer med huvudet högt. Jag var bara tjugo år då och man tänker inte i termer som favoriter eller att det ska bli tufft att ta ett OS-guld. Du går bara in och kör på.

MINNS INTE MYCKET AV FINALMATCHEN   

Magnus "Sigge" Svensson kvitterade i slutet av finalmatchen till 2-2. Därefter gick matchen till den klassiska straffläggningen där Peter Forsberg och Tommy Salo blev nationalhjältar.

– Ska jag vara ärlig minns jag inte speciellt mycket av själva matchen. Däremot minns jag ju glädjen över att vi vunnit ett OS-guld. Samtidigt är det svårt att sätta ord på sådana känslor. Just det här med vad det innebär att vinna något som lag. Du måste nästan själv vara med för att uppleva den där känslan.

Var det extra kul att få vinna ett OS-guld tillsammans med din bror i laget?
– Det var inget som jag tänkte på just då. Vi spelade bara i samma lag och det var laget som vann det här OS-guldet. Att både brorsan och jag var med samtidigt får vi skryta för våra barnbarn om när vi blir äldre, skrattar Kenny Jönsson.

Går det att jämföra guldet 1994 med 2006?
– Nej. I OS 2006 var alla dom bästa med och trots att jag bara spelade i allsvenskan fick jag konstigt nog en större roll då än vad jag hade 1994.
– För mig personligen betydde guldet 2006 extra mycket eftersom jag fick priset som turneringens bästa back.

När förstod ni att Tre Kronor skulle klara av att ta hem OS-guldet 2006?
– I en turnering som OS är det egentligen bara sju lag som har en rimlig chans att vinna guld. Det handlar om Sverige, Tjeckien, Finland, Ryssland, Kanada, USA och till en viss del även Slovakien. Det handlar om vilket av dessa lag som toppar form bäst under dom här dagarna. Nu överraskade även Schweiz i turneringen, vilket vi var tacksamma över då vi fick möta dom i kvartsfinalen. I semifinal slog vi sedan Tjeckien.
– I finalen mötte vi Finland och vid den här tiden var det mer eller mindre omöjligt för finnarna att slå oss. Vi hade ett mentalt övertag inför finalen och jag tror att alla i laget hade känslan att vi inte kunde förlora den här matchen. Samma år vann vi även VM, som även det var väldigt stort att få vara med om.

"VAD HADE HÄNT EGENTLIGEN?"  

Du var även med i OS 2002.

– Ja, och jag var på isen när Vitryssland gör det här målet som betyder att vi var ur turneringen, skrattar Jönsson.

Hur var känslan i laget efter matchen?
– Konstig. Vad hade hänt egentligen? Vi började turneringen väldigt bra och hade bland annat utklassat Kanada i gruppspelet.  Dessutom gjorde vi en riktigt bra match då vi slog Tjeckien och en okej match mot Tyskland.
– Fast felet var att vi gjorde som Sverige brukar göra ibland. Det vill säga börja turneringen väldigt bra för att i stället avsluta den dåligt. I Turin 2006 var det tvärtom. Då började vi ganska dåligt men blev bättre och bättre för varje match, avslutar Kenny Jönsson.

Stickan Kenne:

”Kenny var en kille som höll sig i bakgrunden och var ganska blyg, men vilken lirare. Dessutom är han en trevlig människa som jag gillade. Folk fattar nog inte hur duktig han var, en riktig fältherre. Dessutom var han stor som fasiken i NHL. Han var aldrig ute och skrävlade utan var lugn och tillbakadragen”.

TV: Mitt första NHL-mål – Kevin Fiala